8 juli, 2018

AC # 2043-2134

Arcana Cœlestia Vol II

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 17, vers 12-27, # 2043-2134

Två nivåer

Ordets inre mening handlar både om Herren Jesu Kristi liv på jorden och om varje människa. För Herrens del handlar det om förhärligandet – att Gud i Jesus Kristus blev Människa, och Människan i Honom blev Gud. För människans del handlar det om pånyttfödelsen.

Jesus Kristus undergick frestelser, ”eftersom Han föddes på samma sätt som varje annan människa och utvecklades från ett tillstånd som var dunkelt till ett som hade mera ljus.” AC 1401 Segrarna över dessa frestelser ledde till att Han som Människa blev Gudomlig.

I detta kapitel handlar det i den andra halvan mycket om omskärelsen som ett tecken på förbundet mellan Gud och människa, eller föreningen av det Gudomliga med det Mänskliga i Herren. ’Förhuden’ betecknar allt det onda som människan måste ta avstånd ifrån.

  • Det är hos dem som håller på att födas på nytt som dessa kärleksarter röjs undan.
    AC 2041:3

Kapitlet har mycket att säga om hur elakartad kärleken till sig själv (egenkärleken) är och hur avgörande det är att kämpa mot den. Det beskriver också de frestelser, eller dunkla tillstånd, som Herren befann sig i och som Han tog sig ur av egen kraft.

 

Omskärelse och förbund

Det kan låta märkligt att ett förbund mellan Gud och människa har med omskärelse att göra, men

  • omskärelsen var inte annat än en religiös ceremoni som förebildade och innehöll en andlig mening … Sådana religiösa ceremonier kallades på många ställen i Order för förbund, ty det utvärtes förebildade och betecknade därigenom det invärtes.
    AC 2037

Innebörden av omskärelsen, det andliga alltså,

  • är inte något annat än att röja undan och ta bort sådana element som står hindrande i vägen för och orenar den himmelska kärleken, nämligen onda begär, i synnerhet egenkärlekens onda begär och de olika slag av falskhet som kommer av dessa begär.
    AC 2039:1

Vi kan jämföra med dopet, som är den ”religiösa ceremoni” som i den kristna kyrkan ersatte omskärelsen:

  • Låt därför de som döps veta, att dopet varken medför tro eller frälsning, men att det betygar att de skall få tro och bli frälsta, om de föds på nytt.
    En himmelsk lära # 207

Och fortsättningsvis får vi veta mycket om hur egenkärleken förstör allt himmelskt och andligt, alltså kärleken till Herren och mot sin nästa.

  • Egenkärleken är roten till allt ont som förstör ett civiliserat samhälle. Från egenkärleken liksom från en motbjudande källa väller all slags hätskhet, hämndbegär och grymhet upp, ja, alla former av äktenskapsbrott. Ty den som älskar sig själv antingen föraktar eller hånar, eller hatar alla som inte tjänar honom, eller ärar och gynnar honom. Och eftersom han hatar, andas han inte annat än hämnd och grymhet, och han gör det i samma utsträckning som han älskar sig själv. Denna kärlek är således förödande för samhället och människosläktet.
    AC 2045:2

Allt detta stänger oss ute från Herrens kärlek:

  • Man bör känna till att den himmelska kärleken oavbrutet flyter in från Herren hos människan, och att ingenting annat står hindrande i vägen och gör att hon inte kan ta emot Honom än de begärelser som hör till nämnda kärleksarter (kärleken till sig själv och till världen) och den falskhet som härstammar från dessa.”
    AC 2041:4

 

Förbund, Noa, Abraham

När den Fornäldsta kyrkan hade fallit byggdes en ny upp som kallades Noa. Människorna som bildade den kyrkan var inte alls några fullkomliga varelser. Tvärtom. Se AC 788. Vi har i princip samma omständigheter här. Ett förbund upprättas med ett fallet människosläkte:

  • Att orden ’Mitt förbund skall vara i ert kött’ betyder Herrens förbindelse med människan i hennes orenhet … Hos människan finns inte något rent förståndssant, vilket är Gudomligt sant. I stället finns hos henne trossanningar som ser ut som om de var sanningar, vilka sinnesvillor förbinder sig med, och med dessa i sin tur falskhet av olika slag som hör till begärelser som har att göra med kärleken till sig själv och världen. … Ändå förbinder sig Herren med människan just i dessa orenheter, ty Han besjälar och gör dem levande genom oskuld och människokärlek och danar på detta sätt ett samvete.
    AC 2053

 

Himmelsk och andlig kyrka

Vi hör talas ganska mycket om den himmelska och den andliga kyrkan som förenklat betyder två slags människor i kyrkan. Den himmelska människan är i kärlek till Herren och den andliga människan är i kärlek till sin nästa. Se AC 2088:2. Den himmelska människan har förnimmelse och den andliga människan har samvete. Historiskt så bestod den Fornäldsta kyrkan av himmelska människor och den Forngamla kyrkan av andliga människor.

