7 juli, 2018

AC # 2135-2216

Arcana Cœlestia Vol III

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 18, vers 1- 15, # 2135-2216

Inledning

Vi kommer nu in i del 3 av Arcana Cœlestia, men berättelsen går vidare utan avbrott både i den historiska skildringen och i den inre meningen.

1 Mos, kap 18 och 19 hör starkt ihop. Det handlar om Abraham, Lot och Sodom. Vi stötte på det i kapitel 13 och 14. Där kunde vi läsa följande:

  • ”Det himmelska som hör samman med kärleken till Herren och kärleken mot nästan kan inte vara i samklang med [kärleken till sig själv och världen] … De ändamål som kärleken till sig själv och världen syftar till är av mera utvärtes eller lägre slag, medan kärleken till Herren och kärleken mot nästan syftar till det som är av mera invärtes eller högre slag. Av det sagda kan inses att de är så oförenliga att de aldrig någonsin kan vara tillsammans.” 
    AC 1568:2

Det är en påminnelse om vad det handlar om – både livet och att vi studerar Guds Ord. När Abraham och Lot gick skilda vägar, så handlade det om saker vi kämpar med varje dag, nämligen att välja det som är gott och sant och att kämpa emot det som vill dra ner oss i det som är orent och destruktivt.

  • ”Avlägsnandet och frånskiljandet av detta hos Herren förebildas och betecknas med Lots skilsmässa från ’Abram.”
    AC 1563:2
  • ”Här är ’Lot’ det som inte stämmer överens.”
    AC 1576

 

Innehållet i kap 18

Kapitel 18 består av två delar.

  1. Vers 1-15 handlar om när Jehovah besöker Abraham i form av tre män, dvs änglar.”Det handlar om tillståndet av Herrens förnimmelse i det Mänskliga … före den fullkomliga föreningen av Hans Mänskliga Väsen med det Gudomliga.”
    AC 2136Fler detaljer följer längre ned.
  2. Vers 16-33 innehåller berättelsen om hur Abraham ber Herren att inte förstöra Sodom och Gomorra.”Det handlar om Herrens smärta och ängslan över människosläktet, eftersom det var så uppfyllt av egenkärlek … I detta tillstånd medlade Han för människosläktet och lyckades försäkra Sig om att de skulle komma att frälsas hos vilka godhet och sanning skulle finnas.”
    AC 2140Vi kommer till det nästa gång.

De här två delarna handlar om det fundamentala i den kristna tron:

  • att vår alltigenom kärleksfulle Gud, Jesus Kristus, ville rädda människosläktet från ondskans herravälde, och
  • att den frälsningsgärningen genomfördes genom en gradvis förändring i människan Jesus Kristus, så att Han till slut blev alltigenom Gudomlig och därmed Allsmäktig och förmögen att försvara varje människa mot det onda.

Kapitlet behandlar de här två sakerna i omvänd ordning, men det blir mer begripligt att först tänka på oss själva. En sammanfattning finns här:

  • ”Orsaken till att Herrens förnimmelse beskrivs är att när Han var i det Mänskliga det på detta sätt blev känt för Honom hur själva det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet skulle förenas i Honom (Jehovah och Abraham), och hur Hans Förnuftiga skulle göras Gudomligt (löftet till Sara om en son), samt hurdant människosläktet är (Abrahams förbön för Sodom och Gomorra), som genom Honom skulle frälsas, det vill säga genom föreningen av det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga i Honom. Det är dessa spörsmål som det handlar om i detta kapitel.”
    AC 2171

 

”Den gammaltestamentliga treenigheten”

Den där gradvisa förändringen, Gudomliggörandet, är den stora hemligheten i läran om Treenigheten. Ingen annan religion har den läran. Nya Kyrkan betonar tydligt och klart att det handlar om En Gud, Jesus Kristus, inom vilken alla tre finns, Fader, Son och Helig Ande.

