fbpx
7 juli, 2018

AC # 2217-2309

Arcana Cœlestia Vol III

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 18, vers 16-33 # 2217-2309

Innehållet i kap 18

Kapitel 18 består av två delar.

  1. Vers 1-15 handlar om när Jehovah besöker Abraham i form av tre män, dvs änglar.
    ”Det handlar om tillståndet av Herrens förnimmelse i det Mänskliga … före den fullkomliga föreningen av Hans Mänskliga Väsen med
    det Gudomliga.”

    AC 2136
  2. Vers 16-33 innehåller berättelsen om hur Abraham ber Herren att inte förstöra Sodom och Gomorra.
  • ”Det handlar om Herrens smärta och ängslan över människosläktet, eftersom det var så uppfyllt av egenkärlek … I detta tillstånd medlade Han för människosläktet och lyckades försäkra Sig om att de skulle komma att frälsas hos vilka godhet och sanning skulle finnas.”
    AC 2140

De här två delarna handlar om det fundamentala i den kristna tron:

  • att den frälsningsgärningen genomfördes genom en gradvis förändring i människan Jesus Kristus, så att Han till slut blev alltigenom Gudomlig och därmed Allsmäktig och förmögen att försvara varje människa mot det onda, och
  • att vår alltigenom kärleksfulle Gud, Jesus Kristus, ville rädda människosläktet från ondskans herravälde.

Följande är en kort sammanfattning. Den första delen består egentligen av två delar:

  • ”Först handlar det om tillståndet av Herrens förnimmelse i det Mänskliga och om förbindelsen vid denna tid med det Gudomliga före den fullkomliga föreningen av Hans Mänskliga Väsen med det Gudomliga.
  • För det Andra handlar kapitlet om Herrens förnimmelse …rörande hans Förnuftiga, som skulle avkläda sig det mänskliga och göras Gudomligt.
  • För det Tredje handlar det om Herrens smärta och ängslan över människosläktet, eftersom det var så uppfyllt av egenkärlek och därför av begär att härska över andra utifrån det som är ont och falskt.”
    AC 2136, 2138, 2140

Och beskrivet på ett annat sätt:

  • ”De tre männens eller Jehovahs ankomst till Abraham förebildade Herrens Gudomliga Förnimmelse, såsom visats ovan. Herrens Förnimmelse från det Gudomliga var vid denna tid först Hans Förnimmelse rörande den Gudomliga Trefalden, som är själva det Gudomliga, det Mänskliga Gudomliga och Utgåendet från dessa, och sedan vad avser Hans Mänskliga, att det skulle ikläda Sig det Gudomliga. Nu följer den Förnimmelse Han hade från det Gudomliga rörande karaktären hos människosläktet vid denna tid. Det är om dessa tre punkter som detta kapitel handlar.”
    AC 2218

I läsningen till den här gången är det den tredje delen det handlar om, ’Förnimmelsen Han hade från det Gudomliga rörande karaktären hos människosläktet’ .

 

Jehovah, ’[de tre] männen’ och Abraham
När vi läser bokstavsmeningen handlar det om

  • – Jehovah,
  • – ’[de tre] männen’ och om
  • – Abraham.

I den inre meningen handlar det om

  • Gud Själv, det Gudomliga,
  • den Gudomliga Trefalden, Guds hela väsen (AC 2218, 2245)
  • Jesus Kristus, det Mänskliga som blir Gudomligt.

 

Förnimmelse – Vem är Jag, Vad ska Jag göra?
Dessa tre nivåer kan vi beskriva så här:

De första två bitarna av kapitlet handlar om Herrens förnimmelse av Sig Själv, ”Vem är Jag?” Svaret var och är tvåfaldigt. Den första delen av svaret handlar om detta:

  • ”Jag är den Ende Gud ’ den Gudomliga Trefalden, som är själva det Gudomliga, det Mänskliga Gudomliga och Utgåendet från dessa’.”

Vi skulle kunna uttrycka det så här. Han sa så här till Sig Själv: ”Det är Jag Själv som har kommit till jorden, och jag har kraften att frälsa människosläktet.”

