Arcana Cœlestia Vol IV
Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm
1 Mos kap 23, vers 1-20, # 2894-3003
Vi fortsätter nu med volym IV. Förra kapitlet, 22, handlade om Abrahams offer av Isak som vi minns förebildade hur Herren Jesus Kristus genomgick sin sista och största frestelse, alltså döden på korset. Hans uppståndelse innebar att Han hade vunnit seger över det onda. Därefter började ett nytt kapitel i mänsklighetens historia. En ny kyrka kunde växa fram, den Kristna kyrkan.
I kapitel 23 är ämnet ”en ny kyrka”. Varje ny kyrka börjar med människokärleken. Underförstått kan man se hur kapitel 22 och 23 hör ihop. Herren vann en seger över det onda för all framtid. Det var förutsättningen för att ett nytt andligt steg för mänskligheten skulle kunna tas. På sätt och vis beskriver kapitel 23 detta, men det som läggs fram i den inre meningen är ett generellt mönster. Det är nämligen så att alla ”kyrkor” går igenom stadier som liknar morgon, middag, kväll och natt.
- “Under tidens lopp urartar varje Kyrka ända därhän att den inte har något av tro och människokärlek kvar.”
AC 2909:3 - “Herren beskriver också detta slut på många ställen hos evangelisterna och kallar det tidevarvets fulländning eller slut, och också natt.”
AC 2910:1
Men det uppstår hela tiden nya kyrkor. De har inte alltid ett namn, ”katolska”, ”baptister”, ”ortodoxa” osv, för ordet ”kyrka” betyder både en yttre organisation och det inre andliga livet i varje individ. ”Kyrka” i renodlat god mening är alltid liv ifrån Herren i människans inre. Ju mer det finns av detta i individerna i organisationen desto mer kyrka är det i ordets äkta mening.
I nästa kapitel, 24, kommer vi tillbaka till det inre livet i Herren själv under Hans liv på jorden, Hans förhärligande. Kapitel 23 utgör därför i huvudsak ett skifte till en lägre nivå i den inre meningen, dels den nivå som handlar om människans pånyttfödelse samt den lägsta nivån, den inre-historiska meningen som talar om ”kyrkornas” utveckling.
Ordet
Men både före och efter kapitlet får vi en redogörelse för vad Ordet är och vad förebildningar och motsvarigheter är.
Vi får veta att det alltid har funnits ett Ord på jorden under olika andliga epoker:
- ”Det har under varje tidsålder funnits ett Ord, men inte det Ord som vi har nu för tiden. Ett annat Ord fanns i den Fornäldsta Kyrkan före Floden och ytterligare ett annat Ord i den Forngamla Kyrkan efter Floden. Men därefter kom det genom Mose och profeterna skrivna Ordet i den Judiska Kyrkan och slutligen det Ord som skrevs av evangelisterna i den nya Kyrkan.”
AC 2895
Avsikten med att det finns ett Ord är att dels att det ska finnas en direkt kontakt eller kanal mellan himmel och jord, eller mellan änglar och människor, dels att Herren genom denna kommunikation har direkt kontakt med människans inre tankar och böjelser. Mekaniken i Ordet är att det existerar på två plan samtidigt, ett andligt och ett jordiskt. När änglarna talar på sitt sätt – obegripligt för oss – så överförs det till mänskliga, jordiska företeelser.
- “De ting som finns hos änglarna är himmelska och andliga, och när dessa kommer ned till människorna yttrar de sig i sådana föremål och fenomen som finns hos människan i världen.”
AC 2896
Det är två begrepp, eller tre som uppstår av detta. Dels förebildningar (och beteckningar), dels motsvarigheter:
- “Allt som finns i världen förebildar och betecknar sådant som finns i himlen … Sådant var ursprunget till förebildningarna och beteckningarna.”
AC 2896 - “Det finns inte något i den skapade världen, som inte har en motsvarighet med ting i den andliga världen.”
