fbpx
8 juli, 2018

AC # 1886-1965

Arcana Cœlestia Vol II

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 16, vers 1-16, # 1886-1965

Del 2 i den latinska grundtexten
Arcana Cœlestia omfattar åtta volymer (band) på originalspråket latin. Det var Swedenborg som bestämde den indelningen. Därför har vi ett ”Företal” på sid 517 i den nya översättningen, mellan # 1885 och 1886. Här får läsaren ta del av några grundläggande förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig texten. Det finns likheter med hur Arcana Cœlestia presenteras i allra försa början, i Del 1. Se AC # 1-5, 64-72

En andlig kropp i en andlig värld

Här upprepas – det senare besannade – antagandet att det som Swedenborg har upplevt är påhittat eller omöjligt, vilket är något som hör ihop med ett av de viktigaste budskapen i Nya Kyrkans Skrifter, nämligen att människan lever som människa omedelbart efter döden i en andlig kropp i en andlig värld:

”Jag är medveten om att få kommer att tro att någon kan se det som existerar i det andra livet och således berätta något om själarnas tillstånd efter döden, ty få tror på uppståndelsen, och bland de lärda färre än bland de enkla och okonstlade. Med munnen säger de väl att de skall uppstå, därför att detta är i enlighet med trosläran, men i hjärtat förnekar de det ändå.[2] Ja, somliga går så långt att de helt öppet förklarar att de inte ens vill tro på någon uppståndelse, innan någon uppstår från de döda och de får se, höra och röra vid denne. Men om detta hände, så borde det hända för var och en särskilt. Och ändå skulle alla som i hjärtat förnekar uppståndelsen trots detta inte låta sig övertygas, utan tusentals invändningar skulle infinna sig, som förhärdade hans sinne i dess negativa inställning.”
AC (1886) Företal:1,2 Jfr AC 68

Han säger också med eftertryck:

”Jag har på inget vis befunnit mig i något slags förvirringstillstånd.”
AC (1886) Företal:3

Yttersta domen

Sedan presenteras ett nytt ämne som knappt har behandlats tidigare. Det här är ungefär sju år innan Swedenborg skulle få bevittna den Yttersta domen i den andliga världen. Nu, ca 1750, vet han att  ”den yttersta tiden är nära”:

”Eftersom himlen sålunda börjar avlägsna sig från dem som är inom kyrkan, så kan man därför konstatera – något som också blivit mig givet att med visshet veta – att den yttersta tiden är nära.”
AC (1886) Företal:4

 

Ordets inre
Liksom tidigare upprepas – nu i inledningen till kap 16 – att Ordets bokstavsmening ”är en förebildande framställning av Gudomliga arkana och ett förvaringskärl eller förrådshus för det himmelska och andliga från Herren”. AC 1888:1 Därefter ges ett par exempel på det:

”Av det första exemplet [Hes 37:24,25] framgår att med David inte förstås David utan Herren. Av det andra exemplet [Hos 3:5] framgår tydligt att namn inte betecknar annat än något verkligt existerande. Om David sägs det följande … hos Hosea: ’Israels barn skall återvända och söka Jehovah, sin Gud, och David, sin kung.’ Hos 3:5. Dessa löften skrevs ned av profeter som levde efter Davids tid, och ändå förklarar de uttryckligen att han ’skall vara’ deras konung och furste. Av detta torde stå klart för var och en att David i den invärtes meningen står för Herren. Detsamma gäller alla andra ställen, även i de historiska skildringarna, där Davids namn förekommer.”
AC 1888:1

Det ges sedan en lång lista på hänvisningar bakåt där ämnet har behandlats. Vi får också höra att bokstavsmeningen bara är till för att bära den inre meningen och att efter döden vet vi ingenting om historiska fakta i Bibelns berättelser. Ett historiskt intresse för Bibeln är nyttigt och användbart genom att vi riktar vår blick mot detaljerna i Ordet. Men nästa steg är att inse att allt är symboliskt, motsvarigheter, och att det är den andliga innebörden som kommer att leva kvar inom oss, när vi fortsätter livet på den andra sidan:

”I himlen förekommer aldrig någonsin något som hör till världens historia, utan allt där symboliserar något Gudomligt.”
AC 1887 Och med en lite längre förklaring:

”Men betraktade i sig kan historiska berättelser föga tjäna till människans förbättring och alls inte något till evigt liv, ty i livet efter detta sjunker det som hör samman med historia i glömska. För vad nytta skulle man väl i det andra livet ha av att känna till att tjänsteflickan Hagar gavs åt Abram av Sarai …? … För att ingå i himlen och åtnjuta dess fröjd, det vill säga evigt liv, har själarna inte något behov av något annat än det som är Herrens och kommer från Herren. Det är därför som Ordet finns till, och det är detta som innehålls i det inre av Ordet.”
AC 1886

