Arcana Cœlestia Vol II
Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm
1 Mos kap 11, # 1273-1382
Kapitel elva är en övergång mellan två helt olika berättelser eller texter. Vi har hittills läst en typ av text som är rent symbolisk eller allegorisk. Inga av de händelser som be-skrivs har någon historisk förankring så som de beskrivs. Det fanns ingen person som hette Noa. Det byggdes inget fartyg som seglade i storm och regn. Det var ingen individ som blev nio hundra år.
”Allmänt sett finns det fyra olika stilarter i Ordet. Den FÖRSTA är den som användes i den Fornäldsta kyrkan. Dess folks sätt att uttrycka sig på var sådant att de – när de nämnde något jordiskt och världsligt – tänkte på det andliga och himmelska som detta förebildade. Detta var orsaken till att de inte bara uttryckte sig med hjälp av förebildningar, utan också till att de ordnade dem liksom i en historisk följd, för att de därigenom skulle framstå så mycket mer livliga, något som beredde dem intensiv njutning.”
AC 66:1
Fr o m Abram i 1 Mos 11: 27 börjar däremot en historisk berättelse. Abrams far var Tera, så kanske Tera både var en person och namnet på ett folk, men där ungefär sker övergången.
”Den ANDRA stilarten är den historiska, som förekommer i Moseböckerna från Abrams tid och därefter.”
AC 66:2
Fem kyrkor
Nya Kyrkans teologi talar om fem andliga epoker eller kyrkor (Latin: ecclesia). De är:
- Fornäldsta kyrkan
- Forngamla kyrkan
- Israelitiska kyrkan
- Kristna kyrkan
- Nya (kristna) kyrkan
”Vi har redan omtalat, att det från
begynnelsen funnits fyra allmänna kyrkor på denna jord, en före
Floden, en annan efter Floden, en tredje, som kallas den
Israelitiska, och den fjärde kallad den kristna. Och eftersom alla
kyrkor bygger på kunskapen om och erkännandet av en Ende Gud, med vilken en kyrkans människa kan ha förbindelse, och då ingen av de fyra ovannämnda kyrkorna har varit i denna sanning, så följer att det efter dessa fyra
kyrkorna skulle följa en, vilken skulle känna och erkänna en Ende Gud. Guds Gudomliga kärlek hade inte annat till ändamål,
då Han skapade världen, än att förbinda människan med Sig
Själv och Sig Själv med människan och således bo med människan. Att de förra kyrkorna inte var i den sanningen, står
klart av, att den Fornäldsta kyrkan, som var före Floden,
dyrkade en osynlig Gud, med vilken ingen förbindelse är
möjlig. På samma sätt var det med den Forngamla kyrkan, som kom efter
Floden. Den Israelitiska kyrkan dyrkade Jehovah, som i Sig Själv är en osynlig Gud, 2 Mos. 33: 18-23, men under
mänsklig form, som Jehovah Gud iklädde sig medelst en
ängel, och varuti Han syntes för Moses, Abraham, Sara,
Hagar, Gideon, Josua och stundom för profeterna, och denna människoform förebildade Herren som skulle komma, och
eftersom denna form var förebildande, så blev också allt och
varje ting, som hörde till deras kyrka, förebildande. … Den fjärde Kristna kyrkan har väl med munnen erkänt en Ende Gud,
men i tre personer, av vilka vardera särskilt eller för sig
skulle vara Gud, och således erkände hon en delad trohet,
inte förenad i en enda person. … Orsaken till, att den Nya Kyrkan är kronan för alla kyrkor, som hitintills funnits på jorden, är att den dyrkar en Ende, i vilken den osynlige Guden är liksom själen är i kroppen.”
SKR 786, 787
Övergången mellan den Forngamla kyrkan och den Israelitiska kyrkan sker under en längre tid. Den övergången börjar med Abram och är fullbordad i och med uttåget ur Egypten. Resten av Gamla Testamentet handlar alltså om den tredje kyrkan, den Israelitiska.
Profetior om Herrens människoblivande
Vi är ju bekanta med att Nya Testamentet är en fullbordan om ett löfte som finns i Gamla Testamentet, att Messias, Guds Smorde, kommer. Därför finns ett visst framåtblickande mot den fjärde kyrkan, den Kristna kyrkan.
