Arcana Cœlestia Vol II
Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm
1 Mos kap 14, vers 13-24, # 1700-1764
Jesus och Jehovah
Vi har nu kommit en bit in i berättelsen om Herrens förhärligande (se Joh, kap 17) eller Gudomliggörandet av Herrens Mänskliga. Det började i kap 12 i 1 Mosebok. Alla personer som finns med i berättelserna, Sarai (sedan Sarah), Farao, Lot, Kedorlaomer, kungen i Sodom osv har att göra med ständiga förändringar i förhållandet mellan det innersta väsendet i Herren och det yttersta. Det innersta väsendet i Herren är helt enkelt ”Gud” eller ”det Gudomliga”, och när det har ett namn så är det Jehovah. Och ”det yttersta” är Jesusbarnet, Jesus som tolvåring i templet, Jesus under sina tre år i offentligheten, Jesus på korset. Genom uppståndelsen blev detta yttersta också Gudomligt. Därmed blev Jesus Kristus också Jehovah i synlig, mänsklig form, och det är det som Skrifterna kallar det Gudomligt Mänskliga (Divinum humanum på latin).
Detta är hemligheten (mysteriet) med att Gud föddes som människan Jesus Kristus. att Det Gudomliga, Jehovah, skulle förenas med en människogestalt, och detta Mänskliga skulle vara kvar hos oss människor i all evighet, Imm-anu-el, Gud Med Oss.
Seger genom frestelser
För att detta förhärligande, eller gudomliggörande skulle fullbordas måste Jesus Kristus som ”vanlig” människa genomgå frestelser som de onda i den andliga världen utsatte Honom för. Och som sagt, alla de personer som vi möter i berättelserna i 1 Mosebok hjälper oss att i någon mån förstå hur dessa frestelser, denna kamp, och dessa segrar utspelade sig i Herrens liv. Här följer ett stycke som rätt väl beskriver detta:
- ”Så länge Herren var i ett tillstånd av frestelser talade Han med Jehovah såsom med en annan. Men allt eftersom Hans Mänskliga väsen blev förenat med Hans Gudomliga väsen talade Han med Jehovah såsom med Sig själv. Detta belyses på många ställen i evangelierna och också på många ställen hos profeterna och hos David. Orsaken är alldeles uppenbar av det som förut sagts om det ärftliga från modern. Så mycket som var kvar av detta, så mycket var Han frånvarande från Jehovah. Men i den mån som detta blev utrotat var Han närvarande hos och var Själv Jehovah.”
AC 1745
Det invärtes, det inre och det yttre
Det finns i detta kapitel tre – inte två – begrepp för människans ande eller själ: det invärtes, det inreoch det yttre.
Vi har sett att Abram råkar ut för svåra saker. Han måste kalla sin hustru för syster för att inte riskera hennes liv. Han och Lot tvingas gå skilda vägar. Kedorlaomer och tre andra kungar blir besvärliga. Om vi går till oss vanliga människor, så kan vi föreställa oss att Gud, Herren, på något sätt finns inom oss, och att den närvaron är helig och okränkbar. Sedan kan vi tänka att vi kämpar på för att bli bättre människor. Då finns det något vi kan kalla ett inre och något vi kan kalla ett yttre. Det uppstår strid mellan dessa två. Det sker när samvetets röst manar oss att stå emot frestelser från ett mer ytligt betraktelsesätt. Där har vi de tre nivåerna. Det invärtes är Herrens egen heliga plats i vårt allra innersta väsen. Det inre är samvetet, och det yttre är våra tankar och känslor som styrs av det som hör till kroppen och världen. Om det invärtes hos människan står det så här:
- ”Den invärtes människan som finns inom varje mänsklig varelse är Herrens allena, ty där förvarar Herren undangömda de olika slag av godhet och sanning som Han förlänar människan alltifrån hennes tidigaste barndom.”
AC 1707:3
Om vi går tillbaka till Herren, så är det självklart att det Gudomliga, Jehovah, inte kan komma i frestelse. Det invärtes i Herren är därför Jehovah själv:
- ”Den Invärtes Människan … var Hans Fader, Jehovah Själv.”
AC 1707:5
Abram, hebréen
Den inre nivån däremot var till en början skild från det invärtes, Jehovah Själv. ”Abram” står för denna nivå i Herren, och det är därför som Abram råkar ut för motgångar. Det speglar Herrens egna, inre strider. Och precis som Abram till slut får ordning på allting, så betyder det att Herren vann seger i alla strider med det onda.
