fbpx
8 juli, 2018

AC # 1383-1455

Arcana Cœlestia Vol II

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 12, vers 1-8, # 1383-1455

Ett nytt sammanhang
Kapitel tolv är en mycket tydlig och kraftig brytpunkt i den bibliska berättelsen, när vi tänker vad den inre meningen beskriver. Det är här som berättelsen om Abram/Abrham börjar på riktigt.

Tom inre gudsdyrkan som förberedelse
De sista verserna i kap 11, där Abrams släkttavla fanns med, var en avslutning på beskrivningen av hur kyrkorna utvecklades – den s k inre historiska meningen av Ordet. Där får vi veta att den tidens kyrkor blev helt ”avgudiska” eller med andra ord helt tomma i det som kallas inre gudsdyrkan:

  • ”Orden ’Haran dog i närvaro av sin fader Tera i sitt födelseland, i det kaldéiska Ur’, betecknar att inre gudsdyrkan föll helt i glömska och blev fullständigt avgudisk. ” AC 1366
  • ”’Och Tera dog i Haran’ betyder slutet på avguderiet och början till den förebildande kyrkan genom Abram.” AC 1375

Men det var i den Gudomliga Försynens tecken och en förberedelse för att något nytt skulle kunna byggas upp:

  • ”En ny kyrka kan inte uppkomma på nytt hos ett folkslag, förrän den förra blivit så ödelagd att inte något ont eller falskt finns kvar i dess invärtes gudsdyrkan.” AC 1366:1

”Att inte något ont eller falskt finns kvar i dess invärtes gudsdyrkan” är viktigt. På utsidan är man avgudisk, men på insidan är det tomt, dvs det finns inget kvarvarande ont som kan förstöra det nya som är på väg in.

Stycket fortsätter:

  • ”Så länge något ont finns kvar i den invärtes gudsdyrkan spärrar det vägen för allt det goda och sanna som bör utgöra dess invärtes gudsdyrkan. Ty så länge som ondska och falskhet finns i denna dyrkan kan godhet och sanning inte tas emot.”

Här finns en parallell med övergången från den Fornäldsta kyrkan i sitt slutskede till nästa kyrka, den Forngamla, ”Noa”:

  • ”Eftersom en ny kyrka nu skulle komma att upprättas, så valdes de människor ut hos vilka det goda och sanna i tron hade plånats ut hos dem, och de hade blivit utvärtes avgudadyrkare i likhet med hedningarna. Tera och Abram … dyrkade andra gudar och kände inte Jehovah, följaktligen vad det goda och sanna i tron var. De hade sålunda blivit mera anpassade till att ta emot sanningens säd än andra människor i Syrien hos vilka sådana insikter ännu fanns kvar. … Det är detta som beskrivs i denna vers, att den inre gudsdyrkan utplånades och blev idel avgudisk.” AC 1366:2

Den Judiska kyrkan är en förebildande kyrka
Vi är alltså på väg in i en ny kyrka, den Judiska kyrkan, den tredje av de fem kyrkorna, (hebreiska, israelitiska – flera namn förekommer).
Från avguderi skulle de föras in till att tro på en Gud, Jehovah. Det var det ena syftet. Det andra var att instifta en förebildande kyrka.

  • ”Den förebildande kyrkan instiftades för att himlen åtminstone i någon mån skulle kunna förbindas med jorden.” AC 1361:5
  • ”Det som förebildades i den Judiska kyrkan, och i Ordet, är Herren och Hans rike och alltså det himmelska i kärleken och det andliga i tron.  … Allt som förebildar är antingen personer, eller föremål eller fenomen i universum eller på jorden, kort sagt allt som kan vara objekt för sinnena, varför det knappast finns något objekt som inte kan vara förebildande. En generell lag för förebildning är emellertid att inget avseende fästs vid den person, sake eller fenomen som förebildar, utan på själva saken som förebildas.  … Med förebildningarna var det så att allt som utfördes enligt de föreskrivna ritualerna emellertid syntes heliga för andar och änglar.” AC 1361:1,4

Patriarkerna och Herren Jesus Kristus
Men så finns det en inre berättelse som börjar här som handlar om Nya Testamentet, alltså om när Gud blev människa och gjorde Sig Själv till Gudomlig Människa. Det kallas för Herrens förhärligande. Den inre berättelsen börjar här. Det är den djupaste meningen i Ordets inre.

Verklig historia
Från och med nu innehåller Bibelns berättelser också riktiga historiska händelser och riktiga personer. Tidigare var det symboliska berättelser med påhittade namn och händelser. Det fanns aldrig en person som hette Noa, men Abram/Abraham var en historisk person.

  • ”Alla hitintills återgivna historiska skeende … är inte verkliga utan uppdiktade.” AC 1283
  • ”Alltifrån kapitel 1 i denna Mosebok och allt hitintills (kap 11)har berättelserna inte haft historisk verklighetsgrund utan är diktad historia.” AC 1403
  • ”Berättelser med historisk verklighetsgrund börjar här (kap 12).” AC 1401

Historia men också inre mening
Men det är inte den historiska berättelsen som är Guds andliga Ord, utan det som är himmelskt och andligt är det som finns innanför bokstaven. Allting förebildar och betecknar något himmelskt och andligt.

