8 juli, 2018

AC # 947-1018

Arcana Cœlestia Vol I

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 9, del 1, vers 1-7, # 947-1018

Vi kommer nu till det avslutande kapitlet i berättelsen om Noa, alltså berättelsen i allegorisk form om hur en människa från förtappelsens tillstånd hittar nytt liv. Slutmålet är ett förbund med Herren, som symboliseras av bågen i skyn.

Det talas här tydligt om pånyttfödelsen och den kvalitativa skillnaden mellan ett pånyttfött tillstånd och ett icke pånyttfött tillstånd:

Hos den pånyttfödda människan finns himmelskt och andlig liv, men hos den inte pånyttfödda finns bara ett kroppsligt och världsligt liv. … Hos en pånyttfödd människa härskar den invärtes människan, och den utvärtes lyder. Men hos den människa som inte är pånyttfödd härskar den utvärtes människan, och den invärtes är overksam som om den inte existerade. … Följaktligen är den som är pånyttfödd en levande människa, men den som inte är pånyttfödd en andligen död människa.” AC 977:2, 3

Men först lite mer helvetet
I # 947-970 får vi fler rapporter från helvetet, både om tillstånden men också om straffen. När det talas om straff, så är det något också en god människa kan lära sig något av. I andarnas värld måste man släppa taget om sådant som är orent, oheligt, innan man kan lyftas upp i himlen.

I # 963 hör vi talas om straffet ”insvepning i ett stort sjok”. Som sagt, när människoanden lärt sig att ta avstånd från ett falskt tänkande behövdes inte denna behandling längre. ”Detta talade en ande, som hade befriats från sjoket, om för mig.”

Vi påminns också om den barmhärtiga tanken, att ”det onda straffar sig självt”, AC 967. Dessutom får vi veta att straffen har att göra med balansen mellan ont och gott och att det inte finns något hämndbegär i straffen. I nästa stycke hör vi talas om den generella bilden av att ”människorna under sitt jordeliv har minst två andar från helvetet hos sig liksom även två änglar” AC 968 (se 986:2).

Och en annan viktig läropunkt är att det inte finns någon enskild individ i helvetet som är den största djävul som leder alla andra. ”Det är således felaktigt att tro att det funnits en djävul alltifrån skapelsens begynnelse i annan mening än en skara av sådana andar som förut varit människor”, AC 968

Skämt om den Heliga Skrift
Den Heliga Skrift är just det, Helig. Den har en helande kraft eftersom det är Guds levande Ord. Därför ska man inte ha den Heliga Skrift som utgångspunkt för humor och skämt. Det står så här i # 961: ”Somliga människor använder i sitt dagliga tal – en del av vana, andra av förakt – ordvändningar från den Heliga Skrift i form av skämt eller hån och menar att de då skämtar eller gör spe på ett elegant sätt. Men sådana tankar och uttryck hämtade från den Heliga Skrift … förorsakar dem mycken skada i livet efter detta, ty dessa sätt att tänka och tala på kommer då tillbaka tillsammans med det som är oheligt.

Invärtes och utvärtes människa
Det finns en del begrepp som är viktiga att fundera på. De finns med hela tiden. Invärtes och utvärtes människa är två sådana begrepp. Också människorna i himlen, änglarna har en utvärtes människa, så det är sinnet, själen som vi fortfarande pratar om. (se AC 978:2)

Tre grader
Vi möter återigen de tre graderna, här kombinerade med de tre himlarna. Vi hade begreppen vid beskrivningen av arken som var uppdelad i tre våningar. Se AC 657.

De här termerna används inte helt entydigt utan varieras i sin tillämpning genom Skrifterna. Förklaringen som jag ser det är att det är så svårt att beskriva andliga skeenden med jordiska begrepp och med vår begränsning i vårt tänkande till tid och rum. Men det handlar om att vi ska kunna se att vi utvecklas, att det blir mer och mer liv ifrån Herren som fyller våra liv. När det gällde arken handlade de tre våningarna om förståndet, eftersom pånyttfödelsen börjar där. ”Det finns tre grader i förstånddelen hos människan. “AC 657 Nu handlar det om den pånyttfödda människan, då också viljedelen finns med.

Barmhärtighet och nåd
Barmhärtighet är ett begrepp med större djup än nåd. De högsta änglarna ber om barmhärtighet, de andliga änglarna om nåd. ”Ju mer någon älskar sig själv och inbillar sig att han kan göra gott av sig själv och därigenom göra sig förtjänat av frälsning, desto mindre kan han anropa Herrens barmhärtighet.” AC 981:3

Fruktan och skräck
I vers 2, # 985 och framåt, talas om fruktan och skräck. Det hör ihop med den invärtes och utvärtes människan och vem som har herraväldet. Det är en mycket klargörande tanke för vårt andliga liv.