Abram kallas i vers 13 för Abram hebréen. När Lot togs tillfånga av Kedorlaomer, så skedde något som inte var bra. Lot ska höra ihop med Abram. Nu hörde han ihop med Kedorlaomer. Något måste göras. Detta upplevdes av Herren och uttrycks med orden ”Och en som hade lyckats undkomma kom och berättade detta för Abram hebréen.”
När ordet eller epitetet hebré används, så beskriver det ett tillstånd av att tjäna. I det här fallet så är den inre människan i Herren som tjänar den invärtes, alltså Jehovah. Herren förnimmer att något är fel och strider mot detta. Han vill vinna tillbaka Lot:
- ”Den Inre Människan (Abram) förnam vilket tillstånd den Utvärtes Människan befann sig i.”
AC 1706
Lot
Tidigare i kapitlet hörde vi att Kedorlaomer ”tog allt gods som fanns i Sodom och Gomorra och de tog Lot och tågade bort”. Det betyder att den yttre människan inte stod i harmoni med den inre och därmed med den invärtes människan.
Det är inget fel på Lot, den yttre människan. Vi kan inte leva utan den delen av sinnet.
- ”Vad den utvärtes människan är kan knappast någon nu för tiden känna till, eftersom man menar att det bara är det som hör till kroppen som utgör den utvärtes människan, sådant som dess sensoriska förmögenheter i form av känsel, smak, lukt, hörsel och syn, ävensom naturliga begär och njutningar. Men detta utgör det yttersta hos människan vilket är blott och bart kroppsligt. Den utvärtes människan består väsentligen av kunskapsfakta som hör till minnet, och av böjelser, som hör till den kärlek som människan är genomsyrad av.”
AC 1718
Den ordningsmässiga utvecklingen avspeglas i vad Lot kallas i förhållande till Abram. Ju närmre ordningen vi kommer desto bättre blir benämningen. Det går i denna ordning:
- ”Brorson”, ”Lot”, och sist ”Abrams broder”. Se 1707:5 slutet
Målet uppnåddes. Harmonin återupprättades mellan alla tre nivåer:
- ”När nu således den Invärtes Människan förnam i den Inre Människan att den Utvärtes Människans tillstånd var sådant – det vill säga att hon blivit tagen tillfånga i den meningen att inte äkta utan skenbar godhet och sanning av olika slag hade bemäktigat sig henne och från vilka slag av godhet och sanning Han kämpade mot så många fiender – då inflöt den Invärtes Människan och bragte allt i ordning och befriade den Utvärtes Människan från allt som antastade henne. Den Invärtes Människan renade alltså den Utvärtes Människan, det vill säga så att där inte skulle finnas något av skenbar utan endast av äkta godhet och sanning, vilka sålunda förbands med den Invärtes eller Gudomliga Människan, en förbindelse som åstadkoms genom den Inre Människan.”
AC 1707:4
Förmedlande länk
Den inre människan är den förmedlande länken mellan den invärtes och den utvärtes och kallas ibland för den förnuftiga människan.
- ”Vad den inre människan är kan knappast någon veta, och därför skall det här i korthet sägas. Den inre människan är belägen mellan den invärtes och den utvärtes människan. Med den inre människan som förmedlare står den invärtes människan i förbindelse med den utvärtes. Utan denna inre, eller mellersta, människa är någon förbindelse mellan dem inte möjlig. Det himmelska är distinkt och åtskilt från det naturliga, och än mer från det kroppsliga. Och om det inte fanns en förmedlingslänk, varigenom förbindelse är upprättad, skulle aldrig det himmelska kunna inverka på det naturliga, än mindre på det kroppsliga. Den inre människan kallas den förnuftiga människan. Och eftersom denna människa är belägen mellan de två står den i ena riktningen i förbindelse med den invärtes människan, där själva det goda och sanna är, och i den andra riktningen med den utvärtes människan, där det onda och falska är. Tack vare denna kommunikation med den invärtes människan kan en person tänka över himmelska och andliga ting, eller skåda uppåt, något som djuren inte kan. Och på grund av kommunikation med den utvärtes människan kan en person tänka över världsliga och kroppsliga ting, eller skåda nedåt, knappast annorlunda än djuren, som på samma sätt har föreställningar om jordiska ting. Kort sagt, den inre människan, eller människan mellan den invärtes och den utvärtes, är själva den förnuftiga människan, som är andlig och himmelsk när den skådar uppåt, men enbart djurisk när den skådar nedåt.”
AC 1702:2
Psalm 110
Till slut så ska vi bara påpeka att Psaltaren handlar om Herrens inre liv:
- ”Psalm 110 syftar på Herrens frestelsestrider med helvetena.”
AC 1725:3