fbpx
8 juli, 2018

AC # 599-691

Arcana Cœlestia Vol I

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 6-7, # 599-691

Kapitel 6 är en förberedelse. I kap 7 går de in i arken. I detta kapitel får Noa undervisning om hur arken ska tillverkas:

”Gör dig en ark av goferträ, inred den med kamrar och bestryk den med jordbeck både på insidan och utsidan. Och så skall du göra arken: Den skall vara trehundra alnar lång, femtio alnar bredd och trettio alnar hög. Högst upp skall du göra en öppning för ljuset, en aln ovanifrån. En dörr till arken skall du sätta på sidan. Du skall inreda den så att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning.” 1 Mos 6:14-16

Och han ska ta av:

”allt levande, av alla varelser, skall du föra in ett par i arken för att de skall överleva tillsammans med dig. Hankön och honkön skall det vara. Av fåglarna efter deras slag, av fyrfotadjuren efter deras slag och av alla kräldjur på marken efter deras slag skall ett par av varje slag gå in till dig för att förbli vid liv.” 1 Mos 6:19,20

Jämför detta med skapelseberättelserna och de tre sorters levande varelser vi hör talas om där. Som vi sa förra gången, så är ju berättelsen om Noa nästan som en ny skapelseberättelse (se AC 640).

Detta är förberedelser, ”tillståndet innan pånyttfödelsen har börjat” (AC 599), för det är ju det som det handlar om – hur vi människor görs nya.

Vers 11-12 handlar om det som föregick, FÄK eller den ”gamla viljan” som är helt förstörd och inte kan förändras. ”Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom allt kött levde i fördärv på jorden.” Längre fram i Arcana Coelestia står det så här om dem som inte kunde förändras:

”Den Fornäldsta kyrkans sista ättlingar kunde … inte pånyttfödas, därför att det som ingick i förståndet och viljan hos dem utgjorde ett enda, odelbart sinne. Alltså var hos dem det som hörde till förståndet oskiljaktligt förenat med det som hörde till viljan, och de kunde därför inte vara ömsom i det himmelska och det kroppsliga eller ömsom i det andliga och det världsliga. För dem rådde en beständig köld för det som hör till det himmelska och en beständig värme för det som hör till onda begär.” AC 933

Men här presenteras förutsättningarna för pånyttfödelsen. Måtten på arken beskriver kvarlevor ”trehundra alnar lång, femtio alnar bredd och trettio alnar hög”, och öppningen, dörren och våningarna beskriver symboliskt förståndsförmågan hos dessa människor – eller oss idag i början av pånyttfödelsen. (AC 602, och 647-650)

Arken såg ut ungefär som ni kan i slutet av dokumentet. Inte mycket av en båt! Men det är ju symbolik alltihopa.

Vers 17 handlar om det centrala i hela berättelsen, frestelser som är nödvändiga för pånyttfödelsen (AC 606)

I boken Nya Jerusalem och dess himmelska lära förklaras varför frestelse är nödvändiga:

”Frestelser är till för att skaffa herravälde åt det goda över det onda samt åt det sanna över det falska, samt för att bestyrka sanningar, och till att förbinda dem med godheter, samt också för att skingra ondskor och därav falskheter. De är till också för att öppna den inre, andliga människan, och att göra den naturliga människan underdånig den inre, samt därtill att hålla tillbaka självkärleken och världskärleken, och till att kuva de begär som kommer därifrån. Efter att dessa saker har skett, får människan upplysning och förnimmelse om vad det sanna och det goda, och om vad det falska och det onda är. Därav får människan förståndighet och vishet, som sedan dagligen växer till.” NJHL 194

Berättelsen om Noa handlar historiskt om hur människosläktet tog ett steg framåt och bort från fördömelse. Men det handlar om varje människa enskilt också.

AC 607-8 handlar om inre andning som är något vi inte kan förstå (AC 97), men det hör ihop med hur människan i och med Noa undervisades ”utifrån”. (Jämför AC 1119) AC 609 nämner Kain – och indirekt Hanok och Lemek som vi har talat om tidigare – det vill säga läror, kunskaper som är nödvändiga, då det inte sker någon undervisning ”inifrån”, direkt från himlen och Herren.

AC 628 Att Noa kunde pånyttfödas berodde på att de människorna hade något litet av förnuftiga sanningar och naturlig godhet. De var alltså inte mycket bättre än de som gick under men hade det som behövdes som utgångspunkt för en förändring. I AC 640 och 643 talas om goferträ och jordbeck (645) .Det är ett mycket dåligt träslag, dvs symboliserar en ganska låg nivå på människans tillstånd av godhet (trä).

