fbpx
8 juli, 2018

AC # 1583-1633

Arcana Cœlestia Vol II

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 13, vers 10-18, # 1583-1633

Kapitel 12 och framåt – patriarkerna och Herren Jesus Kristus
Den inre berättelse som började i kap 12 och som fortsätter i detta kapitel – och i princip genom hela Ordet –  handlar om när Gud blev människa och gjorde Sig Själv till Gudomlig Människa. Det kallas för Herrens förhärligande. Det är den djupaste meningen i Ordets inre.

  • ’Abram’ förebildar Herren vad avser Hans Mänskliga Väsen.” AC 1425

Abram och Jesus
De första kapitlen, 12, 13, 14, handlar i den inre berättelsen om Jesus Kristus i sina unga år. Ett tema i dessa kapitel är att

  • olikt varje annan människa så frestades Herren redan i tidig barndom, och att
  • ingen inleds i frestelse innan det finns kunskaper och insikter.

Från ofullkomligt till fullkomligt
Ett tredje tema är att i Jesus Kristus blev Gud Människa och Människan blev Gud. Den yttre människan som Gud föddes i, Jesus från Nasaret, blev gradvis mer och mer Gudomlig, också i det yttre. Det finns en parallell i varje människa – pånyttfödelsen – som också handlar om att inifrån bli mer och mer stärkt i att vilja det goda och tänka det rätta. Mer och mer ställs det yttre i harmoni med det inre, nämligen det som är Guds avbild och likhet.

Abram och Lot
I kapitel 13 hör vi berättas om Abram och hans brorson Lot. De är släkt och de är vänner. Så småningom skiljs de åt. Varför de skiljs är är det som kapitlet handlar om. I den inre meningen handlar det om hur Herren går vidare i Sin utveckling.

  • ”I detta kapitel handlar det om den Utvärtes Människan hos Herren, vilken skulle förbindas med Hans Invärtes Människa. Den Utvärtes Människan är det Mänskliga Väsendet, den Invärtes Människan det Gudomliga Väsendet. Den förra förebildas här av Lot, men den senare av Abram.” AC 1535

Det handlar parallellt om saker som sker i vår inre utveckling också. Det är faktiskt väldigt mycket i detta kapitel som handlar om människans pånyttfödelseprocess.

  • ”Eftersom det handlar om Herren, så handlar det också om varje Hans likhet och avbild, nämligen om hans rike … och om varje människa.” AC 1568:4

Invärtes människa och utvärtes människa
Kortfattat handlar det om att den utvärtes människan, Lot, från början står i harmoni med den invärtes människan, Abram. Men efter vistelsen i Egypten måste ett åtskiljande ske:

  • ”Det finns mycket hos den utvärtes människan [Lot] som kan bo tillsammans med eller överensstämma med den invärtes [Abram]. Men det finns också mycket som inte står i samklang med det invärtes eller som den invärtes människan inte kan vara tillsammans med.” AC 1568:2

Förklaringen till varför det är så är följande. Den utvärtes människan kan stå i samklang med den invärtes, men den utvärtes delen är där de fem sinnena finns, och dessa leder människan bort från de högre värdena:

  • ”Det finns hos människan två saker som hindrar henne från att kunna bli himmelsk. Den ena hör till förståndsdelen i hennes sinne, och det är onyttiga kunskaps- och minnesfakta. Den andra saken hör till viljedelen och består i nöjen och sinnliga njutningar som kommer av onda begär. Dessa hinder måste undanröjas.” AC 1542:1

Lot som måste lämna Abram förebildar allt detta. ”Lot förebildar den sensoriska människan.” AC 1542:2

Farao och Lot
Farao och lät har väl inte så mycket med varandra att göra? I den inre meningen så hör de ihop så här. I förra kapitlet handlade det om kunskaper som skulle avskiljas – Farao, för att Herrens inre skulle fullkomnas. I det här kapitlet handlar det om sensoriska nöjen som skulle avskiljas – Lot, för att Herrens inre skulle fullkomnas på det området också.

Herrens frälsningsverk
Ett genomgående resonemang i kapitlet har att göra med hur och varför Gud behövde bli människa för att frälsa människosläktet:

  • ”Det Gudomliga kan inte ta det onda på Sig. Och för att Herren av egen makt skulle kunna besegra det onda … och därigenom Själv allena bli Rättfärdighet, ville Han alltså födas såsom en annan människa. … Han kom därför till världen för att ikläda Sig det onda, som Han skulle strida emot och besegra och sålunda kunna i Sig förbinda det Gudomliga Väsendet med det Mänskliga Väsendet.” AC 1573:7

Jungfrufödseln handlar om detta. Men det är en annan fråga, en mycket viktig och avgörande fråga för den kristna tron.

