Arcana Cœlestia Vol I
Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm
1 Mos kap 8, del 1, vers 1-9, # 824-878
I kapitel 8 kommer Noa fram till torr mark. Det värsta är över. Floden upphör. Noa släpper ut en korp och en duva, och till slut går han ut ur arken. Marken är torr. Han bygger ett altare och offrar till Herren.
I kapitel 9 kommer vi att möta bågen i skyn och där avslutas den egentliga berättelsen om Noa och födelsen av den Forngamla kyrkan, som också är berättelsen om pånyttfödelsen av den andliga människan i motsats still den himmelska människan i den Fornäldsta kyrkan. Det betyder att berättelsen handlar om oss alla idag.
Den universella meningen i Ordet
Det handlar på sätt och vis om det historiska, men allt i Ordet handlar som vi vet om varje människa. Sista versen i kapitel 8 är ett bra exempel.
”I föreliggande kapitel (åtta) handlar det om människans tillstånd efter frestelsen och om den ordning i vilken detta tillstånd utvecklade sig. Och det handlar samtidigt om hur denna ordning förhåller sig hos var och en som pånyttföds. Herrens Ord är nämligen så beskaffat att när det handlar om en person, då handlar det också om alla och envar, bara med en viss skillnad allt efter vars och ens sinnesart. Sådant är den universella meningen i Ordet. ” AC 838, jfr AC 874
Vatten och arken
Det är två symboler som finns med hela tiden, vattnet i olika former och arken. ”Arken” är en symbol för människan och allt som finns inom henne (AC 851), och allt som har med ”vatten” står för frestelser (falskheter). Frestelsernas uppgift är att stärka tron. I berättelsen om Noa ”står” människan först på vattnet – som skulle ha dränkt henne om hon inte hade blivit skyddad i arken – men sedan står hon till slut på torr mark. Jfr med hur Jesus – och Petrus – går på vattnet, Matt 14:22-33. En svag tro gör det inte möjligt att stå på fast mark. En tro förbunden med människokärlek, alltså en levande tro, däremot gör det möjligt.
Gud, sedan Jehovah
Innan tron är förbunden med människokärleken är det något som fattas. I bokstavsmeningen uttryckts det genom att ”Gud” används om Herren. När pånyttfödelsen har skett – då tron är förbunden med människokärleken – används ”Jehovah”. AC 840. Jämför med de sex skapelsedagarna och den sjunde dagen, AC 89.
Sol och måne
Apropå ett fullbordat tillstånd så heter det i skapelseberättelsen att Gud vilade på ”sjunde dagen”. I detta kapitel har vi ”sjunde månaden”, vers 4. Fenomenet dag har med solen att göra, månad med månen. Och dessa har med himmelskt och andligt att göra. Se AC 851
Övergången från Fornäldsta kyrkan till Forngamla kyrkan
I AC 863 upprepas det vi hört tidigare om miraklet med att människan kunde räddas undan evig förtappelse genom att Herren omskapade människans sinne:
”Då nu emellertid människans vilja inte är annat än onda begär, har Herren mirakulöst ombesörjt att det som utgör förståndet eller sanningen i tron hos människan inte skall sänkas ned i hennes onda begär. Han har därför noga avgränsat förståndsdelen hos människan från viljedelen hos henne med hjälp av ett slags mellanhand, nämligen samvetet, till vilket Herren lagt människokärlek. Utan denna mirakulösa åtgärd skulle inte någon människa ha kunnat frälsas.”
Det betyder också att vi har en väg att vandra – 1/ bort från ”viljan som inte är annat än onda begär” (jfr AC 868:1) 2/ genom tron och 3/ fram till människokärleken. Detta är inte svart och vitt utan saker sker parallellt. En del saker lägger sig på plats – blir pånyttfödda – enklare än andra. Lyssna på detta:
”Det finns inte någon bestämd tidpunkt då en människa är pånyttfödd, så att hon kan utbrista ’Nu är jag fullkomlig’. Istället är det så, att det finns ett obegränsat antal tillstånd av onda begär och falska tänkesätt hos varje människa, inte bara enkla tillstånd, utan även mångsidiga och sammansatta sådana, vilka måste undanröjas för att de inte skall ge sig tillkänna igen. I en del tillstånd kan en människa sägas vara tämligen fullkomlig men i otaliga andra inte. De som blivit pånyttfödda under jordelivet och som levat i tro på Herren och i kärlek till nästan fullkomnas oupphörligen i livet efter detta.” AC 894
Tre nivåer och allt ifrån Herren
Tro, människokärlek och handling är vad allt består av. Den andliga utvecklingen ser ut så här:
- I våra handlingar inbillar vi oss att vi gör rätt men det är själv- och världskärleken som driver oss.
- Vi börjar få en religiös tro och ändrar vårt beteende, men vi tror att det goda som vi gör enligt vår religions föreskrifter görs av egen kraft (korpen, vers 7).
- Människokärleken, en inre kraft, börjar samverka med tron. Det blir mer äkta människokärlek.
- Till slut är tron och människokärleken förbundna och i den yttre handlingen finns både tro och människokärlek – och allt kommer från Herren
Dessa steg beskrivs i AC 880:2:
”Hos människan finns tre livsgrader som samverkar och förenar sig – den naturliga, den andliga och den himmelska. Det som finns på den naturliga nivån får inte liv annat än från den andliga nivån, det som är på den andliga nivån får inte liv annat än från den himmelska nivån, och det som är på den himmelska nivån får liv av Herren allena, som är själva Livet. … Det är så inflytelsen sker. … I sig själv är gärningen något dött och äger liv endast från det andliga som finns i den. Inte heller har det andliga något liv annat än från det himmelska som har sitt liv från Herren. Det är detta himmelska från Herren som gör att en gärning eller ett verk kan sägas vara ett gott, ty ingenting är gott som inte kommer från Herren.”
Det här visar att det inte finns någon enkel, spikrak väg till sann godhet. ”Om bara alla älskar varandra så blir det bra”. Ja, det är målet men det är en väg att gå. Det är därför vi behöver Herrens Ord och de himmelska Lärorna. Förståndsdelen är avskild för att vi där ska kunna börja. Samvetet är Herrens närvaro i vårt inre och som gör att vi kan reagera på rätt sätt, när vi hör en sanning. Då bildas en ny vilja och ett äkta gott kommer till oss.
”Utan Mig kan ni ingenting göra.” Joh 15:5