Den andra delen av svaret handlar om detta: Jag har iklätt mig ett mänskligt, och genom att göra det Gudomligt, dvs göra det till Ett med mig själv, kommer jag att kunna frälsa människosläktet. ”Jag är Frälsaren, och nu genomför jag det.” Se t ex Jesaja:

  • ”Före Mig blev ingen Gud formad, efter Mig skall ingen komma. Jag, jag är HERREN, förutom Mig finns ingen Frälsare. … Jag är Gud.”
    Jes 43:10-12

När Gud (Jehovah) föddes på jorden i Betlehem var Han både Gud och vanlig människa. Det som sker i den ”vanliga människan” är att Han först har en oklar förståelse eller förnimmelse av vem han är. I detta vanliga mänskliga sker en transformation. Det vanliga mänskliga blir steg för steg, bit för bit Gudomligt Mänskligt.

Abraham representerar detta mänskliga/Mänskliga.

Jehovah används när Jesus är oklar om sin roll. ”Vid sådana tillfällen talade Han med Jehovah såsom med en annan.” (AC 2250) Trefalden är inte förverkligad. ”Det Gudomliga” finns i Jehovah, medan det mänskliga inte är förhärligat, och då finns inte heller det Utgående (Helig Ande). ”Vid sådana tillfällen talade Han med Jehovah såsom med en annan.” (AC 2250) I Nya Testamentet har vi denna viktiga bibelvers om detta: ”Anden hade ännu inte blivit utgjuten, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.” Joh 7:39

Efter förhärligandet var det en helhet, en Trefald.

  • ”Och när det Mänskliga var förbundet med det Gudomliga var där även tillika ett det Heligas utgående.”
    AC 2245

Och ’[De tre] männen’ representerar Herren i Sitt förhärligade tillstånd.

  • ”När ’männen’ nämns åsyftas Trefalden, det är själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet. Denna tanke kom från det med det Gudomliga förbundna Mänskliga.”
    AC 2245

 

Den tredje delen
Nu går vi in på det andra temat i kapitlet, eller den tredje delen, det som handlar om Herrens förnimmelse av hur det stod till med människosläktet.

 

Just mänsklig
I det här kapitlet ser vi hur mänsklig, eller vanlig, Herren var. Vi kan känna igen oss i hans situation. Abrahams samtal med Jehovah om Sodom och Gomorra visar det. Det handlar om hur Herren får inblick i hur illa ställt det är med människosläktet vid tiden för Hans ankomst till jorden för två tusen år sedan.  I sitt inre upplever Han hur eländigt det är för människosläktet, hur mycket ont och falskt det är som finns. Han blir överväldigad av det, och Han önskar inget hellre än att det ska gå att ändra på det.

Här ser vi alltså en uppdelning mellan det Gudomliga och det vanliga mänskliga. Jesus upplevde i sitt inre ångest och förtvivlan, och det är därför som han – Abraham – medlar inför det Gudomliga – Jehovah som Abraham talar med.

Men först är det ’tre männen’ (det Gudomliga) som finns hos Herren. Övergången till det vanliga mänskliga finns i vers 16 och 17. Först ”Abraham gick med dem (de tre männen)” och sedan ”Jehovah sade”. Övergången från en Gudomlig insikt fylld av barmhärtighet till ett mer vanligt mänskligt synsätt beskrivs så här:

  • ”Att orden ’för att följa dem till vägs’ betyder att Han ville komma bort från denna förnimmelse … Orsaken är … att förnimmelsen från det Gudomliga [Jehovah], och därav tanken på människosläktet, var sådan att den injagade skräck. … När Han nu förnam, hurdant människosläktet var, då ville Han komma bort från förnimmelsen och tanken därifrån. Det är detta som menas med att Han ville ledsaga dem till vägs.”
    AC 2222

Och därefter talar han med Jehovah ”såsom med en annan än han själv”. (AC 2250)

 

Frälsningen
Men det var givetvis nödvändigt för frälsningsgärningen att Jesus i sitt mänskliga skulle acceptera sin uppgift. Det är det som vi ser som kampen och det som vi kan identifiera oss med. Vers 17, ”Skulle Jag väl dölja för Abraham vad Jag gör?” betyder just kampen och segern. Nästa vers bekräftar att Han kommer att segra:  ”Att orden ’Abraham skall förvisso bli till ett stort och talrikt folkslag’ betyder att från Herren skall allt gott komma”. AC 2227