Löftet
Löftet till Abraham om den ”talrika säden” som inte går att räkna, alltså oändligt mycket, kommer först efter att två saker har skett: efter att ha besökt Egypten och gått igenom förvirringen kring Sarai som hustru eller syster, och efter att Lot har fått välja och gå sin egen väg. Något nödvändigt var avklarat och övervunnet, innan löftet kunde ges. Läs verserna 14-17.

I kapitel 12 kan vi se början till denna förändring till det bättre. Abram hade tagit ett stort steg – att gå ut ur sitt land (12:1). Därefter fick han dock ett mer kortfattat löfte: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land.” (12:7)

Ormen och Jordanslätten
Och har Ormen i 1 Mos, kap 3 och Jordanslätten i detta kapitel något med varandra att göra? I kap 3, vers 1, får vi höra att ”ormen var listigare än alla markens djur som HERREN Gud hade gjort”, dvs att ormen var skapad av Gud. Liksom Lot står ormen för det som hör till sinnena, det som ”kan fattas med sina fysiska sinnen”. AC 325

Sinnena i sig är det inget fel på, men de måste styras av högre värden eller högre principer. ”Den utvärtes människan tar emot ljus av den invärtes människan.” AC 1583 Det är om detta som Jesus undervisar på det här sättet. I Nya Testamentet:

  • ”Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner.” Luk 10:19
  • ”Dessa tecken skall följa de troende: De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem.” Mark 16:18

Och i Gamla Testamentet:

  • ”Spädbarn skall leka vid huggormens hål, ett avvant barn räcka ut handen mot giftormens öga.”Jes 11:8
  • Jordanslätten har en liknande innebörd: ”olika slag av godheter och sanning som fanns hos den utvärtes människan … innan den utvärtes människan förstördes av begär till det som ä är ont och inställelser av det som är falskt.” AC 1583

Geografi
I AC 1585 diskuteras vad de olika geografiska områdena i det Heliga landet representerar i en människas andliga liv.

  • ”Det Heliga landet betecknar Herrens rike och kyrkan och i den högsta meningen Herren Själv. …  Alla berg, kullar, dalar, floder och andra grunddrag i landets topografi hade förebildande betydelse.  … Även Jordan och Jordansläteten förebildar detta.” AC 1585:1-4

Lots (dåliga) val
Att Lot valde ut Jordanslätten åt sig betyder att den utvärtes människan lämnad åt sig själv liksom faller nedåt. Abram bosatte sig högre upp. Att ’Lot reste från östern’ betyder att han, det utvärtes utan förbindelse med det Gudomliga, avlägsnade sig från ’östern’ som ju är en bild för Herren. Se AC 1592-94, 1597-98

Detta är inget abstrakt utan något som vi alla har stor erfarenhet av. Vi väljer det ögat kan se istället för det som är himmelskt och välgörande i det långa loppet:

  • ”Vad det är som skiljer den utvärtes människan från den invärtes vet människan inte. Det finns en mängd orsaker. … En orsak kan vara att hon inte känner till existensen av en invärtes människa. En annan orsak kan vara att hon inte är medveten om eller inte vill tro att det är egenkärleken och dess begärelse som orsakar söndringen … Orsaken till att hon inte känner till existensen av en invärtes människa är att det liv hon lever är försänkt i det som hör till kroppen och dess sinnen, vilket omöjligen kan se vad som är inre eller fatta vad det är. Det som är inre kan se vad det yttre är, men det yttre kan absolut inte se vad det inre är. … Men det som framför allt orsakar söndringen [mellan det utvärtes och det invärtes] är egenkärleken.” AC 1594

När egenkärleken fångar människan i det utvärtes skilt från det invärtes ligger vägen öppen till Sodom, som står för all slags ondska.
Vägen bort därifrån handlar om att vända om och hitta människokärleken. Det är det som avses med ’säden’ i löftet till Abram:

  • ”Med ’säd’ förstås tron som uttryck för människokärlek. Den skulle mångfaldigas omätligt hos envar som lever ett människokärlekens liv.” AC 1610:2