fbpx
8 juli, 2018

AC # 1833-1885

Arcana Cœlestia Vol II

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 15, vers 11-21, # 1833-1885

Jehovah och Abram, Fader och Son
Vi läser nu andra halvan av detta mycket spännande kapitel. Kapitlet börjar med att Jehovah säger till Abram: ’Frukta inte!’ Vi kan jämföra det med oss själva, när vi står inför något viktigt och är oroliga att det inte ska gå, och en inre röst säger något liknande: ’Det kommer att gå bra!’.

I dessa enkla ord finns hela evangeliet sammanfattat. Jesus Kristus var ”Sonen” som var ”sänd av Gud” för att frälsa världen, Joh 3:16,17. Jesus var ”den lidande tjänaren”, Jes kap 53, som ”bar våra sjukdomar, som tog på sig våra smärtor”. Jesus genomgick i Sitt inre, men till slut också i Sitt yttre, fruktansvärt plågsamma tillstånd. Jesaja säger vidare att ”Jehovahs vilja skall ha framgång genom honom.” Jes 53:10

Orden ’Frukta inte!’ förekommer inte i Nya Testamentet mellan Fadern och Sonen. Det närmaste vi kommer är följande – fast sett från andra hållet, från Sonen. Jesus säger: ”Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.” Luk 22:42

Och ångesten som vi kan känna och som Jesus kände framgår av den efterföljande versen:”Då visade sig en ängel från himlen och gav honom kraft.” Luk 22:43

Kapitel 15, liksom allt i Gamla Testamentet, handlar om den inre livet i Jesus Kristus under Hans trettiotre år på jorden. Just detta kapitel beskriver väldigt tydligt lidandet, ångesten, nästan tvivlet på att planen skulle lyckas. Planen var att rädda människosläktet från undergång.

  • När Herren var i världen, stred Han mot alla helvetena och underkuvade dem helt och hållet, och därigenom blev Han Rättfärdigheten Själv. På så sätt återlöste Han från fördömelse dem som tar emot det Gudomligt goda och sanna från Honom . Om inte detta hade blivit gjort av Herren, skulle ingen människa ha kunnat frälsas.
    AC 9937:3

I det här kapitlet befinner vi oss mitt i den kampen:

  • Här fortsätter i den invärtes meningen berättelsen om Herren efter det att Han under barndomen uthärdat de svåraste frestelsestrider – strider riktade mot den kärlek som Han hyste till hela människosläktet, och i synnerhet till kyrkan. Då Han nu därför var bekymrad för dess kommande tillstånd, så gavs Honom ett löfte.
    AC 1778

En fallen kyrka
Att Gud kom till jorden var för att människorna, kyrkan, tappat kontakt med sin Gud. När man går in i en strid måste man veta vad som väntar. Därför:

  • visades Honom samtidigt hurdant kyrkans tillstånd skulle bli mot dess slut när den började tyna bort, men att dock en ny kyrka skulle få styrka och träda i den förras ställe och att himmelriket då skulle växa ofantligt.
    AC 1778

Det är det som andra halvan av kapitlet framför allt handlar om. Eller som så ofta i Skrifterna så får vi samtidigt veta hur det bör vara, när vi får beskrivningar av det som är mörkt och avskräckande. På så sätt kan vi både läsa om det mörka och ändå hållas i ett andligt ljus.

  • ’Ljuset’ står för sanningar och ’mörker’ för all slags falskhet. ’Ljuset’ står också för Herren, därför att Han är källan till all sanning, medan ’mörkret’ står för helvetena, därför att de är källan till all falskhet.
    AC 1839:9

Det är det som det handlar om när vi hör det i t ex Bergspredikan:

  • Ögat är kroppens ljus. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Men är ditt öga sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret.
    Matt 6:22,23

Offer av djur
Vi slutade förra gången med verserna där Abram skulle offra olika slags djur. Dessa djur var av två slag, fyrfotadjur och fåglar.

  • Varje djur förebildade och betecknade något specifikt. Det skulle föra för långt att förklara vad varje slag av djur specifikt betecknade. Det är tillräckligt om man känner till att fyrfotadjur står för det som är himmelskt och fåglar för det som är andligt, och att något specifikt himmelskt eller andligt avses med varje slag av fyrfotadjur eller fåglar.
    AC 1823:2

Den här versen är som en andningspaus. Den beskriver hur förhållandet mellan Gud och människa ser ut. Det ska finnas en överensstämmelse mellan det som finns hos Herren och det som finns hos människan. Det himmelska är bara ett annat ord för människokärlek, och det andliga ett annat ord för sanning. Djuren motsvarar denna kärlek, och fåglarna denna sanning.

Att djuren delades beror på att det i kärleken finns en överensstämmelse, eller parallellism, mellan Herren och människan. Kärleken är en, eller den kan inte delas upp. Den finns, eller den finns inte. Två människor som hyser kärlek för varandra är förbundna utan att man kan mäta upp lika mycket kärlek hos var och en. Med sanningen är det annorlunda. En människas begrepp är annorlunda än alla andras. Men de pekar mot och leder till samma sak – kärleken. I förhållande till det Gudomliga, Herren, är vi ofullkomliga. Det finns ingen parallellism. Sanningen är ett medel och upplöses, när vi dör och ersätts med något mer fullkomligt.