 

Det förnuftiga

Vi har redan hört begreppet ”det förnuftiga” som en nivå i människans – och Herrens – ande eller själ. ’Abram hebrén’ var bokstavsmeningens begrepp för detta. Här är det Ismael det handlar om.  Då skrev jag så här:

”Den inre människan är den förmedlande länken mellan den invärtes och den utvärtes och kallas ibland för den förnuftiga människan.” Poängen är att ’den förnuftiga människan’ är något emellan det högre och det lägre.

I det här kapitlet handlar det om något liknande, men mer specifikt om det förnuftiga, inte bara om mellannivån – den inre människan – i allmänhet. Det handlar mer om kunskaper, förstånd och vishet. Hagar var en egyptisk kvinna, och vi vet att Egypten står för det kunskapsmässiga. Kapitel 14 däremot var mer generellt, eller möjligen handlade det mer om det viljemässiga.

 

Herren saknar något

I sin utveckling mot att omvandla sitt mänskliga till ett Gudomligt Mänskligt måste Herren ständigt förverkliga ytterligare någon dimension av det som är Människa. En sådan sak är ’det förnuftiga’.

”I detta kapitel handlar det om det första förnuftiga hos Herren, vilket avlades av den Invärtes människans inflytelse på den Utvärtes människans böjelse för kunskap. Den Invärtes människan är Abram, medan den Utvärtes Människans böjelse för kunskap är den egyptiska tjänstekvinnan Hagar, och det förnuftiga som föddes av dessa två är Ismael.”
AC 1890

Ett genomgående tema i berättelsen om hur Herren gör sitt mänskliga Gudomligt är att det går i – enkelt uttryckt – två steg. Först kommer något som liknar det som är fulländat, men det är det inte.

I kapitel 14 var det fyra (”goda”) kungar som stred mot fem (”onda”) kungar. Dessa fyra kungar representerade något i Herren som kallades för ”skenbar godhet och sanning … sådant gott och sant som finns hos ett barn, innan det fått undervisning”. AC 1652, 1767:2 Det var ett första steg, och vi kan säga att Han då stred med något ”enklare” sanningar. Därefter kom steg två. Abram, det högre, inre, inom Herren, stred då mot det fyra ”goda” konungarna, alltså de enkla sanningarna, och nästa högre stadium kunde nås.

Om vi går händelserna i förväg, så är Ismael det första steget när det gäller ’det förnuftiga’, och Isak är det andra steget som leder till det fullkomliga. Därför säger Sarai i detta skede: ”Jehovah har hindrat mig från att föda”, vilket förklaras så här:

”Det betecknar tillståndet före födelse av den Inre eller Gudomligt Förnuftiga Människan.”
AC 1899

 

Hopplösa tonåringar

På vårt tryckta material och på hemsidan har vi ett citat som kommer igen: ”Allting i Ordet har med livet att göra. AC 9383 Jag försäkrar att detta kapitel också gör det.

Något alla har varit med om är följande. Det uppstår en diskussion vid middagsbordet eller i bilen eller på skogspromenaden. Ett antal bra argument dyker upp. Diskussionen går framåt, men så märker man att det tar stopp. Orsaken är – förstår den vuxne – att tonåringen kört fast. Ett halvbra argument upprepas i evighet, och inga andra argument biter.

Nu är det tyvärr så att de flesta människor behåller en del av det där ofullkomliga, tonårsaktiga livet ut – nästan. Det gäller särskilt tankar om det moraliska, andliga och det som hör till det djupaste i religionen. Vi fastnar. Vi sitter fast. Vi klamrar oss fast vid några enkla fraser. Det handlar det här kapitlet om.

Denna tonårsperiod är oerhört viktig och en del av en normal utveckling. På samma sätt så var Ismael en del av planen. Jehovah säger till Hagar: ”Jag vill mångfaldiga din säd mycket.” (vers 10) Och i förklaringen heter det: ” Den förstaförnuftiga människan som blev Gudomlig, förebildas av Ismael.” AC 1899 Det första ofullkomliga steget är nödvändigt och en del av planen för fullkomningen. Sarai säger ju: ”Kanhända skall jag uppbyggas av henne”. (vers2) se AC 1901

 

