fbpx
8 juli, 2018

AC # 1114-1192

Arcana Cœlestia Vol II

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 10, del 1, vers 1-12, # 1114-1192

Vi kommer nu till den andra volymen i Arcana Cœlestia och den börjar med
kap 10 i 1 Mosebok. Vi läser ungefär halva kapitlet, vers 1-12.

En verklig andlig värld men ingen Adam och Eva
Det börjar med att vi får veta att ”människor efter döden kan få träffa vem de än önskar av alla som de varit bekanta med i världen eller har hört talas om. De ser dem och talar med dem, när Herren tillåter det.” AC 1114. Swedenborg får vara med om det. Orsaken är att han ska förstå att det inte finns någon som har hetat Adam eller Eva utan att det är symboliska begrepp för de första människorna, den s k Fornäldsta kyrkan.
Vi får sedan veta att de bor i alldeles underbart vackra boningar och att de lever i ”det klaraste strålljus”.

Inre andning i den Fornäldsta kyrkan
Kapitlet fortsätter sedan med en redogörelse för denna ”kyrka” eller andliga epok, den Fornäldsta kyrkan, som vi har lagt bakom oss i och med floden och berättelsen om Noa. Det är en tillbakablick på en tid då allt var bra, ja, som bäst – den Fornäldsta kyrkan.
Människorna på den tiden hade en kontakt med det himmelska, den andliga världen och livets Herre som gjorde att de kunde använda ett helt annat kommunikationssätt än vi gör. Det kallas inre andning. De formulerade ord och de uttryckte sig, eller snarare intryckte sig. Det här i näst intill obegripligt för oss, men kommunikationen mellan två människor var like ”hörbar” som vårt tal är idag. Det står så här:

Det har också på ett levande sätt visats för mig hur den invärtes andningen hos de fornäldsta människorna flöt på ett inte hörbart sätt in i ett slags utvärtes – alltså inte verbalt – språk som en annan person uppfattade is in inre människa. De sade att denna andning hos dem förändrades allt efter tillståndet i deras kärlek till och tro på Herren. De uppgav också att orsaken till att det inte kunde vara på annat sätt var att de hade kommunikation med himlen, ty de andades i fullkomlig harmoni med änglarna där som de var i sällskap med.” AC 1119

Sedan görs en jämförelse där vi i någon mån kan känna igen oss:

Denna andning hos dem förändrades allt efter tillståndet i deras kärlek till och tro på Herren … När de ställs inför något som är oförenligt med kärleken till och tron på Herren har de en tung och mödosam andning. Men när de upplever den lycka som följer med kärlek och tro är deras andhämtning full och fri. Varje människa upplever något liknande, men i hennes fall är det avhängigt av hennes kroppsliga och världsliga kärleksarter och grundläggande åsikter. När det strider mot dessa har hon en tung och mödosam andhämtning, men när det gynnar dessa är hennes andhämtning full och fri. Detta gäller emellertid här den utvärtes andningen.” AC 1119

Släkttavla över Noas efterkommande
Det som sedan följer i kap 10 är att vi får en slags släkttavla. ”Och dessa är Noas söners släktled – Sem, Ham och Jafet.” Det är viktigt att förstå att det inte handlar om verkliga personer. Precis som Swedenborg fick möta människor från epoken ”adam”, så är epoken ”noa” en term för en historisk period med många olika sorters folk som bodde utspridda över – enkelt uttryckt – en hel kontinent.

Söner
Söner” är inte heller det enskilda individer utan människor, alltså både män och kvinnor. I Ordet används ofta son och söner på detta sätt. Son och dotter har också en motsvarighet till andliga begrepp, nämligen sanning och känsla (viljeavsikt, böjelse). AC 1147. Eftersom sanningen är drivande i pånyttfödelsen förekommer begreppet son så ofta.
I kap 10 är det alltså förändringar i hur man tar emot Gudomlig sanning och förändrar sitt sätt att tillämpa den i det dagliga livet.
Vi hör talas om samma tre söner, Sem, Ham och Jafet. Och tillsammans med Hams son Kanaan har vi som i kap 9 en samlad bild över hur man kan förhålla sig till Gud.

Gudsdyrkan
Det talas mycket om gudsdyrkan. Vi kanske tänker på det som att gå till kyrkan, synagogan, templet o.d. men det är mer än så. Det står så här:

Den utvärtes gudsdyrkan sägs svara mot den invärtes när det finns vad som är väsentligt i den [nämligen] att man tillber Herren av hjärtat. En sådan tillbedjan är utesluten, om … kärleken mot nästa inte finns. Det är … i kärleken mot nästan som Herren är närvarande, ty endast då, kan Han tillbes av hjärtat. Det är alltså från Herren som tillbedjan kommer, för det är Herren som gör all tillbedjan möjlig och ger den allt dess liv. Av detta följer att sådan som människans människokärlek är, sådan är hennes gudsdyrkan.” AC 1150

Det betyder alltså att en sann gudsdyrkan inte är yttre åtbörder utan hör ihop med tillbedjan, dvs ödmjukhet, och därtill inte minst människokärlek!