I det här avsnittet förs dessa två begrepp över på de två sönerna som beskriver den förnuftiga nivån i Herren och människan, Ismael och Isak. Ismael står för det första eller mindre fullkomliga Förnuftiga, Isak för det högre, fullkomliga, och Gudomliga Förnuftiga.

  • De andliga människorna som blir förnuftiga genom det sanna betecknas här med ’Ismael’.”
    AC 2078, Se AC 2087
  • De som har kärlek till Herren och som därför är himmelska människor (betecknas med Isak).
    AC 2085

 

Yttersta domen

I ”Företalet” till Del 2 i den latinska grundtexten (sid 517 i den nya översättningen, mellan # 1885 och 1886) fick vi veta lite grand om Yttersta domen. I utskicket till kap 16 skrev jag:

Det här är ungefär sju år innan Swedenborg skulle få bevittna den Yttersta domen i den andliga världen. Nu, ca 1750, vet han att ”den yttersta tiden är nära”:

  • Eftersom himlen sålunda börjar avlägsna sig från dem som är inom kyrkan, så kan man därför konstatera – något som också blivit mig givet att med visshet veta – att den yttersta tiden är nära.
    AC (1886) Företal:4 (Jfr AC 2121, 2123 i denna del av läsningen!)

Efter förklaringen av kap 17 kommer ett avsnitt om Yttersta domen, # 2117-2134.

Till att börja med så finns det en definitiv, yttersta, dom för varje individ. Den sker efter uppvaknandet i den andliga världen:

  • Det är en evig sanning att varje människa efter döden åter uppstår till ett annat liv och ställs inför domen. Men denna dom försiggår på följande vis. Så snart människans fysiska kropp kallnat, vilket inträffar efter några dagar, uppväcks hon av Herren genom förmedling av himmelska änglar, som först är närvarande hos henne. … De som fört ett ont liv går efter någon tidsfördröjning ned till helvetet, medan de som fört ett gott liv av Herren gradvis lyfts upp till himlen.
    AC 2119

Det förekommer en hel del missförstånd om vad som sker. Det avgörande är att ”det onda bär inom sig på sitt eget straff”, AC 696, och att alltså Herren inte straffar någon. ”Herren kastar ingen ned i helvetet, utan var och en kastar sig själv dit.” AC 2121 Tvärtom är Herren barmhärtig:

  • Dessutom förbarmar sig Herren över alla och i synnerhet över dem som varit i andlig nöd och i frestelser.
    AC 2129:4

Men oftast tänker man på Yttersta domen som något som omfattar allt, jorden, människorna, himmel, ja, allt. Det viktigaste är dels att den Yttersta domen redan har skett, och att det skedde i den andliga världen, och att det alltså inte kommer att ske något katastrofalt på jorden i enlighet med Ordets bokstavsmening i t ex Matt 24:7, 29. Det handlar om att återställa jämvikten mellan himmel och helvete, eller mellan det goda och det onda.

  • När det onda börjar ta överhanden och jämvikten får slagsida åt det onda, då förnims tydligt att slutet är nära förestående och att jämvikten måste återställas genom att man förkastar medlemmarna i kyrkan och tar emot dem som är utanför den.
    AC 2122

Allt som sagts ovan om egenkärlekens destruktiva inflytande har med detta att göra. I mellandelen i den andliga världen, andarnas värld, blev det gradvis mer och mer kaotiskt. Till och med änglarna blev påverkade och Herren kunde inte längre leda människan genom änglarna. Något måste ske. Det kallas Yttersta domen. Det är i första hand den kristna kyrkan det handlar om. Tron hade gått förlorad till den grad att andarnas värld fylldes av så många onda själar att ”andarna inte längre var mottagliga för något gott och sant. Samma situation smittade av sig på människan, som styrs genom förmedling av andar, som de är i gemenskap med i andarnas värld.” AC 2123

Vi tänker i första hand på förutsägelserna i Nya Testamentet och därmed vår tid. Men det har skett liknande universella domar tidigare. De olika kyrkorna, fem till antalet, har avgränsats i och med en Yttersta dom. Se AC 2118.

 

Herrens Gudomliga Kropp

Det hör inte riktigt till ämnet, men här finns en intressant detalj om Herrens förhärligande. Också kroppen blev Gudomlig:

  • Herren gjorde av egen makt allt som var mänskligt hos Honom Gudomligt. … Således gjordes hela kroppen Gudomlig och blev Jehovah.
    AC 2083:2