När änglarna härskar (hos människan), såsom fallet är hos en pånyttfödd, då vågar de onda andarna som är hos henne inte göra något som strider mot vad som är gott och sant, eftersom de då hålls i band. Och när de ändå försöker att göra något ont eller ge uttryck åt någon falskt, det vill säga, aktiverar någon sådant, då kommer genast ett slags helvetisk fruktan eller skräck över dem. Det är denna fruktan och denna skräck som en människa känner inom sig för allt som är emot samvetet.”  AC 986:2

Känslor och njutning
I vers 3, # 993 och framåt, finns ett intressant resonemang om var våra önskningar kommer ifrån. Det yttersta kommer från någon inre, och det i sin tur från något mer inre osv.

En upplevelse som man inte njuter av är något livlöst.” AC 995:1 (Jfr GF 195)

En upplevelse som man inte njuter av är något livlöst. … Det finns en del människor som hyser den åsikten att den som vill bli lycklig i nästa liv aldrig bör tillåta sig njutningen av något som har med kroppen eller dess sinnen att skaffa, utan bör avsäga sig allt sådant … Men de som tänker så och som alltså under sin livstid själva valt att tvinga på sig miserabla levnadsförhållanden är dåligt informerade om vad som är sant i denna sak.” AC 995:1

Kött och blod
Kött och blod är inte kött och blod i Ordet. Det är symboler (motsvarigheter) som precis allting annat också. Men det blir besvärligt när texten handlar om att äta.

’Kött’ står för människan eller hennes vilja, ofta för egenjaget, den fallna människan.

’Blod’ står här för den nya viljan, alltså den inte fallna människan, och därför står ’blod’ för människokärlek, eller liv från Herren. Den nya människa som Noa representerar har ju skapats med hjälp av sanningarna i förståndsdelen. Vi kan därför se kopplingen mellan sanning och människokärlek. ’Blod’ står ju för sanning när vi tänker på nattvarden. Och det som är människans orena egenvilja, kött, får inte blandas med det som kommer från Herren, blod.
Den nya viljan som är människokärlekens vilja är inte människans egen utan Herrens vilja hos henne. Och eftersom den är Herrens, så får denna nya vilja aldrig blandas ihop med människans egen vilja … Det var detta som var anledningen till att människorna i den förebildande kyrkan befalldes att inte äta köttet med dess själ, det vill säga, att inte äta blodet.” AC 1001:1

Får man äta kött?
Att äta kött av djur är i sig betraktat någonting oheligt, ty under de fornäldsta tiderna åt man aldrig köttet av något fyrfotadjur eller av någon fågel, utan endast olika sorters säd och då i synnerhet bröd av vete, och dessutom trädens frukter, grönsaker, mjölk och det som bereddes av mjölk, såsom till exempel smör. Att slakta levande varelser och äta deras kött var för de fornäldsta människorna något avskyvärt – att likna vid hur vilda djur beter sig. Tjänster och nyttigt arbete var det enda man önskade få ut av djuren, vilket framgår av 1 Mos 1:29,30. Men när människan med tiden började bli lika grym som ett vilddjur, ja, grymmare, då började man slakta djur och äta deras kött. Och då nu människan hade blivit sådan, tilläts hon också att göra så och tillåts också i dag att göra det. Och i den mån hon gör det i enlighet med sitt samvete är det fullt tillåtligt, ty hennes samvete är format av allt det som hon tror vara rätt och tillåtligt. Därför drabbas ingen idag av fördömelse, om han äter kött.” AC 1002

Föröka er!
Det handlar om att det som blivit etablerat och klart – pånyttfödelsen – i den inre människan också ska manifestera sig i den yttre. Det betyder att man mer och mer känner glädje över att göra gott.
Hos en pånyttfödd människa förökas ingenting i hennes utvärtes människa, eller uttryckt med andra ord, ingenting av gott och sant växer till där annat än som ett resultat av människokärlekens verksamhet. Människokärlek är som värmen om våren eller under sommaren, som får gräs, örter och träd att växa. Utan värmen växer överhuvudtaget ingenting.” AC 1016:2

Sammanfattning
En sammanfattning av kapitlet lyder så här:
I detta kapitel handlar det om den pånyttfödda människan och om den invärtes människans herravälde över den utvärtes människan samt om den senares lydnad.” AC 979