  • ”Orden ‘se, tre män stod över honom’ betecknar själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet.”
    AC 2149
  • ”De som är tre i bokstavsmeningen är en och densamme i den invärtes meningen, så som det är med Fader, Son och Helig Ande, vilka inte är tre gudar, utan en Gud – och att så hela Trefalden är fullkomlig i Herren, det vill säga Fadern är i Honom, så som Han Själv säger, och att den Helige Ande utgår från Honom, så som Han likaledes säger.”
    AC 2663

De tre änglarnas besök hos Abraham och Sara kallas inom den Ortodoxa kyrkan för ”den gammaltestamentliga treenigheten”. Många ikoner framställer denna händelse. Det är ett exempel på hur man inom den kristna kyrkan före Herrens andra ankomst har sett den inre meningen. Men hemligheten med treenigheten har man sedan inte kunnat reda ut ordentligt. Det har att göra med hur Herren – Jesus i sitt inre – skulle ”förena det Mänskliga med det Gudomliga och det Gudomliga med det Mänskliga” (AC 2213m fl) Det skedde genom att i frestelser kämpa mot en lägre föreställning om hur allting låg till, eller om Vem Han var.

 

Förnimmelse

Ett ledande begrepp i detta kapitel är ’förnimmelse’. Ett vardagligt uttryck är att få grepp om något. Vi strävar alla efter att förverkliga något vi tror på eller önskar oss. Vi vet inte riktigt vad eller exakt hur det ser ut eller hur det ska gestaltas. Plötsligt drabbas vi av en klar tanke. Vi får grepp om det som det handlar om. Så ungefär är det som ’förnimmelse’ handlar om. Enkelt uttryckt handlar det om att vi ska öppna oss för något högre, mer sublimt, förfinat, något mer varaktigt, och i religiösa termer något andligt eller himmelskt.

I Herren Jesu Kristi fall handlar det om att varsebli Det Gudomliga. Som vi har sett hittills så pendlar Herren i sitt inre mellan det vanliga mänskliga och något högre. Exemplet med Abraham och Lot pekar på det. I det här kapitlet är Abraham ett tillstånd i Herren som är på väg att förfinas ytterligare. Det handlar om det förnuftiga planet.

När vi läser 1 Mosebok och Arcana Cœlestia så handlar det hela tiden om dessa nivåer och kommunikationen mellan dem. Det börjar med en oklar kommunikation, eller förnimmelse, och det leder fram till en tydlig, klar och övertygande förnimmelse. Ett ställe som beskriver den ännu otydliga förnimmelsen är detta:

  • ”Herren hade vid denna tid den förnimmelse som anges med Mamres eklundar, vilken är en lägre förnuftsmässig förnimmelse.”
    AC 2145

Herren lämnar steg för steg allt som är det vanliga mänskliga, det som Han har ärvt av Maria, och Han ikläder sig ett Mänskligt som är Gudomligt, och då har Han också fått den Gudomliga förnimmelsen.

  • ”Han blev varse förnimmelsen från det Gudomliga.”  
    AC 2153 (jfr AC 2166, 2193, 2196:14)
  • ”Händelsen med de tre männen som Abraham såg är historiskt sann, men den förebildar den Gudomliga förnimmelsen, eller den förnimmelse av det Gudomliga som Herren hade, när Han var i det mänskliga. Om denna förnimmelse handlar det i det följande.”
    AC 2149

Det sker ett närmande både uppifrån, från Jehovah, alltså det högsta Gudomliga i Herrens innersta, och nedifrån, från Herren i sitt mänskliga, alltså det som skulle ställas åt sidan och ersättas av ett Gudomligt Mänskligt. Här är ett citat som illustrerar detta ömsesidiga sökande in mot varandra:

  • ”Det handlar om att den Gudomliga förnimmelsen skulle närma sig till den förnimmelse som det mänskliga hos Herren då hade och sänka sig ned till Hans förståndsbegrepp genom att ikläda sig något naturligt.”
    AC 2166

Slutresultatet är att Herren får förnimmelse på en Gudomlig nivå:

  • ”Han blev varse förnimmelsen från det Gudomliga.”
    AC 2153

 

Ödmjukhet

Ett tema i denna utveckling är ödmjukhet. ”Och Abraham sade: Min Herre, om jag funnit nåd i dina ögon, så gå … inte förbi din tjänare.” vers 3. Ödmjukhet är nödvändig i människans pånyttfödelse. Den var också nödvändig för att Herren i sitt jordiska mänskliga skulle kunna öppna sig för inflytandet från det Gudomliga i Hans inre.

