Samvetet

Predikan av pastor Göran Appelgren

“Vilken av de båda [sönerna] gjorde som fadern ville?” Matt 21:31

Läsningar:

Matt 21:23-32:
Jesus gick upp till templet och undervisade. Då kom översteprästerna och folkets äldste fram till honom och frågade: ’Vad har du för fullmakt att göra detta, och vem har gett dig den fullmakten?’ Jesus svarade dem: ’Också jag vill ställa en fråga till er. Svarar ni mig på den, skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Johannes dop, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?’ De överlade med varandra och sade: ’Säger vi från himlen, kommer han att svara: Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi från människor, måste vi vara rädda med folket, eftersom alla anser att Johannes var en profet.’ Därför svarade de: ’Vi vet inte.’ Jesus sade till dem: ’Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta. ’Vad anser ni om detta?’

En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min vingård. Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?

De svarade: ’Den förste.’ Jesus sade till dem: ’Amen säger jag er: Tullindrivare och horor skall gå in i Guds rike men inte ni. Ty Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Tullindrivare och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom.’
(Översättning: Svenska Folkbibeln 1998)

Arcana Cœlestia # 986:1:
Att handla mot samvetet känns för den pånyttfödda människan som något fasansfullt.

Arcana Cœlestia # 986:2:
När änglarna härskar hos människan, vilket är fallet för den som är pånyttfödd, så vågar de onda andarna som är hos människan inte göra något som strider mot det som är gott och sant, eftersom de då hålls i band. Och när de onda andarna ändå försöker att göra något ont eller ge uttryck åt någon falskt, det vill säga, aktiverar någon sådant [hos människan], så kommer genast en helvetisk fruktan eller skräck över dem. Det är denna fruktan och denna skräck som en människa känner inom sig för allt som är emot samvetet.

Gudomliga försynen # 42, 43:2
Ju närmre en människa är förbunden med Herren, desto tydligare upplever hon att hon är herre över sig själv, och desto klarare inser hon att hon tillhör Herren. … Och ju närmre hon är förbunden med Herren, desto friare förefaller hon vara, och följaktligen desto mer förefaller hon vara herre över sig själv.

Dåligt samvete

Vi ska prata om samvete idag. Vem av oss har inte haft dåligt samvete?! Inte bara en gång! Så vad är det egentligen som rör sig därinne i själen? Det ska vi fundera på. Vi ska se om vi kan hitta ett sätt att göra samvetet till ett användbart redskap i vår andliga utveckling.

Jesus utmanas

I dagens läsning har vi två berättelser, eller ja, en berättelse och en liknelse. Berättelsen handlar som så ofta om hur Jesus utmanas av dåtidens religiösa elit. Översteprästerna och de äldste var de som hade makten över själarna. De tyckte att de visste hur det skulle vara med allting som hade med religionen att göra.

Men de var rädda – vilket alla översittare innerst inne är, rädda att förlora sin makt. De förstod att Jesus var ute efter dem. Därför gick de själva till attack. De försökte få honom att säga något som han kunde anklagas för: ’Vad har du för fullmakt att göra detta, och vem har gett dig den fullmakten?’ Som vi förstår av fortsättningen fanns två möjliga svar, från Gud eller från människor. Att säga Gud skulle ha varit hädelse, som ju var det han till slut blev dömd för. Se Mark 14:64 Det andra var att säga människa, och då skulle de kunna räkna bort honom som en helt vanlig människa som hade fått storhetsvansinne och som det inte var

värt att lyssna på. Istället för att hamna i underläge vände Jesus samtalet så att de blev helt tysta och kraftlösa inför honom. Han frågade om ”Johannes dop kom från himlen eller från människor?”. Och så hör vi hur de resonerar för att skydda sig själva. De var rädda – vilket alla översittare innerst inne är.

Ovilja till andlig utveckling

Sedan fortsatte Jesus att sätta strålkastarljuset på deras ovilja till andlig utveckling. Det var genom liknelsen med de två sönerna, en berättelse i berättelsen. De blev ombedda att arbeta i mannens vingård. Vingården är ju en symbol för kyrkan eller för en levande religiös gemenskap. Översteprästerna och de äldste var satta att vårda sig om den gemenskapen, utveckla den och framför allt att bekänna att Messias hade kommit. De borde ha sett att Jesus var vingårdens Messias, den utlovade, att de var ombedda att arbeta i mannens vingård, Herrens vingård, den de pratade med. Den förste sonen genomgick en förändring. Vi återkommer till det. Men den andre sonens beteende var en direkt känga mot översteprästerna och de äldste.

