AC # 2495-2563

Arcana Cœlestia Vol III

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 20, vers 1-13, # 2495-2563

Tillbaka till Herren
Kap 18 och 19 var ett litet sidospår, mycket viktigt men ett sidospår. Där handlade det mestadels om den inre historiska betydelsen av Ordets bokstavsmening och om Yttersta domen vid tiden för Guds Människoblivande för två tusen år sedan.

Så här skrev jag om kap 19:
Berättelsen om Jehovah och ’Abraham’ rör sig på den högsta nivån. Berättelsen om Lot och Lots hustru rör sig på den mellersta nivån, pånyttfödelsen. Och Lots hustru och Lots döttrar handlar i första hand om kyrkornas utveckling, dvs den lägsta nivån.

Jämfört med tidigare kapitel fr. o m kap 12 är det väsentliga i den inre meningen inte Herrens härliggörelse. Men vi kommer tillbaka till det i nästa kapitel.

Vi kommer nu tillbaka till den gradvisa utvecklingen av Herrens tänkande och förnuftets mognad i det Gudomliga ljuset inifrån Honom själv.

Ett tema har hela tiden varit att Han börjar Sin mognadsprocess i ett grumligt, oklart, otydligt tillstånd. Något yttre som hör det naturliga tänkandet till skymmer sikten.

• ”Att Herrens första förnimmelse kallas dunkel beror på att den ägde rum i det mänskliga, som Han skulle kläda av och vars skuggor Han skulle skingra. Fast förnimmelsen hade sitt ursprung i det Gudomliga, så fanns Herrens förmåga att förnimma ändå i det mänskliga, vars natur är så beskaffad att den inte omedelbart tar emot själva ljuset, utan gradvis, allt efter som skuggorna där skingras.”
  AC # 2514

När en inre förnimmelse eller upplysning kommer från det Gudomliga inom Honom, ”Fadern”, ”det Gudomliga Självt”, så vinner Han klarhet.

• ”Han undervisades genom fortlöpande uppenbarelser och alltså genom Gudomliga förnimmelser och tankar från Honom Själv.”
  AC # 2500:2

Detta sker nu på ett högre plan än förra gången vi hörde en liknande berättelse, nämligen i kap 12, då Abram och Sarai reste till Egypten. Jämfört med det kapitlet handlar det här om ”en mer inre förkovran”. AC # 2500:1

 

Inre mening
Att det finns en djupare innebörd i händelserna i det här kapitlet betonas i texten:

• ”Att dessa historiska skildringar innehåller Gudomliga arkana liksom allt annat i Ordet framgår av att Abraham för andra gången sade att hans hustru var hans syster. Ty detsamma hade skett, när de kom till Egypten. Då sade han till Sarah: ’Säg därför att du är min syster’, 1 Mos 12:13. Och inte bara Abraham, utan också Isak, gjorde så, i det att han, då han kom till Gerar, sade att Rebecka, hans hustru, var hans syster – ’Männen på orten frågade honom om hans hustru, och han sade: Hon är min syster’, 1 Mos 26:6, 7. Och i dessa två kapitel förekommer flera liknande händelser, så att dessa beskrivs tre gånger, något som aldrig skulle ha inträffat utan en förborgad orsak i den invärtes meningen.”
  AC # 2498

 

Sydlandet, Girar, främling
Alla ortsnamn betecknar andliga företeelser. ’Söder’ står för ”det goda och sanna i tron”, AC # 2500:1. ’Gerar’ står för ”det andliga i tron”, AC # 2504.

Att ’dra upp’ betyder att göra framsteg i sin andliga utveckling. Det är samma idé som väg och att färdas framåt. ’Främling’ är man när man inte riktigt vet var man är eller vad det är som gäller, och då behöver man ”undervisning”, AC # 2504.

 

Mänskligt eller Gudomligt tänkande
”Människan spår men Gud rår” heter ordspråket. Formulera om det för detta sammanhang och det blir ungefär

Människan gör sitt bästa för att förstå, men utan ett Gudomligt tänkande – alltså insikter från ett högre plan – hamnar man ändå inte helt rätt. Detta är en tydligt och kraftfullt budskap i Skrifterna: människan behöver Gudomliga uppenbarelser för att kunna lyfta tanken över det materiella eller egna förnuftiga.

