7 juli, 2018

AC # 2427-2494

Arcana Cœlestia Vol III

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 19, vers 20-38, # 2427-2494

Kapitel 18 och 19
Kapitel 18 och kapitel 19 hör ihop. I kap 18 kommer Jehovah på besök hos Abraham. Om vi ser det som en berättelse, så har ’de tre männen’ och ’Abraham’ roller. ’Abrahams’ roll är Jesus Kristus under sitt liv på jorden med betoning på det mänskliga som kom från modern Maria, dvs en vanlig människa med de svagheter som alla människor har. Detta vanliga mänskliga kunde utsättas för frestelser. ’De tre männens’ roll är det Gudomliga eller Jesus Kristus i sitt eviga perspektiv, dvs som Fader, Son och Helig Ande, eller som Det Gudomliga Självt, Det Gudomligt Mänskliga och det Gudomligt Utgående.

I den andra delen av kap 18 möter vi Herren i sitt möte med människans existentiella situation, dvs ett bedrövligt andligt tillstånd. Det var ju därför Gud kom som Frälsare. När ’Abraham’ ber Jehovah att skona Sodom, så uttrycker det Herrens oändliga kärlek.

När vi kommer till kapitel 19 kliver vi in i ett mänskligt, andligt drama: den Yttersta domen. Vi såg lite av det i kap 18 med männen i Sodom som ville skända ’de tre männen’ medan Lot ville beskydda dem. I kap 19 spelar Lot samma roll av att vilja välja det rätta. Här är det hans hustru som står för den andra sidan som inte förmår välja det rätta.

  • ”De som lever i människokärlekens goda förebildas med ’Lot’.”
    # 2400:2
  • ”Med ’Lots hustru ‘betecknas de som vänder sig bort från det goda och [enbart] ser till lärobestämningarna.”
    # 2454:2

 

Tre nivåer
Kap 18 och 19 har med alla tre nivåerna i Ordets inre mening. Den högsta nivån eller innersta himmelska meningen handlar om Herrens heliggörelse. Den näst högsta, mellersta, andliga nivån handlar om människans pånyttfödelse –en parallell till härliggörelsen. Den lägsta, andligt-naturliga nivån handlar om hur ’kyrkor’ eller andliga epoker utvecklas.

Berättelsen om Jehovah och ’Abraham’ rör sig på den högsta nivån. Berättelsen om Lot och Lots hustru rör sig på den mellersta nivån, pånyttfödelsen. Och Lots hustru och Lots döttrar handlar i första hand om kyrkornas utveckling, dvs den lägsta nivån.

Jämfört med tidigare kapitel fr. o m kap 12 är det väsentliga i den inre meningen inte Herrens härliggörelse. Men vi kommer tillbaka till det i nästa kapitel.

 

Dom
Det som i Skrifterna kallas ”dom” syftar på två olika saker, dels den dom som sker över varje enskild människa när hon vaknar upp på andra sidan, dels den dom som sker mer generellt i den andliga världen vid vissa givna tillfällen. Domen kallas då en ”Yttersta dom”, där DEN Yttersta domen skedde 1757.

Denna sorts generella dom sker när en större andlig epok har nått sitt slut. En förutsättning för att människan ska kunna vara människa, alltså bete sig mänskligt och inte djuriskt, bestialiskt och förgöra sig själv, är att det finns ett inflytande, en kraft som kommer från Gud och når människan i hennes inre. När situationen är kritiskt nära att det inte längre är så, ja, då sker denna generella dom.

Den första skedde i det som brukar kallas syndafloden. Efter domen började en ny epok. ’Noa’ beskriver början på den epoken, och den fortsätter till berättelsen om Babels torn. Det finns inget i Bibeln som beskriver lika tydligt som syndafloden att det var en skiljelinje, men när berättelsen om Abraham börjar, kap 12, så är det just en ny början.

Nästa stora förändring var vid tiden för Guds människoblivande, alltså för ca 2 000 år sedan. Och den sista stora förändringen i den andliga världen skedde år 1757. Den domen är i synnerhet det som vi kallar ”Den Yttersta domen”. Den är den yttersta därför att det aldrig mer behövs en sådan åtgärd i den andliga världen. Hela skeendet i den Yttersta domen är beskrivet i Uppenbarelseboken.

Skeendet i den dom som skedde vid Herrens första ankomst är däremot beskriven i de här två kapitlen, 18 och 19, särskilt i kap 19.