AC 637 Om denna ”räddningsaktion” inte hade skett skulle människosläktet ha gått under. Herrens ankomst i Mänsklig gestalt hade samma syfte. Det gäller även Herrens andra ankomst.

Syftet med det som berättelsen om Noa handlar om är att Herren åter ska stå i förbindelse med människorna, dvs upprätta ett förbund. Det är en tanke som kommer igen många gånger i Ordets berättelser. Här följer ett par utdrag om den saken:

”Att orden ’detta är tecknet på det förbund som jag instiftar’ innebär ett bevis på att Herren är närvarande i människokärleken är tydligt av det som ett ’förbund’ eller ett ’tecken på ett förbund’ betecknar. Att ett förbund är en symbol för Herrens närvaro i människokärleken har redan påvisats vid kapitel 6:18 och även vid vers 9 i detta kapitel, och att ett förbund är ett tecken på Herrens närvaro i kärleken till honom och nästan är uppenbart av förbundets natur. Syftet med varje förbund är just förbindelse, det vill säga, dess syfte är att parterna skall leva tillsammans i inbördes vänskap eller kärlek. Det är därför som äktenskapet kallas ett förbund. Herrens förbindelse med människan existerar inte annat än i kärleken till Honom och nästan, ty Herren är själva kärleken och barmhärtigheten. Han vill frälsa alla och med mäktig kraft dra dem hän mot himlen, det är, till Sig Själv. Av detta kan var och en veta och sluta sig till att det inte är möjligt för någon över huvud taget att förbindas med Herren annat än genom det som är Han Själv, det är, annat än genom att handla som Han gör, eller bli ett med Honom, eller, uttryckt med andra ord, genom att älska Herren tillbaka och genom att älska sin nästa som sig själv. Så, och endast så, kommer en förbindelse till stånd – det är detta som är förbundets själva väsen. Då nu förbindelse uppkommer som ett resultat av detta, så följer alldeles uppenbart att Herren är närvarande just i detta levnadssätt. Herren är faktiskt närvarande hos varenda människa, men Hans närvaro är närmre eller fjärmare, allt beroende av hur nära människan är till kärleken eller hur långt ifrån den hon är. [2] Eftersom ’ett förbund’ är Herrens förbindelse med människan genom kärlek, eller, vad som är detsamma, Hans närvaro hos henne i hennes kärlek till honom och till sin nästa, så kallas själva förbundet i Ordet ’ett fridsförbund’, ty frid står som symbol för Herrens rike, och Herrens rike består i inbördes kärlek, vari allena frid förekommer, såsom det sägs hos Jesaja: Bergen viker bort och höjderna vacklar, men Min barmhärtighet skall inte vika ifrån dig och Mitt fridsförbund inte vackla, säger Jehovah, din Förbarmare. Jes 54:10. Här kallas barmhärtighet, som är en egenskap av kärleken, för ’fridsförbund’.” AC 1038:1,2

”Då nu ett förbund innebär Herrens förbindelse med människan med kärleken som medel, så följer att det också är en förbindelse som uppnås med hjälp av allt som hör samman med kärleken, vilket är de sanningar som ingår i tron och kallas bud. Ty alla buden, ja, lagen och Profeterna, grundar sig på den lagen att människan bör älska Herren över allt och sin nästa som sig själv. Detta är tydligt av Herrens egna ord hos Matt 22:34-39, Mark 12:28-35. Det är också därför som tavlorna, som de Tio Buden var skrivna på, kallas ’förbundstavlor’. Eftersom nu förbundet eller förbindelsen uppnås genom kärlekens lagar eller bud, så uppnåddes det även genom den sociala lagstiftning som av Herren infördes i den Judiska kyrkan, vilken lagstiftning benämndes ’vittnesbörd’, och likaså genom de av Herren anbefallda religiösa ceremonierna, som kallas ’stadgar’. Allt detta kallas med ett gemensamt uttryck förbundslagar, därför att de har avseende på kärleken till Herren och kärleken mot nästan. Så sägs det om konung Josia: ’Och konungen stod på pelaren och slöt inför Jehovah det förbundet att de skulle vandra efter Jehovah och hålla Hans bud, Hans vittnesbörd och Hans stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ till att stadfästa förbundets ord.’2 Kon 23:3.”
AC 1038:5