fbpx
8 juli, 2018

AC # 1984-2042

Arcana Cœlestia Vol II

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 17, vers 1-11, # 1984-2042

”Herrens lidande tjänare”

I Jesaja 53:3-5 läser vi:

”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande … Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.”

Det här kapitlet brukar i teologisk litteratur kallas för ”Herrens lidande tjänare” och syftar på hur ”Guds Son”, Jesus Kristus, genom att ta på sig våra synder frälste oss från det onda. Det är helt sant. Se t ex Joh. 3:16; 12:9: Matt 8:17; Upp 1:7; 5:9. Men det är först i och med de uppenbarade sanningarna i den himmelska läran som vi fullt ut kan förstå hur det hänger ihop.

”Att förbindelsen av det Oändliga, eller högsta Gudomliga, med människosläktet fullbordades genom att Herrens Mänskliga blev Gudomligt och att denna förbindelse var anledningen till Herrens Ankomst i världen är ett arkanum som många grubblar över, men eftersom det överstiger deras fattningsförmåga, så tror de det inte. Och eftersom de inte tror det, därför att de inte kan fatta det, blir detta arkanum dem till en stötesten.”
AC 2034:5

Här kommer en sammanfattning på hela sammanhanget:

”På grund av det goda, som är Jehovahs, förenade Herren det Gudomliga Väsendet med det Mänskliga Väsendet, och på grund av det sanna förenade Han det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga Väsendet och uppnådde alltså allt utan något undantag helt av Sig Själv. Ja, Hans Mänskliga var lämnat åt Sig Själv för att Han av Sig Själv skulle strida emot alla helveten och besegra dem. Och eftersom Han hade liv i Sig Själv, vilket liv, som framhållits var Hans eget, så betvingade Han dem av egen makt och av egna krafter, något som också är tydligt utsagt på de citerade ställena från Profeterna. Genom att så av egna krafter ha förvärvat Sig allt blev Han själva Rättfärdigheten, renade andarnas värld från helvetiska génier och andar och räddade därigenom människosläktet från undergång – ty människosläktet styrs genom andar – och sålunda återlöste Han det. Det är fördenskull som Gamla Testamentets Ord så ofta talar om Honom som Befriare och Återlösare, och också Frälsare, vilket Hans namn Jesus betyder.”
AC 2025:5

Detta att Han ”uppnådde allt utan något undantag helt av Sig Själv” är vad som finns i den inre meningen i Jesaja, kap 53. Han bar alla hemska tillstånd som det innebar att i sitt mänskliga från modern strida mot alla onda krafter. Ingen människa kunde göra det. Ingen människa kan göra det ännu idag. Vi behöver Herrens hjälp. Det är det som är innebörden i att Han blev vår Återlösare (köpte tillbaka oss), och är vår Frälsare, när vi vänder oss till Honom med en bön om hjälp.

 

”H”

I det här kapitlet ändras Abrams namn till AbraHam. Det blir ännu tydligare på hebreiska, där vokalljuden knappt syns i skriftbilden. ABRM blir ABRHM. Detta H har att göra med ”Herrens lidande tjänare”, och det hör ihop med det djupaste mysteriet i den kristna läran, det som går under namnet ”unio mystica”, ungefär ”den svårförklarade föreningen till Ett i Gudamänniskan Jesus Kristus”.

En del av den hemligheten är den dubbla förbindelsen, både ”Fadern” med ”Sonen” och ””Sonen” med ”Fadern”: Han ”förenade det Gudomliga Väsendet med det Mänskliga Väsendet, och … det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga Väsendet” (AC 2025:5), vilket är en formulering som dyker upp hela tiden i Arcana Cœlestia.

Abram står för Herrens invärtes innan det är helt förhärligat, och Abraham – med H – står för Herrens invärtes efter att det har blivit helt förhärligat. I det tillståndet är föreningen fullkomlig och evig. Gud har blivit Människa, och Människan har blivit Gud.

”Bokstaven H togs från namnet Jehovah – vilken bokstav i namnet Jehovah är den enda som har till innebörd det Gudomliga och som betecknar JAG ÄR eller VARA – och sattes in i Barms namns, så att han kom att kallas Abraham. Detsamma inträffade med Sara längre fram (se AC 2063) … Av vad här sagts kan man inse att Abraham i Ordets invärtes mening förebildar Jehovah eller Herren.”
AC 2010 (jfr AC 1416:2; LHS 90; UU 38)

 

Förhärligandet speglar pånyttfödelsen

De två största buden i den kristna tron är att älska Gud och att älska sin medmänniska. Dessa bud utgör två av de tre grundpelarna i Nya Kyrkans lära och tro, nämligen Herren och levernet, eller med andra ord att å ena sidan tro på att Jesus Kristus är Gud kommen i köttet och återuppstånden i en förhärligad kropp, och å andra sidan tro att man ska följa de Tio budorden, vilka är grunden för en sann människokärlek. Den tredje grundpelaren är Ordet, alltså att tro att Bibeln är Guds Ord, och att den Himmelska läran, som kommer ur Ordets inre (SKR 779), också är en gudomlig uppenbarelse.