Att läran om människokärleken och tron inte kan formuleras av människans eget tänkande eller förnuft utan att det måste komma från högre håll utrycks så här:

• ”I detta kapitel behandlas läran om människokärleken och tron, det vill säga att denna lära är andlig av himmelskt ursprung, och inte av förnuftsmässigt ursprung.”
  AC # 2496
• ”Det förnuftsmässiga är till största delen blott mänskligt … Det är därför som ingenting av läran i tron någonsin kan utgå från, än mindre byggas på det förnuftsmässiga.”
  AC #2516:2
• ”Människans tanke har sin upprinnelse i det förnuftiga och förefaller henne som om den hade sitt upphov i henne själv.”
  AC 2552

Exempel på hur det grumliga mänskliga förnuftet kan leda fel, se AC 2520:3.

Sista versen i kapitlet lyder: ”Ty Jehovah hade alldeles slutit till varje moderliv i Abimeleks hus, på grund av Sarahs, Abrahams hustrus ord.” Abimelek står för just detta att ”människan spår” eller att det mänskliga tänkandet är begränsat. Det beskrivs med att ”varje moderliv hade slutits till”. Och lösningen var att det genom en del förvecklingar, ”Sarahs, Abrahams hustrus ord”, blev så att det högre fick inspirera det lägre. Det är detta som kapitlet handlar om.

• ”Den som är kunnig i filosofi kan bestyrka det faktum att det som är mera yttre inte kan ingå i det som är mera inre, liksom det sammansatta inte i det enkla, således inte det som hör till kroppen i det som hör till anden – endast det motsatta är möjligt.”
  AC # 2588:7

 

På Herrens nivå
Det är samma nödvändiga utveckling som var tvungen att äga rum i Herren. Det sammanfattas så här i slutet av kapitlet:

• ”Det ämne som här behandlas rör trons lära, som Herren begrundade som pojke, det vill säga, om det kunde vara tillåtet att intränga i denna lära med hjälp av förnuftsbegrepp och på detta sätt bilda Sig föreställningar om den. Detta sätt att tänka var en följd av Hans kärlek till och omsorg om människosläktet, som är så beskaffat att det som människan inte fattar på ett förnuftigt sätt, det tror hon inte på. Men Han förnam från det Gudomliga att Han inte borde intränga i läran den vägen. Och Han uppenbarade därför en sådan lära för Sig från det Gudomliga.”
  AC # 2588:1

Här ges en klar sammanfattning på hur föreningen av det Mänskliga med det Gudomliga gick till. Vi pratade om ”ett grumligt, oklart, otydligt tillstånd”, nämligen det som kom från det vanliga mänskliga Han hade från modern. En parallell till oss är det vi kallar det ”arvsonda” och som vi måste ta avstånd från för att få en ”ny vilja”. Tillbaka till Herren. I Hans innersta fanns allt givetvis, Kärlek och Vishet. I sin utveckling var Han tvungen att hitta ut ur det grumliga, oklara, otydliga tillståndet och hitta Sitt eget innersta Gudomliga:

• ”Han hade inom Sig en omätlig högsta grad av all vishet och förståndighet. Eftersom Han var född som en mänsklig varelse och gjorde framsteg som en mänsklig varelse i enlighet med Gudomlig ordning, så införde Han sig likväl genom successiva grader i en sådan vishet och förståndighet att Han på detta sätt kunde förena Sitt Mänskliga med det Gudomliga och göra det Gudomligt, och detta av Sin egen makt.”
  AC # 2500:3 (jfr 2523:2)
• ”Vad Herrens eget liv angår, så var det ett liv där det Mänskliga oavbrutet avancerade mot det Gudomliga, ända till en fullständig förening.”
  AC # 2523:2

 

Himmelskt ursprung
Ett starkt tema är att allt som är värt något har ett himmelskt ursprung och det kommer ned genom nivåer från högre till lägre. Här ändvänds tre begrepp angående trons utveckling, förstånd, förnuft och kunskaper. ’Förstånd’ har en djupare betydelse än det har i dagligt tal. Det är en andlig nivå i sinnet.