Det fanns två tillstånd i Herrens liv, ’ödmjukelsetillståndet’ och ’härliggörelsetillståndet’. Se AC 2159:2.

 

Äktenskapet mellan det goda och det sanna

Det handlar ju tydligt om Abraham och Sara här. De ska få en son enligt Jehovahs löfte. I hela den nykyrkliga teologin så kommer vi tillbaka till föreningen mellan två komplimenterande krafter som kallas Kärlek och Vishet i Gud Skaparen, godhet och sanning i människans liv. Det återspeglas också i äktenskapet mellan en man och en kvinna. Så här står det:

  • ”I de historiska avsnitten av Ordet kan det goda och det sanna inte förebildas med något annat än med ett äktenskap, ty de hör samman som makar i ett äktenskap. Det föreligger också verkligen ett äktenskap mellan det som är himmelskt och det som är andligt, eller vad som är detsamma, mellan det som hör till kärleken och det som hör till tron, eller vad som återigen är detsamma, mellan det som hör till viljan och det som hör till förståndet. Det som hör samman med viljan bildar det goda, det som hör samman med förståndet bildar tron. Ett sådant äktenskap finns i Herrens rike i himlen, och ett sådant finns också i Herrens rike på jorden, vilket är Kyrkan. Ett sådant äktenskap finns i varje människa och i varje del av henne, ja, i de allra mest enskilda delarna av henne. Det som inte har sin existens i ett sådant äktenskap lever inte. På grund av detta Gudomliga äktenskap existerar faktiskt ett dylikt äktenskap i hela den naturliga ordningen och i varje individuell del av den – fast under annan form och gestalt – annars skulle ingenting där någonsin kunna äga bestånd.”
    AC 2173

 

Smör, mjölk och tjurkalv

Det finns mycket som handlar om motsvarigheter. ’Fötter’ (vers4), ’bröd’ (vers 5) och vetemjöl (vers 6) får flera sidor. Förklaringen av dessa motsvarigheter går tillbaka till den Forn äldsta Kyrkan. ”Det var så som förebildningarna och de sinnebildliga beteckningarna uppkom.” AC 2179:3

I versen om ’smör’, ’mjölk’ och ’tjurkalv’ handlar det om en inre frid som påminner om dag sju i skapelseberättelsen. Det högre (förnuftiga) och lägre (naturliga) i människan måste förenas, dvs det naturliga måste underordnas det förnuftiga. Då uppstår lugn och frid. Men – som ofta påpekas – detta är bara möjligt ”med människokärleken som medel”. AC 2183.

 

’Sara’ är det förnuftssanna (AC 2204)

Detta är ett tema som dyker upp gång på gång. ”Det förnämsta elementet i det förnuftiga hos människan är det sanna”, men detta kan inte bli verklighet om det goda inte finns som en jordmån. Det sanna ”planteras ständigt in i det goda, det vill säga i människokärleken, så att hon därigenom kan ta emot människokärleken.” AC 2189:2.

Den delen som handlar om Sara, vers 9-15, handlar om detta. Det förnuftssanna blir inte synligt förrän Isak föds. Det är därför som Sara ler. Hon står för en lägre form av det förnuftssanna och detta tror inte att det finns något högre och bättre.

  • ”Det mänskliga förnuftssanna kan inte fatta Gudomliga ting, därför att dessa är över dess förståndssfär.”
    AC 2196:2

”Det  mänskliga förnuftiga med hänsyn till det sanna är sådant att det är oförmöget att förstå vad det Gudomliga är.” AC 2203. Jfr AC 2208. AC 2209 har en lista på saker som det lägre inte förstår om det högre.

 

Skenbarheter

Och det leder vidare till begreppet skenbarheter. Skenbarheterna gör att vi blir förvillade när det gäller det andliga, men trots det så

  • ”måste det alltid finnas några skenbarheter, grundade på sinnesintryck, för tanken att vila på, och när dessa skenbarheter dras undan, upphör föreställningen att finnas till.”
    AC 2209

Vi måste alltså kämpa oss förbi dessa – nödvändiga – skenbarheter för att se det högre. I AC 2196 finns en lång lista på hur ett antal skenbarheter förhåller sig till motsvarande andliga sanning.