  • Herren lämnar skenbara sanningar oantastade hos människan … Eftersom de … inte exakt motsvarar, så plånas det ut i livet efter detta hos dem som låter sig undervisas, och de verkliga sanningarna plantas in i deras böjelse för det goda.
    AC 1832:3,4

I kärleken finns dock en överensstämmelse: ”Det föreligger en parallellism och motsvarighet vad beträffar himmelska ting (kärlek).” AC 1831

Därför var djuren delade, och därför fanns ett mellanrum mellan de två delarna. I detta mellanrum finns ”förnimmelse, invärtes diktamen och samvete” (AC 1831) som verkande orsaker till att människan tar emot kärlek från Herren.

Rovfåglar
I denna andningspaus träder nu rovfåglarna in. Och här följer den förfärliga beskrivningen av hur lågt människan fallit och hur nödvändigt det var för Gud att anta Människoväsen.

  • Men när samvetets tyglande band håller på att lösas upp, då finns det inte något medel, varmed Herren kan flyta in, ty Herrens inflytelse hos människan sker medelst människokärleken in i hennes samvete.
    AC 1835

Rovfåglarna stod för falskheter, och att Abram ”drev bort dem” betyder att Herren Jesus Kristus i Sina frestelsestrider bekämpade dem. (se AC 1835)

Solen gick ner
Rovfåglarna var falskheter, och solen som slocknade var människokärleken som dog. Här följer en lång redogörelse om ljus och mörker, speciellt i kyrkans sista tid. (AC 1836-39; Jfr 1858-62)

Hur det är och hur det borde vara
Resten av kapitlet handlar om hur det före en yttersta dom – som vid Herrens första ankomst – finns en blandning av onda och goda i kyrkan, eller i världen, där de som vill det goda liksom blir förtryckta av de onda, fast de onda utåt sett verkar vara goda. Läs och begrunda:

  • Orden ’i ett land som inte är deras’ betyder där det kommer att finnas en kyrka som så att säga består av människor som inte äger någon människokärlek och tro …. Nuförtiden talar man om lärosatser som det enda som grundlägger och utgör strukturen på kyrkan. Och det är på grund av ett sådant synsätt som man skiljer Herrens kyrkor åt. Man fäster inget avseende vid det liv som människorna lever, om de bär på ett inre hat och liksom vilda djur sliter varandra i stycken, plundrar, berövar sin nästa dennes goda namn och rykte, samhällsställning och ägodelar och i hjärtat förnekar allt som är heligt. Men kyrkan finns alls inte hos dem som är sådana, utan hos dem som älskar Herren och nästan som sig själva, som har samvete och som avskyr sådana hätskheter som nyss nämndes. Dessa är dock såsom främlingar bland de förstnämnda, som med stickord hånar och förföljer dem så mycket de kan eller betraktar dem som enfaldigt, simpelt folk utan allt värde. Det är nu detta som avses med att ’din säd skall komma att leva som främlingar i landet’.
    AC 1844

Bokstaven och anden i den Heliga Skrift
Liksom förra gången finns en redogörelse för Ordets inre. En fråga som ofta kommer upp är varför den Heliga Skrift har uttryck som verkar stå så långt ifrån sanningen som vi får lära känna i Skrifterna. Följande stycke förklarar detta på ett bra sätt:

  • Vid samtal med goda andar har jag framhållit att mycket i Ordet, och mer än någon kan tro, har framställts som det förefaller vara och efter sinnenas villor, såsom att Jehovah uttrycker ilska, vrede och raseri mot dem som är onda och att det bereder honom glädje att fördärva och förgöra dem, ja, att Han till och med dödar dem. Att det framställs på detta sätt i Ordet beror emellertid på att intalelserna och de onda begären inte skall omintetgöras, utan om möjligt böjas i en ny riktning. Ty att tala om saker och ting på ett annat sätt än vad människan förmår fatta, nämligen annorlunda än från vad något ser ut att vara, från villor och intalelser, skulle vara detsamma som att strö ut säd på vatten och säga sådant som genast skulle förkastas. Inte desto mindre kan det som framställts enligt sken och illusioner tjäna som allmänna mottagningskärl, som kan inrymma vad som är andligt och himmelskt. Ty i dessa mottagningskärl kan den sanningen införas att allt kommer från Herren, därefter den sanningen att Herren tillåter men att allt ont kommer från djävulska andar, och sedan att Herren ombesörjer och fogar det så att det onda vänds till gott, och slutligen att inte något annat än gott kommer från Herren. Därigenom förbleknar bokstavsmeningen allt efter som den stiger uppåt och blir andlig, därefter himmelsk och slutligen Gudomlig.
    AC 1874