Vilken av sönerna gjorde faderns vilja? Intellektuellt svarar de rätt på, men på viljeplanet är de totalt ovilliga att gå in på förändringens väg. Jesus knyter an till sin fråga i början av berättelsen där Johannes döparen står i centrum och Jesus levererar sin dom: ”Amen säger jag er: Tullindrivare och horor skall gå in i Guds rike men inte ni. Ty Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Tullindrivare och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom.” Luk 21:31-32

Ånger

Den andligt sovande sonen, den andre av dem, den som representerar översteprästerna och de äldste, hade svarat Ja, när fadern bad honom arbeta i vingården, men han gick inte. Med religiösa termer handlar det om att tro med munnen men inte följa det i handling. Ingen ska komma och tala om för mig vad jag ska göra – men jag tror på Gud, säger munnen. Längre fram i Matteus markerar Jesus väldigt tydligt mot det här: ”Ve er, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet … Gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren.” Matt 23:25

Ja, det var den andre sonen. Den förste sonen däremot sa Nej på faderns önskan om att arbeta i vingården. Men sedan slogs han av dåligt samvete, ångrade sig och gick ut och arbetade. Vi känner igen oss, eller hur? På ett bra sätt. Det tar emot, vi orkar inte, men så inser vi att vi givetvis ska lägga vårt strå till stacken. Vi vet vad som är rätt. Samvetet har talat. Tack samvetet! Fortsätt! Glöm inte bort mig! Jag behöver dig, samvete!

Det nya livet

Vi vill inte falla tillbaka i en frånvändhet från det levande, inte hamna i stel dogmatism eller tomt prat som saknar engagemang i verkligheten. ”Den andre svarade: Ja, herre, men han gick inte.” Nej, så vill vi inte ha det. Vi vill vara som den förste sonen, ”Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick.” Bär med er den versen och jag lovar att den kommer att utföra underverk, små men ändå underverk, det vill säga leda till viljan att följa de andliga

lagarna, för när vi gör det klarar vi av att lämna något gammalt bakom sig och hitta det nya livet. ”Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.” Joh 3:6 Vi vill inte ha mer av köttet, jordiskheten. Det räcker bra som det är. Vi kan den biten och den räcker inte till. Vi vill ha det som lyfter oss, andligheten, det som är förbundet med en gudomlig verklighet.

Men att lämna det gamla kräver ansträngning. All förkovran kräver ansträngning. Att vara skicklig, insatt, mästerlig inom något område kräver ansträngning. Så varför inte inom det andliga också?! Ansträngning är ett abstrakt ord som behöver fyllas med något mer konkret. Att få en vacker trädgård kräver ansträngning. Det konkreta är spadar, vattenkannor, gödsel och vårt eget blod, svett och tårar.

Ett erbjudande om hjälp

Så vad är då de andliga, konkreta redskapen? Jo, sanningar, insikter. Det är också abstrakta ord, så därför måste de beskrivas tydligare. Ett av alla tillgängliga redskap vi tar upp idag är just samvetet. Det är ett redskap som Herren har gett till oss. ”I samvetet är lagen inskriven, och där har allt att göra med kärlek.” Arcana Cœlestia # 1038:6

Samvetet har ett enda mål – medmänsklig kärlek. Samvetet har också ett medel, lagen. Det är lagen som irriterar oss när vi inte vill arbeta i vingården. Behövs den verkligen?! Men lagen är ju samma sak som sanningarna som hjälper oss att förstå våra liv. Lagen är samma sak som Ordet med stort O. Och Ordet är Herren själv. Och Jesus säger:

”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett.” Matt 5:17-18 Herren har gett oss en hjälpande hand, samvetet. Och samvetet vet att Johannes döparen har rätt!