  • ”I den invärtes meningen betecknar de verkliga, historiska händelserna himmelska och andliga ting, vilket för var och en kan stå utom allt tvivel eftersom det är Herrens Ord.” AC 1403
  • ”Alla utryck och ord i de historiska berättelserna betecknar i den inre meningen något helt annat än i bokstavsmeningen.” AC 1404
  • ”Den inre meningen är så beskaffad att allt och varje ting bör förstås abstrakt ifrån bokstaven precis som om bokstaven inte fanns, ty i den inre meningen finns Ordets själ och liv, som inte visar sig om inte bokstavsmeningen först liksom försvinner. På detta sätt leds änglarna av Herren till att förnimma Ordet när det läses av människan.” AC 1405
  • ”De händelser som beskrivs i [de historiska delarna av Ordet] ägde historiskt sett rum precis som de återges, men de historiska tilldragelserna är likväl förebildande och varje ord har en andlig innebörd.” AC 1408

Förebildande och betecknande
”Eftersom det förebildande börjar här, så skall nu ännu en gång i korthet lämnas en förklaring.” Läs hela stycket 1409! Titta också på AC 1416:5, sista biten.

Jesu liv
I den kristna kyrkan är man på det klara med att det finns händelser i patriarkhistorien som symboliskt skildrar händelser i Jesu liv. Det kanske tydligaste exemplet är när Abraham i kap 22 uppmanas att offra Isak. Men det som hävdas i Arcona Cœlestia är att varenda vers, vartenda ord beskriver det som skedde i Herrens inre under Hans liv på jorden, och detta redan från början, i gosseåldern, långt innan Han hade en vuxen människas tankeförmåga och förnuft. Därför säger Jesus:

  • ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett.” Matt 5:17-20
  • ”Varje ord har en andlig innebörd.” AC 1408

Så här står det:

  • ”’Abram’ förebildar Herren vad avser Hans Mänskliga Väsen.” AC 1425
  • ”Det historiska innehållet som sådant är förebildande. ’Abram’ förebildar allmänt sett Herren och framförallt den himmelska människan, ’Isak’ förebildar likaså allmänt sett Herren och i synnerhet den andliga människan, och ’Jakob’ förebildar … den naturliga människan.” AC 1404

Abram
Vi kommer nu till början av berättelsen om Herrens liv. Början av vers 1 lyder:

  • ”Och Jehovah sade till Abram”.

Förklaringen lyder:

  • ”Detta anger den allra första medvetenheten (i Jesus).” AC 1407

Versen fortsätter:

  • ”Gå ut ur ditt land”.

Och förklaringen lyder:

  • ”Det betecknar det kroppsliga och världsliga, som Han måste avlägsna sig från.” AC 1411

Osv. Den stora hemligheten (arcanum) i allt detta är just förhärligandet, nämligen att det Mänskliga skulle göras Gudomligt eller att det Mänskliga skulle förenas till ett med det Gudomliga.

  • ”Fortgåendet av Hans Mänskliga Väsen allt närmre hän mot Hans Gudomliga Väsen börjar nu.” AC 1426
  • ”Vad som sägs i vers 1 fram till och med denna vers (4) förebildar och betecknar den första medvetenheten hos Herren om att Han skulle komma att ikläda Sig vad som är himmelskt, och alltså vad som är Gudomligt.” AC 1426

-H-
Det är det som namnen Abram och Abraham handlar om:

  • ”Det mjuka h-ljudet i Abraham har hämtats från Jehovahs namn, eftersom han förebildar Jehova, eller Herren.” AC 1416:2
  • ”’Abram’ förebildar Herren med avseende på Hans Mänskliga … Senare förebildar han Herren såväl till det Mänskliga Väsendet som till det Gudomliga Väsendet, men då kallas han Abraham.
    Vad som sägs i vers 1 fram till och med denna vers (4) förebildar och betecknar den första medvetenheten hos Herren om att Han skulle komma att ikläda Sig vad som är himmelskt, och alltså vad som är Gudomligt.” AC 1426

Högt och lågt
Det är två idéer som går igenom texten. Det ena handlar om hur Jesus måste nå upp eller in till det innersta i Sin själ, till ”Fadern”, Jehovah, Sitt Gudomliga. Detta är fullkomlig kärlek:

  • ”Orden ’och de kom in i landet Kanaan’ beskriver Herrens liv … alltifrån födelsen fram till gosseåldern, [som är] en period under vilken Han uppnådde det himmelska i kärleken. Detta himmelska i kärleken är själva det väsentliga. Allt annat kommer därifrån. Det var med detta himmelska som Herren allra först utrustades, ty det var från detta som från säd som allt annat blev befruktat.” AC 1438

Det andra är att vara förbunden med jorden, genom Lot, och skaffa sig begrepp från den naturliga världen vilket är grundlaget för tänkandet och sanningarna:

  • ”Det sanna inhämtas med sinnenas hjälp. Det första som planterades in hos Herren under barndomen är uppenbart av det som förstås med ’Lot’, nämligen sensorisk förnimmelse. … Det är alltså det sanna som inhämtas med sinnenas hjälp som avses här. … Under barndomen sträcker sig omdömesförmågan inte högre än till sinnena.” AC 1434

Fem olika steg
De olika geografiska platser eller områden som beskrivs i dessa åtta verser beskriver i den inre meningen fem olika steg i Herrens mognande och inre utveckling:

  • ”Eftersom Herren föddes på samma sätt som varje annan människa, så utvecklades Han från ett tillstånd som var dunkelt till ett som hade mera ljus. ’Haran’ är det första tillståndet, som är dunkelt. ’Sikem’ är det andra, ’eklunden Mores’ är det tredje, ’berget med Betel åt havet till och Ai i öster’ är det fjärde, ’därifrån mot söder in i Egypten’ är det femte.” AC 1401

Förnimmelse
I början av kapitlet innan vi läser Bibeltexten finns ett avsnitt som handlar om förnimmelse. Kärlek och förnimmelse hör ihop. I utläggningen av vers 6 längre fram står det så här:

  • ”I det himmelska är själens egentliga ljus.” AC 1440