fbpx
8 juli, 2018

AC # 1019-1059

Arcana Cœlestia Vol I

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 9, del 2 (av 3), vers 8-17, # 1019-1059

Vi är inne i det avslutande kapitlet i berättelsen om Noa, alltså berättelsen i allegorisk form om hur en människa från förtappelsens tillstånd initierat av ”ormen” i 1 Mos kap 3 hittar nytt liv genom att acceptera att gå in ”arken”. Slutmålet är ett nytt förbund med Herren, som symboliseras av bågen i skyn som är centralt i läsningen den här gången.

Noa och hans söner med honom
Det uttrycket står nu för den nya andliga eran som vi kallar den Forngamla kyrkan.
”Att ’Noa och hans söner med honom’ betecknar den Forngamla kyrkan skall i det följande förklaras.” AC 1020, 1024

Vi har tidigare talat om att ’Noa’ betecknar övergången, bryggan, mellan den Fornäldsta och den Forngamla kyrkan. Se t ex AC 407:
”Det fanns en kvarleva i den Fornäldsta kyrkan som överlevde ända till floden och till och med längre. Det var denna kvarleva av den Fornäldsta kyrkan som fick namnet Noa.”
Den distinktionen försvagas här.

Människokärlek
Det finns egentligen inget viktigare ord än människokärlek (Latin: charitas). Hela undret som berättelsen om Noa beskriver handlar ju om att nå fram till målet, nämligen människokärleken, eller uttryckt på ett annat sätt att man ska göra gott mot sina medmänniskor.

Läsningen till denna gång ”handlar om människans tillstånd efter floden. Denna människa danade Herren för att Han skulle kunna vara närvarande hos henne genom kärleken till nästan, och för att hon inte mer skulle gå förlorad, så som den Fornäldsta kyrkans sista efterkommande hade gjort.” AC 973

Egenjagets död eller att ta sitt kors
I förklaringen av övergången från den himmelska människan i den Fornäldsta kyrkan till den andliga människan i den Forngamla kyrkan får vi på ett mycket klargörande sätt fram den absoluta grundbulten i en sann kristen religion. Att ta sitt kors betyder att korsfästa egoismen, eller som det heter i Skrifterna egenjaget, därför att det är helt förstört, korrumperat:
”När viljan i människans egenjag hade blivit fullständigt fördärvad skilde Herren genom ett under förståndet i hennes egenjag från det korrumperad viljan och danade inom förståndet en ny vilja som kalla samvetet. Och i samvetet ingav Herren människokärlek och i människokärleken oskuld och förband Sig på detta sätt med denna människa, eller, vilket är detsamma, ingick ett förbund med henne.”
AC 1023:2, se AC 1042:2

Det var ett Herrens under att Han förändrade människans själsliga konstitution på det sättet. Efter detta är det möjligt för varje människa att ta vara på Herrens frälsande krafter: ”I den mån som människans viljeliga egenjag kan hållas åtskilt från detta nya egenjag i förståndet kan Herren vara närvarande hos henne, det vill säga, förbinda Sig eller ingå förbund med henne. Det är frestelser … som gör att människans viljeliga egenjag blir overksamt och så att säga dör. Och i den mån detta sker kan Herren … vara verksam i människokärlek.” AC 1023:3, se AC 1042:2

Allomfattande omsorg om mänskligheten
Herrens förbund upprättas med ”alla människor i kyrkan” (’allt som går ut ur arken’), och med ”de människor som är utanför kyrkan” (’även med varje jordens vilda djur’). AC 1022
”Herren har förbarmande med hela människosläktet, och Han önskar att frälsa och dra till sig alla i hela universum.”
AC 1032:1
Verserna 14-17 handlar specifikt om detta – alla människor. ”Dessa verser avser således alla människor på det hela taget.” AC 1046

Förbundet finns i kärleken
Vad vore ett äktenskapsförbund om det inte vore kärlek! Ett juridiskt avtal där man bockar av varje sak som uppfylls …?
Herrens vilja med oss är att vi ska vara förenade med Honom i kärlek. Därav följer att vi kan vara förenade med varandra i människokärlek. Förbundet, ’bågen i skyn’, handlar om detta.
”Ett ’förbund’ står för pånyttfödelsen och därvid framförallt för Herrens förbindelse med den pånyttfödda människan genom kärlek.” AC 1023

”Syftet med varje förbund är just förbindelse, det vill säga, dess syfte är att parterna skall leva tillsammans i inbördes vänskap eller kärlek. Det är därför som äktenskapet kallas ett förbund. Herrens förbindelse med människan existerar inte annat än i kärleken till Honom och nästan, ty Herren är själva kärleken och barmhärtigheten.” AC 1038:1

Förbund och frid
Det finns ett tilltalande samband mellan förbundstanken och frid i sinnet:
”Eftersom ett ’förbund’ är Herrens förbindelse med människan genom kärlek, eller vad som är detsamma, Hans närvaro hos henne i hennes kärlek till Honom och till sin nästa, så kallas själva förbundet i Ordet ’ett fridsförbund’, ty frid står som symbol för Herrens rike, och Herrens rike består i inbördes kärlek, vari allena frid förekommer.” AC 1038:2

Säd
Vi har sex sidor som handlar om begreppet ’säd’. Vi kan tänka på ”Abrahams säd” (1 Mos 15 – ’avkomma’ = ’säd’) eller såningsmannen som sår sägen (Matt 13)
’Säd’ handlar om två saker, avkomma, ättlingar, efterkommande i den naturliga meningen, och i den andliga meningen om tro. Men precis som avkomma kommer av något föregående, föräldrar, så kommer tron av något föregående, nämligen människokärleken:
”Med tron förstås egentligen just den människokärlek som tron kommer ifrån, för det finns ingen annan tro som är en äkta tro än just den som kommer av människokärlek.” AC 1025:1
”Då tro inte finns annat än där människokärlek finns, så är det egentligen människokärleken som i den invärtes meningen avses med ’säd’.”
AC 1025:1