Johannes döparen

Det är därför ingen tillfällighet att Johannes döparen finns med i dagens text. Jesus placerar honom rakt framför ögonen på översteprästerna och de äldste: ”Johannes dop, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?” Matt 12:25 Och så säger han efter liknelsen: ”Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Tullindrivare och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom.” Matt 12:32

Och vad var det som syndarna hade hört Johannes säga? Jo, det hittar vi i Lukas, kap 3: ”Bär sådan frukt som hör till omvändelsen … Redan är yxan satt till roten på träden.” Luk 3:8,9 Den frukten bär vi fram när vi lyssnar på samvetet och lyder rösten i det inre. Det är lagens röst som talar då, inte en fördömande lag utan en hjälpande lag, Guds sanningar som vill leda oss rätt, bort från jordiskheten till andligheten, den lag som Herren fullbordar: ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda lagen.” Matt 5:17

Och så blir Johannes väldigt konkret. Han ger exempel vad vi kan gå tillrätta med. Så fungerar samvetet och lagen på ett exakt sätt. Ljuset sätts på just den saken som du behöver upptäcka i själens skrymslen. Och kom ihåg – det är inte farligt. Det finns ingen dom, bara en

hjälpande hand. Herren säger ungefär så här: ’Kom så ska jag hjälpa dig med städningen’. Värre är det inte när det gäller vår skam över ofullkomlighet. Att det sedan är ett krävande arbete är en annan sak. Men domen och skammen ska vi tona ned. Herrens kärlek och omtanke ska vi däremot lyfta fram. Med den mildare tonen (Se Matt 11:30) blir det lättare att höra vad Johannes döparen säger: Tullindrivarna skulle ”inte kräva mer än vad som är fastställt.” Soldaterna skulle ”inte våldföra sig på någon och inte pressa ut pengar från någon, utan nöja sig med sin lön!” Se Luk 3:12-14

Detta är ju ett alldeles utmärkt redskap, samvetet. Var och en kan fylla i sina tillkortakommanden, men när tullindrivaren har berörts av Johannes döparens ord, och av lagen, så ändrar han sitt beteende, ja, så småningom sin motivation och till slut känner han motvilja mot hela tanken på att utnyttja en medmänniska. I läsningen hörde vi detta: ”Att handla mot samvetet känns för den pånyttfödda människan som något fasansfullt.” Arcana Cœlestia # 986:1

Belöningen

Vi har alltså fått ett fantastiskt verktyg, samvetet, för att hitta rätt väg genom livet. Vi ska avsluta med att prata lite om belöningen. Den kan beskrivas på ett övergripande sätt som att vi kommer till himlen, blir räddade från ondskan och liknande. Men det finns en fantastisk tanke i den Himmelska läran som handlar om en ökad känsla av att vara den man är på riktigt. Vi hörde om det i läsningen från verket Gudomliga försynen, # 42:3: ”Ju närmre en människa är förbunden med Herren, desto friare förefaller hon vara, och följaktligen desto mer förefaller hon vara herre över sig själv.” Uttryckt på ett annat sätt, så handlar det om att jagkänslan intensifieras. Nu kan man tro att det skulle betyda att man blir mer jagisk eller egocentrerad. Men det är tvärtom.

I sagans värld finns det föreställningar om att onda väsen inte överlever när de träffas av solens strålar. Det är ju en fin bild av att allt som är motsatsen till solen, som symboliserar den gudomliga kärleken, förintas. Då kan vi tänka oss att ju mindre slagg det finns inom oss, desto närmre solen, alltså Herren, kan vi vara. Och med det följer att det är ännu mer gudomlig kraft som verkar inom oss. Det blir liksom att Herren kan släppa lös våra krafter. Han litar på oss. Han vet att vi kan använda krafterna på ett klokt och kärleksfullt sätt. Det ger oss en ökad känsla av att verkligen vara en riktig människa, den människa vi vill vara och vet är vårt sanna jag.

Med redskapet samvete i handen och med förlitan på att en kärleksfull Gud leder oss, så kommer vi att hitta rätt i livet. Det är det som följande ord från första kapitlet i Josua handlar om:

”Låt inte denna lagbok vara skild från din mun. Tänk på den både dag och natt, så att du håller fast vid och följer allt som är skrivet i den. Då skall du lyckas i det du företar dig, och då skall du ha framgång. Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty HERREN, din Gud, är med dig vart du än går.” Jos 1:8,9

Amen!