Olika folk
Hela släkttavlan handlar om olika folk som har utvecklat sina levnadssätt och därmed sitt sätt att förhålla sig till varandra i det dagliga livet. Det handlar om kärlek mot varandra. Det kan var mer och det kan vara mindre, eller den kan saknas. Dessa olika grader avspeglar sig i alla de olika namnen i släkttavlan. Egentligen behöver inte mer sägas för att kapitlet ska bli begripligt. Resten är detaljer. ”Sålunda kan man få klart för sig vilka olikheterna i gudsdyrkan är och hurdana dessa är” AC 1153:2
Av dessa olikheter kan vi dock lära oss väldigt mycket om oss själva, t ex hur viktig ödmjukhet är.

Ingen är god utom en – det är Gud.” Mark 10:18. Följande stycke utvecklar dessa Jesu ord och visar oss vägen:

Man bör ha klart för sig att all sann gudsdyrkan består i tillbedjan av Herren. Att be till Herren innebär att vara ödmjuk. …  Att vara ödmjuk innebär att erkänna att allt levande och allt gott kommer från Herren. Ju mer en människa erkänner detta, inte bara med munnen utan med hjärtat, desto mer ödmjuk är hon och följaktligen desto mer i en tillbedjan, som är sann gudsdyrkan. Desto mer är hon då också i kärlek och människokärlek och i sällhet.” AC 1153:2

Öar eller havsländerna
I Ordets profetiska delar återkommer ordet öar eller havsländerna ofta, t ex ”Havsländerna väntar på hans undervisning.” Jes 42:4 Det är ett slags synonym till det som ”hedningar” står för, de som längtar efter mer undervisning för att kunna utveckla en levande tro som är förbunden med goda gärningar (människokärlek).

Med ’folkslagens öar’ menas de som var mer avlägsna [från en invärtes gudsdyrkan, Jafet] men som strängt taget dock levde i inbördes människokärlek, om också i okunnighet och inte kände till något om Herren, om kyrkans läror om tron och om invärtes gudsdyrkan. “AC 1158:2

Hams söner
Så kommer vi till en annan kategori, Ham och hans söner, främst Kanaan. Alla söners namn hör ihop med länder vi känner till. Kus är Etiopien, Misraim är Egypten, Put är Libyen och Kanaan är välkänt. Innebörden av alla dessa namn förklaras i dagens läsning. Av de fyra namnen är det ju Egypten och Kanaan som förekommer oftast i fortsättningen i berättelserna i GT.

Kus’ son Nimrod
Här har vi ett intressant exempel på tidlösheten i Ordet. Hams son Kus ”betecknar inre insikter i det som är andligt och himmelskt”. Det är något som är bra, men så föder Kus en son. Man kan tänka så här: nästa generation har förlorat något av det som fanns tidigare. Istället för att använda insikterna i levernet blir kännedomen om insikterna det väsentliga. ”De [Nimrod] gör med andra ord det som hör till tron mer betydelsefullt än livsföringen och gör därmed yttre former till någonting mer betydelsefullt än inre väsentligheter.” AC 1175:1

Det blir värre och värre: ”För större tydlighets skull skall ännu ett exempel här anföras. Det finns de som sätter själva det väsentliga i gudsdyrkan i att gå i kyrkan, begå sakramenten, lyssna på predikningar, be, fira högtidsdagar och ta del i många andra utövningar av utvärtes och ceremoniell art och som, alltmedan de talar om tron, inbillar sig att dessa aktiviteter som är yttre former av gudsdyrkan är tillräckliga. Nu är det väl så att människor som deltar i gudsdyrkan på grund av kärlek och människokärlek också mycket flitigt och med stort allvar tar del i samma aktiviteter, det vill säga går i kyrkan, begår sakramenten, lyssnar på predikningar, ber, firar högtidsdagar och mycket annat. Men de ser inte på dessa handlingar som det väsentliga i sin gudsdyrkan. Eftersom det i deras utvärtes gudsdyrkan finns en invärtes gudsdyrkan finns det något heligt och levande i den. Däremot finns det i den gudsdyrkan som förekommer bland ovan nämnda människor inte något heligt eller levande, eftersom det är själva det inre väsentliga som gör den utvärtes formen eller ceremonin helig och levande. En tro utan människokärlek kan inte göra gudsdyrkan helig och levande, därför att dess väsen och liv saknas. Det är en sådan gudsdyrkan som kallas ’Nimrod’ och föds fram ur de insikter som betecknas med ’Kus’, vilka i sin tur föds fram ur en från människokärleken söndrad tro som betecknas med ’Ham’. ” AC 1175:2