Hur dessa två hänger ihop diskuteras i detta avsnitt:

”Det Gudomliga hos dem som tror på Honom är kärlek och människokärlek – med ’kärlek’ förstås kärlek till Herren, med ’människokärlek’ kärlek mot nästan. Kärlek till Herren kan aldrig skiljas från kärlek mot nästan, ty Herrens kärlek riktas till hela människosläktet, som Han vill för evigt frälsa och så helt och hållet förbinda med Sig att ingen enda av dem går förlorad. Den som har kärlek till Herren har alltså Herrens krake i sig och kan inte låta bli att älska nästan.”
AC 2023:1

 

Förbundet

Och det har med förbundets innersta betydelse att göra. Allt som har att göra med att Gud blev Människa och Människan blev Gud handlar om att Gud som är fullkomlig och oändlig kärlek ville rädda människosläktet från undergång. Läs noga igenom detta. Här finns de flesta av de tankar som omfattar Läran om Herren:

”När Herren talar om Sin förening med Fadern, talar Han på en och samma gång också om Sin egen förbindelse med människosläktet, eftersom detta var orsaken till föreningen med Fadern, såsom framgår hos Johannes:

‘Att de skall vara ett, liksom Du, Fader, är i Mig och Jag i Dig, att de också skall vara ett i Oss’
(Joh. 17:21)

Dessa verser visar att Herren i Sin förening med Fadern avsåg Sin förbindelse med människosläktet, och att denna förbindelse låg Honom om hjärtat, därför att den utgjorde Hans kärlek. Ja, all förbindelse kommer till stånd genom kärlek, och kärleken är själva förbindelsen.

[3] Detta visar att Herren i föreningen av Sitt Mänskliga Väsende med det Gudomliga Väsendet avsåg Sin förbindelse med människosläktet, och att denna förbindelse var hans ändamål, och denna Hans kärlek, som var sådan att Hans innerligaste fröjd var mänsklighetens frälsning.

[4] Med ’förhärligandet’ förstås föreningen, vilket redan framhållits. Och att Han i Sin förening med Fadern avsåg Sin förbindelse med människosläktet sägs uttryckli­gen: ’När jag blir upphöjd från jorden, skall Jag dra alla till Mig’.”
AC 2034:2-4

När väl denna frälsningsgärning var fullbordad, alltså när förbundet var upprättat, så öppnades dörren för en andlig mognad utan gräns. Vi befinner oss någonstans på den vägen:

”Med ’Abraham’ förstås inte Abraham utan Herren. Inte heller förstås med ’att göra fruktsam’ att hans efterkommande skulle bli allt fler och fler, utan oändlig tillväxt av det goda som hör till Herrens Mänskliga väsen.”
AC 2015:1

 

Heligt och oheligt, Gudomligt och mänskligt

Jesus Kristus som var avlad av Helig Ande (se Matt 1:20) var i sitt inre Gud själv. Till det yttre var Han född som ”varje annan människa” (se AC 1401) genom sin mor Maria. Allt liv handlar om andlig utveckling, alltså att förändras från något jordbundet till något andligt. I Herrens fall skedde denna förändring till mer än något andligt, nämligen till det Gudomliga. Abram fick ett H i sitt namn. För en människa är det omöjligt. Vi kan aldrig bli gudomliga. Vi kan aldrig bli som Jesus Kristus, eftersom Han var och är Gud själv. Men hans utveckling, som kallas förhärligandet, motsvaras av vår utveckling som kallas pånyttfödelse.

”Mellan Herrens Gudomliga väsen och Hans Mänskliga väsen var det verkligen en förening, men mellan Herren och människosläktet föreligger en förbindelse genom den tro som innebor i människokärleken. Av vad här nu har anförts framgår att eftersom Jehova eller Herren är Livet, så blev även Hans Mänskliga väsen Livet. Det var en förening av liv med liv. Men människan är inte elev, utan en mottagningsform av liv.”
AC 2021

Det som skedde i Herren Jesus Kristus var att allt oheligt steg för steg avlägsnades och istället ersattes av något Gudomligt. Till slut var Han alltigenom Gudomlig och därmed Helig. Människan tar emot nytt liv från Herren, men det livet blir aldrig hennes egendom utan är en gåva.

Gud och människa – när hon är som sämst och helt avskärmad från Gud – är varandras motsatser. I detta kapitel är det som att dessa motstående sidor möts. Första halvan, vers 1-9, handlar om Abrams H, förhärligandet, den oerhörda gärning som Herren fullbordade i förhärligandet av det Mänskliga. Resten av kapitlet handlar om hur människan måste kämpa för att ta avstånd från den förtappelse hon är dömd till, om hon inte väljer Herren och godheten.

 

Omskärelse och dop

Omskärelsen är symbolen för detta. I den kristna kyrkan har den ersatts av dopet, men innebörden är den samma. Johannes döparen säger: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden?” Matt 3:7

Men det ska vi tala mer om nästa gång.