Kopplingen mellan den första och den andra (yttersta) domen finns i # 2446 (sid 252) där Luk 17:29-30 citeras: ”Den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.”  Lot och Sodom pekar på det som sägs i dessa två kapitel och som handlar om Herrens första ankomst. Orden ”då Människosonen uppenbaras” syftar på Herrens andra ankomst. Jämför med Matt 25:30: ”Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk ska jämra sig, när de ser Människosonen komma på himlens skyar med stor makt och härlighet.”

 

Varför sker en yttersta dom?
Det handlar om att ordningen måste upprätthållas. Det goda och det onda kan inte vistas i samma rum. De skulle förstöra varandra. Därför måste det onda avlägsnas. Det är ju så våra liv fungerar. Det är det allt avgörande i våra liv. Det gäller på ett universellt (kosmiskt) plan också. Det handlar domen om.

  • ”Eftersom det Gudomliga Goda är förbundet med det Gudomliga Sanna bör man känna till att om inte det onda skildes isär från det goda skulle det tillfoga det goda skada och ständigt sträva efter att förstöra ordningen. Att förhindra att det goda lider skada är därför en barmhärtighetsakt. ”
    # 2259
  • ”Om inte ett åtskiljande mellan gott och ont ägde rum skulle oräkneligt mycken skada uppkomma, förutom att någon förening inte vore möjlig.”
    # 2449:3

Detta sker liksom av sig självt. I domens genomförande lyser Herren, som är Sol, starkare och starkare över dem som finns i andarnas värld. De goda reagerar på ett sätt, de onda på ett annat:

  • ”I den mån som någon i livet efter detta är i himmelsk kärlek lyfts denne upp till det himmelska ljuset som kommer från Herren. Men i den mån någon avlägsnar sig från den himmelska kärleken kastar sig denne bort från detta ljus och in i helvetets mörker.”
    # 2441:2

Ljuset lyser starkare och starkare lite i taget för att de som inte har så mycket av sant och gott inte ska svepas med de onda. Herren söker ut de allra minsta av gott och sant för att ingen ska fördömas ”av misstag”.

  • ”Innan något sådant sker vidtas emellertid åtgärder, varigenom de onda skils från de goda och de goda från de onda för att de förra må med hjälp av olika slag av godhet av Herren lyftas upp till himlen och de senare till följd av ondska kastar sig själva ned i helvetet.”
    # 2438:3

 

’Svavel’ och ’eld’. Vem straffar?
Herren är en barmhärtighet och kärlek. Han tillåter straff i helvetet, men det är inte Han som straffar:

  • ”Så långt ifrån att [bestraffandet] kommer ifrån Herren, så avlägset är det goda från det onda, eller himlen från helvetet, eller det Gudomliga från det djävulska. Det är det onda, helvetet, och djävulen som gör detta, men aldrig Herren, som är själva barmhärtigheten och själva det goda.”
    # 2447:5

 

Nivåer av ordning
Herrens barmhärtighet finns med överallt. Följande är en fin redogörelse för hur Herren inte har absoluta krav utan hela tiden anpassar sig till människans olika tillstånd.

  • ”All ordning har sin begynnelse i Jehovah, det vill säga i Herren. Enligt denna ordning styrs varje det minsta av Honom. Men det föreligger en stor variation i Hans styre i den meningen att det kan utövas enligt Hans Vilja, enligt Hans Välbehag, enligt Hans Samtycke och enligt Hans Tillåtelse. Det som sker enligt Hans vilja och välbehag sker enligt lagarna för ordningen med hänsyn till det goda, vilket också är fallet beträffande åtskilligt som sker enligt Hans samtycke och likaledes i någon mån beträffande det som sker enligt Hans tillåtelse. Men när människan skiljer sig från det goda, då underkastar hon sig de ordningslagar som hör till det sanna som skilts från det goda och som är sådana att de fördömer. Ty all sanning fördömer människan och kastar henne ned i helvetet, men i kraft av det goda, det vill säga av barmhärtighet, frälser Herren människan och lyfter henne upp till himlen. Av det här anförda framgår alldeles tydligt att det är människan själv som fördömer sig.”
    # 2447:2

 

Inte bokstaven utan den inre meningen
Det kan inte sägas för många gånger, att budskapet inte är det som bokstavligt sägs i Bibeln utan att det är den inre meningen som är det andliga i Ordet. Det upprepas gång på gång i Skrifterna, också i detta avsnitt:

  • ”Dessa Herrens ord är alldeles obegripliga utan den invärtes meningen.”
    # 2454:2
  • ”Alla kan se att allt det som Herren har sagt i detta avsnitt om tidevarvets slut betecknar någonting helt annat och innefattar arkana.”
    # 2454:4
  • ”Var och en kan ju se att allt det som här omnämns betecknar något helt annat.”
    # 2466:2

Men för att en sådan insikt – ett sådant påstående – ska fungera krävs att det finns en grundläggande inställning om att Ordet ÄR Guds Ord till människan och inte människans ord om gud.