• ”Herrens tänkande var från det sanna i förståndet, som var över det förnuftsmässiga.”
  AC # 2545

’Förnuft’ är det som kapitlet här handlar om, den nivå där vi kan vara medvetna och därför blanda ihop korten, de riktiga och de som vi skaffat fram själva.

• ”I tron finns allmänt sett vad som är förståndsmässigt, förnuftsmässigt och kunskapsmässigt. I förhållande till varandra utgår de följaktligen i ordning ifrån det mera inre till det mera yttre. Det som är det innersta i tron kallas det förståndiga. Det som utgår från detta är det förnuftiga i tron. Det som i sin tur utgår från detta är det kunskapsmässiga i tron. De förhåller sig till varandra som det förra till det senare, eller, vilket är detsamma, som det högre till det lägre, det vill säga som det inre till det yttre.”
  AC 2504:2 (jfr 2479e)

Till detta hör också att det högsta som har med sanningar att göra är helt och hållet förbundet med godhet. Ja, godheten är det första och innesluter det sanna inom sig.

• ”Visheten och omständigheten innebor i själva kärleken.”
  AC 2500:3

Det kan därför aldrig sägas för mycket att allt handlar om kärlek till Herren och till nästan och att sanningar endast är medel att uppnå detta.

 

Syster eller hustru
Det är alltså från det högre som allt kommer. Det högsta är den Gudomliga kärleken. Sara betecknar den sanning som ska förbindas med den högsta kärleken. Innan det finns en inre mognad på viljeplanet – det arvsonda spökar – kan inte den äkta föreningen ske. Ingen äktenskap kan ingås. Sara är inte hustru.

När allt uppdagas så beskriver det att det inre har mognat så långt att sanningen kan förbindas med den högsta kärleken. Det gäller Herren och det gäller oss. Det är det som är hemligheten med denna berättelse.

• ”Att orden ’hon är gift med en make’ innebär att den sanna trons lära är andlig och att dess innehåll är förbundet med det himmelska är uppenbart av det som ’att vara gift med en make’ betyder. När ’äkta make’ nämns i Ordet betecknar det goda, och ’hustru’ betecknar då det sanna.”
  AC # 2517

Så innan det egna, oklara, grumliga i tänkandet har skingrats så är det ingen äktenskaplig förbindelse mellan det goda, det högsta, och det sanna.

 

Tänkande
Att tänka kan verka som en självklarhet, men här får vi veta att det finns tre slags tänkande:

• ”Det finns tankar på grund av förnimmelse, tankar på grund av samvete och tankar utan något samvete.”
  AC # 2515:1

Det har ju att göra med hela temat här – att vända tanken uppåt för att på ett förnimmelseplan uppfatta vad en högre sanning är. Bön hör ihop med det.

 

Bön
Då och då dyker det upp tematiska texter som här om bönen. Det här ju ihop med förnimmelse som sagt och den är en del av det inre skeendet i Herren och människan som kämpar för att hitta rätt. Här är en bit om bön där bönesvar kallas ’uppenbarelse’ – vackert:

• ”Att orden ’han kommer att be för dig’ betyder att det sålunda kommer att uppenbaras är tydligt av det som menas med ’att be’. Bönen i sig betraktad är ett samtal med Gud och på samma gång en inre åskådning av allt det som är föremål för bönen. Mot detta svarar något som liknar en inströmning i förnimmelsen eller tanken i sinnet hos människan, vilket åstadkommer en viss öppning av hennes inre hän mot Gud. Men detta sker med åtskillnad allt efter människans tillstånd och allt efter väsensarten av det som hon ber om. Om hennes bön är ett utflöde av kärlek och tro och om det blott är himmelska och andliga ting som hon ber om och ber för, då finns i bönen något likt en uppenbarelse, som ger sig tillkänna i sinnesstämningen hos den som ber i form av hopp, hugsvalelse eller invärtes glädje. Det är därför som ’att be’ i den invärtes meningen betyder att uppenbaras.”
  AC # 2535