Men i den inre meningen finns mer, ännu mer, ja, en fullkomlig beskrivning av detta Människoblivande. Från och med Abram så handlar den inre, andliga berättelsen om det som skedde i det inre av människan Jesus Kristus. Det gradvisa mognandet som slutade med uppståndelsen och den slutgiltiga segern över döden kallas för förhärligandet.
Förhärligandet av Herrens Mänskliga
Detta förhärligande skedde gradvis och på olika nivåer. De tre patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, beskriver denna gradvisa utveckling på den innersta, den mellersta (förnuftiga) och den naturliga nivån i Herren.
Pånyttfödelsen av människans ande
En parallell till Herrens förhärligande är människosjälens pånyttfödelse. Därför handlar allt i Ordet om oss också.
Kapitlets innehåll
Det är tre olika saker som kapitlet handlar om (se AC 1285:1):
- ”Babels torn”
- Eber, den kyrkan som blev upphovet till den hebréiska och senare israelitiska kyrkan
- Bakgrunden till Abram och hans historia.
Dessa tre avdelningar kallas också den första, andra och tredje Forngamla kyrkan. Abram med sin fader Tera börjar alltså i den Forngamla kyrkan, men längre fram så tänker vi på patriarkerna som del av den Israelitiska kyrkan, den tredje av de fem. Här finns samma tvetydighet eller otydlighet som med Noa som ibland beskrivs som de sista i den Fornäldsta kyrkan (se AC 407, 628, 927) och ibland som de första i den Forngamla kyrkan (se AC 535).
Början är bra, slutet dåligt, och dags för ett nytt steg i utvecklingen
”Det som här nu upptas till behandling rör den Forngamla kyrkan på det hela taget och det förhållandet att dess invärtes gudsdyrkan med tiden förfalskades och förvändes och som en följd därav också den utvärtes gudsdyrkan, ty karaktären på denna gudsdyrkan beror av den invärtes. Förfalskningen och förvändningen av den invärtes gudsdyrkan är vad som menas med Babel.”
AC 1283
Den Forngamla kyrkan, som började med Noa och utvecklades vidare, var under lång tid i god harmoni med Herrens vilja. Det beskrivs så här:
”Med att ’hela jorden var en läpp’ förstås att människorna överallt omfattade samma lära. Men det oaktat var likväl formerna för gudsdyrkan … alldeles olika. Med detta förhåller det sig på följande sätt. Himlen består av otaliga samhällen. De är alla olika, och likväl utgör de alla liksom ett samhälle, ty alla styrs som ett av Herren. En parallell finns hos människan. Ty fastän det i hennes kropp finns så många delar och så många små delar inom de större, … så styrs de ändå alla tillsammans och var för sig såsom ett av en enda själ. … Att de kan fungera som ett på detta sätt beror på att det i himlen finns en enda inströmning som tas emot av var och en efter dennes skaplynne. Detta inflöde är ett inflöde av böjelser från Herren, från Hans barmhärtighet och liv. Och oaktat att inflytelsen är en enda, så lämpar sig dock allt efter den och följer som ett och detta på grund av den inbördes kärleken, vari de är som befinner sig i himlen. Sådan var situationen hos den första Forngamla kyrkan.”
AC 1285:1-3
Men Babels torn står för en bortvändhet från Gud och då är det dags för något nytt, Abram och den vidare berättelsen om patriarkerna, Josef, Egypten och intåget i Kanaans land långt, långt efter Abrams liv. Men precis som med Noa så var naturligtvis Abram inte i ett perfekt tillstånd utan måste utvecklas. Han dyrkade från början avgudar, precis som sina bröder:
”Det finns tre allmänna tillstånd av avguderi. Det första är förknippat med egenkärlek, det andra med kärlek till världen och det tredje med begär efter vällust. All avgudadyrkan har för ändamål det ena eller det andra av dessa tre. Sådana människors religionsutövning är inte till för andra ändamål, ty de varken vet eller bekymrar sig om ett evigt liv, ja, de förnekar till och med att det finns ett sådant liv. Det är dessa tre slag av avguderi som betecknas med ’Teras tre söner’.”
AC 1357