Arcana Cœlestia Vol II
Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm
1 Mos kap 13, vers 1-9, # 1521-1582
Kapitel 12 och framåt – patriarkerna och Herren Jesus Kristus
Den inre berättelse som började i kap 12 och som fortsätter i detta kapitel – och i princip genom hela Ordet – handlar om när Gud blev människa och gjorde Sig Själv till Gudomlig Människa. Det kallas för Herrens förhärligande. Det är den djupaste meningen i Ordets inre.
- ”’Abram’ förebildar Herren vad avser Hans Mänskliga Väsen.” AC 1425
Verklig historia men också inre mening
Vi påminns upprepade gånger om att det vi läser fr o m kapitel 12 är verklig historia men att de historiska händelserna samtidigt bär en inre berättelse inom sig. Det är inget nytt att en berättelses yttre dräkt egentligen talar om något annat. Liknelser, fabler, sagor är exempel på detta. Det som är nytt här är att en faktisk historisk berättelse ändå i varje detalj bär på ett inre, andligt budskap. Man kan fråga sig hur de som gifte sig, fick barn, flyttade från ett ställe till ett annat, förde krig mot fiendefolk och dylikt kunde göra det på ett sätt som exakt stämmer med en inre berättelse – i det här fallet med hur Guds Människoväsende utvecklade sig. Något väldigt prosaiskt går hand i hand med mänsklighetens djupaste mysterium.
- ”Alltifrån kapitel 1 i denna Mosebok och allt hitintills (kap 11) har berättelserna inte haft historisk verklighetsgrund utan är diktad historia.” AC 1403
- ”Berättelser med historisk verklighetsgrund börjar här (kap 12).” AC 1401
- ”I den invärtes meningen betecknar de verkliga, historiska händelserna himmelska och andliga ting, vilket för var och en kan stå utom allt tvivel eftersom det är Herrens Ord.” AC 1403
Och i början av kapitel 13 hör vi samma sak:
- ”Allt som förekommer i denna och följande verser i detta kapitel förebildar i den invärtes meningen Herren och är en fortsättning om Hans liv från pojkåren.” AC 1541
- ”Att det måste finnas en inre mening kan man förstå av det faktum att det historiska aldrig kan utgöra Ordet, eftersom det historiska – skilt från den inre meningen – inte är mer gudomligt än i all annan historia. Däremot är det den inre meningen som gör Ordet gudomligt. Följaktligen har allt som står skrivet i Ordet att göra med Herren, himlen och kyrkan. Det är detta som är det himmelska och andliga i Ordet.” AC 1540
- ”Inte det minsta av ett ord har blivit skrivet som inte innehåller himmelska arkana.” AC 1542:1
Abram och Jesus
De första kapitlen, 12, 13, 14, handlar i den inre berättelsen om Jesus Kristus i sina unga år. Ett tema i dessa kapitel är att
- olikt varje annan människa så frestades Herren redan i tidig barndom, och att
- ingen inleds i frestelse innan det finns kunskaper och insikter.
Därför handlade kap 12 om hur Herren i Egypten fick undervisning:
- ”Herrens förkovran i insikter börjar här. Att också Herren undervisades som varje annat barn kan man se hos Lukas: ’Gossen växte och blev stark i ande och fylldes av visdom och Guds nå var över Honom’, Luk 2:40.” AC 1457
- ”I Ordet står ’Egypten’ inte för något annat än kunskap.” AC 1502:1
Från ofullkomligt till fullkomligt
Ett tredje tema är att i Jesus Kristus blev Gud Människa och Människan blev Gud. Den yttre människan som Gud föddes i, Jesus från Nasaret, blev gradvis mer och mer Gudomlig, också i det yttre. Det finns en parallell i varje människa – pånyttfödelsen – som också handlar om att inifrån bli mer och mer stärkt i att vilja det goda och tänka det rätta. Mer och mer ställs det yttre i harmoni med det inre, nämligen det som är Guds avbild och likhet.
I dessa kapitel följer vi med i en serie händelser, där Jesus genomgår inre förändringar, där det finns, liksom, mellannivåer. Han är på väg mot fullkomnandet, Gudomliggörandet, men det har inte nått hela vägen.
Abram och Lot
I kapitel 12 handlade det om Abram och hans hustru Sarai och en märklig händelseutveckling dem emellan. I kapitel13 hör vi berättas om Abram och hans brorson Lot. Där sker också något dem emellan. De är släkt och de är vänner. Så småningom skiljs de åt. Varför skiljs de åt? Det är det som kapitlet handlar om, och det handlar i den inre meningen om hur Herren går vidare i Sin utveckling.
- ”I detta kapitel handlar det om den Utvärtes Människan hos Herren, vilken skulle förbindas med Hans Invärtes Människa. Den Utvärtes Människan är det Mänskliga Väsendet, den Invärtes Människan det Gudomliga Väsendet. Den förra förebildas här av Lot, men den senare av Abram.” AC 1535
Det handlar parallellt om saker som sker i vår inre utveckling också. Det är faktiskt väldigt mycket i detta kapitel som handlar om människans pånyttfödelses process.