Fåglar, tamdjur och vilda djur
Återigen så är dessa ord motsvarigheter till det som finns i våra liv, inre som yttre.
”Gud kan ju omöjligen ingå förbund med djur. Han kan göra det endast med människan, som till sitt inre och till sitt yttre beskrivs med hjälp av dessa djur.” AC 1029
”Djuren står för sådant som finns i människan.” AC 1040:1

Samvete
Begreppet samvete är ett nyckelbegrepp och något alla människor vet något om. I AC 1033 har vi en redogörelse för olika sorters samveten, ett sant, ett oäkta och ett falskt samvete.
Mycket kortfattat kan samvetet sägas vara medlet för pånyttfödelsen:
”Själva förbundet kommer till stånd med hjälp av invärtes medel, och i verkligheten med hjälp av sådana medel som finns i samvetet där lagen är inskriven, och där allt har samband med kärlek.” AC 1038:6

Bågen i skyn
”De nu här nämnda detaljerna har avseende på den pånyttfödda andliga människan eller på den andliga kyrkan.” AC 1036

Denna andliga människa har kvar eller lever i det naturliga eller yttre också. Där finns något mörkt. Ljus och mörker ger upphov till olika färger:
”En del av färgerna lånar mer eller mindre av det mörka och svarta, andra mer eller mindre av det ljut och vita, varav färgerna uppkommer. Någonting jämförbart sker i andliga avseenden. Det ’mörka’ där är den egensinniga förståndigheten eller falskheten, och det ’svarta’ där är människans självsvåldiga vilja eller ondska, som absorberar och släcker ut ljusets strålar. Men det ’ljusa och vita’ är det sanna och goda, som människan menar att hon gör av sig själv, vilket reflekterar och återkastar ljusstrålarna.” AC 1042:2

Bågens utseende påverkas av och förändras till följd av hur mycket man klarar av att ’ta sitt kors’:
”Hos en pånyttfödd andlig människa finns det en förståndsida i hennes egenjag, vari Herren ingjuter oskuld, människokärlek och barmhärtighet. Så som människan tar emot dessa gåvor, så ser hennes regnbåge ut, när den framställs synbar – desto vackrare ju mer viljesidan av hennes egenjag har röjts undan, disciplinerats och bragts till lydnad.” AC 1042:2

Molnskyn
Utseendet på regnbågen påverkas också av vilka sanningar människan har samt av hur mycket oskuld som finns hos henne:
”Varenda människa förmodar att hennes egen antagna tro är sann, och det är på denna grundval som hon skaffar sig ett samvete. … Ju tunnare molnskyn är, det vill säga av ju fler harmonierande trossanningar den består, desto vackrare är regnbågen. … Oskuld bidrar mycket till dess skönhet och ger färgerna i bågen en så mycket mer levande glans.” AC 1043:2, se AC 1044:2

Molnskyn används också för att jämföra den andliga människan med den mycket högre stående himmelska människan:
”Förståndsdelen hos en andlig människa kan aldrig upplysas på samma sätt som hos en himmelsk människa. Det är därför som ’en sky eller molnsky’ här betecknar det dunkla ljust i vilket en andlig människa är i jämförelse med en himmelsk människa.” AC 1043:4

Hur börjar det – kvarlevor
Att den förstörda viljan skildes från förståndet var ett under. Men det behövs en del till för att pånyttfödelsen och därmed frälsningen av människan ska kunna ske – att det finns en inre kraft som driver på, en kraft ifrån Herren själv. Det kallas för kvarlevor. Det lever kvar i människan oberoende av människans eget handlande. De hör till Herren och är en gåva till människan. Om hon vill kan hon ta vara på den gåvan.

”Att med ’varje levande själ i allt kött’ avses hela människosläktet är tydligt av innebörden i uttrycket ’levande själ i allt kött.’ Varje människa kallas ’en levande själ’ på grund av det som är levande hos henne. Ingen människa kan leva, och allra minst som människa, om hon inte har åtminstone något inom sig som lever, det vill säga, om hon inte äger ett mått av oskuld, människokärlek och barmhärtighet eller från dessa egenskaper åtminstone något som är av liknande eller jämförbar natur. Detta mått av oskuld, människokärlek och barmhärtighet får en människa av Herren redan i spädbarns-, och barnaåldern, något som är tydligt av tillståndet hos spädbarn, men också hos barn under barnaåren. Det som människan tar emot i denna ålder bevaras hos henne, och det som bevaras kallas i Ordet ’kvarlevor’, som är uteslutande Herrens hos människan. Kvarlevorna som sålunda bevaras, är vad som gör det möjligt för människan, när hon når mogen ålder, att vara människa.
[2]… När en människa håller på att födas på nytt fungerar dessa tillstånd som den huvudsakliga verkande kraften vid pånyttfödelsen, och i dessa tillstånd förs hon in av Herren, ty Herren verkar genom kvarlevorna.
[3] Dessa kvarlevor, som finns hos alla människor, är det som här kallas ’den levande själen i allt kött’. ’Allt kött’ står för varje människa, och därmed för hela mänskligheten.” AC 1050:1-3

 Sammanfattning
”För det första handlar det om den pånyttfödda andliga människan inom kyrkan,
för det andra om varje människa i hela världen och för det tredje om varje människa som kan pånyttfödas.” AC 1058