Åsna

Ismael liknas vid en ’vildåsnemänniska’. Åsnor förekommer på många ställen i Ordet. Palmsöndagen är ju en välkänd berättelse där åsnan förekommer. Berättelsen om Bileam som red på en åsna är en annan. Se 4 Mos 22. Vad beträffar Ismael så är det en vildåsna det handlar om. Instinktivt kan man uppleva att det är något nedsättande i det. Och det är det. Vi får förklarat att ”med orden ’han skall vara en vildåsnemänniska’ förstås det förnuftsmässiga sanna.” AC 1949:2 Det låter ju lovande, men det är något som fattas, nämligen det goda. ”Det förnuftiga består av det goda och det sanna, det vill säga av det som hör till människokärleken och av det som hör till tron.” AC 1949:2 När förnuftet bara fylls av det sanna och inte samtidigt av det goda, så är det uppenbart något som fattas. Domen blir rätt hård för den som inte går vidare:

”Det förnuftiga består av det goda och det sanna, det vill säga av det som hör till människokärleken och av det som hör till tron. Det förnuftsmässiga sanna är det som betecknas med en vildåsna. Detta är det som Ismael förebildar och som beskrivs i denna vers. [2] … Den människa vars förnuftiga är sådant att det bara besår av det sanna, även om detta är det sanna i tron och inte samtidigt består av det goda i människokärleken, är helt och hållet en sådan människa. Hon är egensinnig och utan fördragsamhet, är emot alla och anser att alla har fel, är snar till att klandra, tukta och straffa, visar inte något medlidande och kan inte anpassa sig och bemödar sig inte om att få andra in på andra tankar, ty hon ser allt med utgångspunkt från det sanna och ingenting med utgångspunkt från det goda. Hon är, kort sagt, en hård människa. Det enda som kan mildra hennes hårdhet är det goda i människokärleken, ty det goda är det sannas själ. Och när det goda närmar sig och planteras in i det sanna, då blir detta sanna så helt annorlunda att det knappast går att känna igen. ’Isak’ förebildar Herrens Förnuftiga Människa, som härrör från det goda, inte från det sanna skilt från det goda. Så hände det sig att Ismael drevs bort och sedan bodde i öknen, och hans moder tog en hustru åt honom från Egyptens land, 1 Mos 21:9-21, vilka händelser alla förebildade en människa som är begåvad med ett sådant förnuft som detta.”
AC 1949:2

Det är därför som Ismaels mor Hagar blir ”ödmjukad av Sarai” (vers 6) och som ”Jehovahs ängel uppmanar Hagar att ”ödmjuka sig under Sarais händer”. (vers 9) Och senare fördrivs Hagar och Ismael på bekostnad av Isak som Abraham ser som sin riktige son. Tänk motsvarighetsmässigt och andligt här!!

 

Frihet

Ytterligare ett tema är andlig frihet, det vill säga, hur människan i frihet betvingar sig själv, för att hon innerst inne vet vad som är bäst för henne. Det avhandlas i sammanhanget av att Hagar uppmanas vända tillbaka till Sarai, dvs tvinga sig själv till något som inte känns särskilt lockande.

”Det finns en viss frihet i de fall då människan tvingar sig själv att göra det goda. Den friheten märker man inte riktigt i tillståndet av självbetvingelse, men den finns där trots allt. … Detta äger rum i synnerhet under frestelser. I frestelser tvingar sig människan att strida mot det onda och det falska, som ingjuts och bibringas av onda andar. I dessa tillstånd finns mycket mer frihet än någonsin i ett tillstånd som inte är en  frestelse. Förklaringen är att människan i det tillståndet inte kan begripa, att det är utifrån en inre frihet, som hon vill underkuva det onda, och det till den grad, att den friheten kan mäta sig med kraften och styrkan i det onda som anfäktar. Om så inte vore fallet skulle hon aldrig strida. Denna frihet kommer från Herren som ingjuter den i människans samvete och därigenom gör att hon be­segrar det onda liksom av egen förmåga. Genom denna frihet tillägnar sig människan en egenhet (proprium), i vilken Herren kan verka det goda. Utan den egenhet (proprium) som förvärvats genom frihet kan aldrig någon män­niska omdanas.”
AC 1937

”I kraft av den frihet som människan fått av Herren sätter hon tvång på sig själv, … och därigenom får hon ett himmelskt Jag, som sedan gradvis fullkomnas av Herren. På så sätt blir hon mer och mer fri.”
AC 1947:2


Om det tar emot lite att försöka förstå det här så finns denna trösterika passus:

”Detta har sagts för dem som älskar att tänka djupare.”
AC 1900

För att bli en god och klok människa räcker det med att följa de två stora buden, Matt 22:36-40. Resten av Ordet och den Himmelska läran handlar om att fördjupa och stärka de två buden.