- ”Eftersom det handlar om Herren, så handlar det också om varje Hans likhet och avbild, nämligen om hans rike, om kyrkan och om varje människa i detta rike eller i kyrkan. Och därför framställs här sådant som innebor i människan.” AC 1568:4
Invärtes människa och utvärtes människa
Kortfattat handlar det om att den utvärtes människan, Lot, från början står i harmoni med den invärtes människan, Abram. Men efter vistelsen i Egypten måste ett åtskiljande ske:
- ”Det finns mycket hos den utvärtes människan [Lot] som kan bo tillsammans med eller överensstämma med den invärtes [Abram]. Men det finns också mycket som inte står i samklang med det invärtes eller som den invärtes människan inte kan vara tillsammans med.” AC 1568:2
- ”Avlägsnandet och frånskiljandet av detta hos Herren förebildas och betecknas med Lots skilsmässa från ’Abram.” AC 1563:2
- ”Här är ’Lot’ det som inte stämmer överens.” AC 1576
Förklaringen till varför det är så ges i det följande. Här är den inre meningen inriktad på människans pånyttfödelse mer än Herrens förhärligande:
- ”Det himmelska som hör samman med kärleken till Herren och kärleken mot nästan kan inte vara i samklang med [kärleken till sig själv och världen], ty det himmelska har avseende på Herren och Hans rike och allt som tillhör Honom och Hans rike. De ändamål som kärleken till sig själv och världen syftar till är av mera utvärtes eller lägre slag, medan kärleken till Herren och kärleken mot nästan syftar till det som är av mera invärtes eller högre slag. Av det sagda kan inses att de är så oförenliga att de aldrig någonsin kan vara tillsammans.” AC 1568:2
Den utvärtes människan kan stå i samklang med den invärtes, men den utvärtes delen är där de fem sinnena finns, och dessa leder människan bort från de högre värdena:
- ”Det finns hos människan två saker som hindrar henne från att kunna bli himmelsk. Den ena hör till förståndsdelen i hennes sinne, och det är onyttiga kunskaps- och minnesfakta. Den andra saken hör till viljedelen och består i nöjen och sinnliga njutningar som kommer av onda begär. Dessa hinder måste undanröjas.” AC 1542:1
- Lot som måste lämna Abram förebildar allt detta. ”Lot förebildar den sensoriska människan.” AC 1542:2
Oskuld och ljus
Abram kom från Ur och Haran och slog sig ned i Kanaans land. Sedan for han ner till Egypten och kom tillbaka till samma platser i Kanaans land där han först hade varit. En del av vers 3,”ända till det ställe där hans tält hade stått i början” förklaras så här:
- ”Det innebär till det heliga som fanns där, innan Han (Herren) hade begåvats med insikter.” AC 1553
Vi kan uttrycka det på ett enkelt sätt: den första vistelsen står för ett tillstånd då det inte finns några kunskaper utan bara oskuldsfullhet och godhet. Men för att kunna utföra sin frälsargärning, som var att strida mot det onda, måste Herren ha kunskaper. Det är vad ’Egypten’ står för. När Abram kommer tillbaka, så finns både den oskuldsfulla godheten och kunskaper som sedan utvecklas till insikter. Striderna kunde börja. Se AC 1556.
Därefter följer ett resonemang om hur ett himmelskt ljus upplyser inifrån, och därmed hur saker i det yttre, Lot, måste avskiljas.
Här finns också intressanta tankar om helighet och okunskap. ”Okunnighet tar aldrig bort heligheten.” AC 1557:2 Men
- ”Okunskapens helighet består inte i att man vet mindre än andra, utan i att man erkänner att man ingenting vet av sig själv och att det som man inte vet är oändligt i jämförelse med det som man vet. Framför allt består emellertid denna helighet i att man anser att … det som bildar förståndets vara av ringa vikt i jämförelse med det som präglar levernet. “ AC 1557:2
Fråga: I 1 Mos 12:6 nämns kananéerna men inte perisséerna, medan i detta kapitel, 13:7, nämns båda. Varför?
Herrens frälsningsverk
Ett genomgående resonemang i kapitlet har att göra med hur och varför Gud behövde bli människa för att frälsa människosläktet:
- ”Det Gudomliga kan inte ta det onda på Sig. Och för att Herren av egen makt skulle kunna besegra det onda … och därigenom Själv allena bli Rättfärdighet, ville Han alltså födas såsom en annan människa. … Han kom därför till världen för att ikläda Sig det onda, som Han skulle strida emot och besegra och sålunda kunna i Sig förbinda det Gudomliga Väsendet med det Mänskliga Väsendet.” AC 1573:7