 

Yttre och inre minne
För de som vågar kan man läsa det sista avsnittet efter själva texttolkningen. Det handlar om Livets Bok – att allt som vi har gjort, sagt, tänkt, övervägt finns nedtecknat för all evighet.

  • ”Allt vad människan hör och ser och som hon påverkas av det plantas vad avser föreställningarna och ändamålen in i hennes inre minne utan hennes vetskap och blir kvar där utan att något det allra minsta går förlorat, även om det utplånas i det yttre minnet. Det inre minnet är så konstruerat att allt är inskrivet i det, ja, till och med det till synes allra obetydligaste som människan tänkt, talat och gjort, ja, det som förekommit henne som en skugga, ävensom den minsta tilldragelse som inträffat i hennes liv alltifrån tidigaste barndom ända till livets slut. Minnet av allt detta har människan med sig, när hon kommer till det andra livet, och hon bringas så småningom till en fullständig erinran av det. Detta är Livets Bok, som öppnas i livet efter detta, och som hon döms efter. Detta är någonting som människan har svårt att sätta tro till, men det är inte desto mindre fullkomligt sant. Alla bevekelsegrunder som hade legat i dunkel för henne och allt vad hon tänkt och därför talat och gjort finns till allra minsta grand bevarat i denna Bok, det vill säga i hennes inre minne. Och så ofta Herren tillåter det framträder det som i fullt dagsljus inför änglarna.”
    # 2474

Nu är det ju också så att vi människor inte kan veta vad som rör sig i en annan människas inre. Det vet bara Herren. Den yttre handlingen kan därför komma från flera olika avsikter:

  • ”Att göra en god gärning … [innebär för] en människa det goda av människokärlek, eftersom den kommer av människokärlek, hos en annan människa en handling på grund av hörsamhet, eftersom den kommer av lydnad. Hos några är handlingen en följd av att man söker förtjänst, eftersom man genom den vill göra sig förtjänt av frälsning. Hos andra är den en skrymtaktig handling i avsikt att andra skall se handlingen, och så vidare.”
    # 2439

Det är ingen tillfällighet att det finns med här, eftersom det handlar om dömandet. Det är vi själva som dömer oss. Om vi – liksom Lot – har något litet uns av vilja att göra det goda, så räcker det för att vi ska vilja fortsätta med det i det andra livet, och då reder resten ut sig.

”Herren dömer med utgångspunkt från det goda, ty Han vill lyfta upp alla … till himlen, ja, om det vore möjligt, upp till Sig. Ty Herren är själva barmhärtigheten och själva godheten, och … kan aldrig någonsin fördöma någon. Det är människan själv som fördömer sig i och med att hon förkastar det goda. Då nu människan under kroppslivet gjort det till en vana att fly det goda, så flyr hon det även i livet efter detta och flyr följaktligen himlen och Herren. Ty Herren kan bara vara närvarande i det goda. I det sanna är Han förvisso också närvarande, men inte i ett sant som är skilt från det goda. Att Herren inte fördömer någon, eller inte dömer någon till helvetet, säger Han Själv hos Johannes:

  • ’Gud sände inte Sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle frälsas genom Honom. Detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda.’
    Joh 3:17, 19”

Att dessa avsnitt före och efter exegesen egentligen är en del av bokstavens inre mening framgår av följande, tidigt i Arcana Cœlestia:

  • ”Eftersom redogörelser som denna skulle delas upp och bli osammanhängande, om de skulle ingå i förklaringarna av Ordets text, så får jag i Herrens Gudomliga barmhärtighet utöver de redogörelser som kan finnas intagna här och var på andra ställen i detta verk knyta an dessa redogörelser i deras bestämda ordning till början och slutet av varje kapitel som särskilda avsnitt. ”
    # 71