 

Medlande och barmhärtighet
Kluvenheten eller den oklara förnimmelsen som fanns i Herren innan Han blev förhärligad beskrivs med de två begreppen medlande och barmhärtighet. Medlar gör den som inte har all makt, dvs Jesus i sitt ödmjukelsetillstånd innan föreningen med det Gudomliga har skett. Barmhärtighet mot hela människosläktet kan bara en Allsmäktig Gud känna:

  • ”I härliggörelsetillståndet – när det Mänskliga Väsendet blev förenat med det Gudomliga och blev Jehovah – då medlar Han inte, utan förbarmar Sig och ger hjälp från Sitt eget Gudomliga, och frälser. Det är själva barmhärtigheten som utgör medlingen, för det är barmhärtigheten som är dess väsen.”
    AC 2250

 

Det goda är det väsentliga och dömer inte
Åter och åter i Skrifterna får vi höra att det viktigaste är godhet och barmhärtighet och att sanningen är ”sekundär”. Vi behöver sanningen för att hitta rätt, men det som vi bör hitta är godheten. Man kan aldrig säga att man inte har hittat tillräckligt mycket sanning för att kunna göra det man tror är gott. Börja nu! I Bergspredikan säger Jesus att vi ska dömas så som vi själva dömer. Det förklaras så här:

  • ”Det goda är den väsentliga beståndsdelen av ordningen, och alla aspekter av den är former av barmhärtighet. Det sanna är den sekundära beståndsdelen av ordningen, och alla dess aspekter är sanningar. Det Gudomliga Goda dömer alla till himlen. Det Gudomliga Sanna dömer alla till helvetet. Om följaktligen Herrens barmhärtighet, som är det Godas själva natur, inte var evig, så skulle alla människor, hur många de än vore, bli fördömda. Det är detta som här avses med att det Gudomliga Goda inte kan utföra detta enligt det sanna skilt från det goda.”
    AC 2258:2 Läs hela stycket!

 

Sodom och Gomorra
Här får vi veta vad Sodom och Gomorra representerar. Enkelt uttryckt handlar det om ondska, Sodom, och falskhet, Gomorra. Vi får höra en hel del som väcker till eftertanke:

  • ”Den ordning som människan skapades till är kärlek till Gud och kärlek mot nästan.”
    AC 2219:2

Men det blev ju tvärtom:

  • ”Egenkärleken är det huvudsakliga, ja faktiskt det enda, som tillintetgör dessa kärleksörter. Inte så kärleken till världen, ty denna är väl alldeles motsatt det andliga i tron, medan egenkärleken däremot är diametralt motsatt det himmelska i kärleken. Ty den som älskar sig själv älskar inte någon annan, utan söker att förstöra alla dem som inte visar honom respekt. Inte heller vill han någon väl och gör inte någon gott annat än mot den som är ett komplement till honom själv eller som kan göras till ett sådant, likt någonting i vilket hans onda begär och falska begrepp har blivit så att säga inympade. Härav är det uppenbart att egenkärleken är upphovet till alla former av hat, alla former av hämndbegär och grymheter liksom all infam förställning och allt svek, således allt skändligt som strider mot såväl den mänskliga som den himmelska samhällsordningen.”
    AC 2219:3

Det är detta som är Sodom och Gomorra och det höll på att döma människosläktet till evig andlig död. Därför måste Herren komma som Frälsare.

 

Viktigt?
Hur viktigt är det att kämpa med alla dessa tankar? Min egen uppfattning är att det handlar om att förstå vem vår Gud är. När Han blir mer levande blir vår tro mer levande, inte bara själva trosuppfattningen utan det som den leder till, alltså hur vi lever som människor. I läsningen i denna del hittar vi det här:

  • ”För människan kanske dessa omständigheter inte förefaller vara så särskilt betydelsefulla, trots att de är av yttersta vikt.”
    AC 2249:2