AC 2999
Och längst in, eller högst upp har vi det Gudomliga, och allt i Ordet talar om Herren och himlen:
- ”Om inte allt som förekommer i Ordet förebildar, och om inte alla där använda uttryck för att beskriva detta betecknar Gudomliga ting, som är Herrens, och därmed himmelska och andliga ting, som hör till Herrens rike, då är det inte ett Gudomligt Ord. Och då det nu förhåller sig så har Ordet omöjligen kunnat skrivas i en annan stil, ty genom denna stil – och aldrig genom någon annan – är det som materiella ting och talade ord bland människorna svarar mot himmelska ting och föreställningar, och detta i minsta detalj. Av vad nu sagts följer att änglarna förnimmer det Gudomliga i Ordet, när så bara ett litet barn läser det.”
AC 2899
Godhet och sanning
Det är två saker som kommer från Herren och som måste finnas i människan för att hon ska kunna stå under Guds beskydd eller vara i Hans närhet, nämligen godhet och sanning. Kapitlet handlar ju om upprättandet av en ny kyrka, alltså om människor som kan och vill bli bättre människor, ”pånyttfödas”. Hos dem flyter det goda in utan att människan vet om det:
- “Det goda flyter in från Herren hos dem, men inte så det sanna. Följaktligen föreligger en parallellism och motsvarighet hos människan mellan Herren och det goda.”
AC 2935:2
Ett annat begrepp är ”kvarlevor”:
- “Kvarlevor är olika slag av gott och sant, som förvaras undangömda hos människan.”
AC 2959:7
Det finns något vi skulle kunna kalla god vilja när processen börjar. Sedan handlar det om att ta emot sanningar. Men sanningarna är i sig själva utan liv. Det är när de kombineras med godhet som de får liv och fullbordar sin uppgift, nämligen att forma det goda till fulländning.
Urartad kyrka, Sara dör
Men utgångspunkten är här att det var natt, svart och ingen kyrka. Det är det som menas med att Sara dog:
- ”Det som ´Sarah´ förebildar är det Gudomliga sanna … Med orden ´Sarah dog´ förstås natt vad avser trons sanningar. … Med ´att dö´ menas Kyrkan sista tid när all tro, det vill säga all människokärlek har upphört.”
AC2908, se 2910:1 - ”När hon (däremot) levde som Abrahams hustru förebildade Sara Herrens Gudomliga Sanna förbundet med Hans Gudomliga Goda.”
2904:1
Det var detta som skulle upprättas igen. Kapitlet handlar om steg i pånyttfödelsen och därmed med upprättandet av en ny morgon, en ny kyrka. Det är alltså inte någon avlägsen historisk berättelse utan det handlar om oss här och nu.
Viktigast är godheten
Som alltid är det godheten som är det viktigaste. Det är där som det börjar och det är dit som vi är på väg. Människan kan inte börja ta till sig sanningar utan att det finns godhet, men godheten har inte fått sin form ännu. Sanningarna finns inte, är få eller ligger i mörker. Det är det som grottan Makpela handlar om: ”Makpela betecknar tron som är höljd i mörker” AC 2935:1
Det goda är grogrunden, en förutsättning:
- ”Inom alla kyrkor är situationen den att i början är människokärleken i princip det grundläggande. ”
AC 2910:2 - “Det är från det goda som allt sant kommer.”
AC 2935:2
Man kan fråga sig var godheten finns, när en kyrkan har urartat. Här är ett svar:
- ”När Kyrkan når sitt slut och håller på att gå under, väcker Herren alltid upp en ny Kyrka någon annanstans. Men sällan, om någonsin, gör Han detta av människor från den förra Kyrkan, utan av hedningarna som saknat kunskap. Om dessa hedningar handlar det nu närmast.”
AC 2910:4
Det handlar om godhet som inte är formad av exakta sanningar, läror, utan en mer otydlig godhet. ”De saknar kunskap.” Sara har dött men kommer att återuppstå, dvs sanningen kommer åter att tas emot. Men utgångspunkten är att det finns någon slags godhet som en grogrund:
- “Herren är närvarande i det goda och därmed i det rättvisa och uppriktiga och vidare i det ärbara och anständiga (ärbarhet är summan av alla personliga dygder, anständigheten är blott dess form). Dessa är de slag av godhet som följer efter varandra och är de nivåer hos människan som Herren grundar samvetet på.”
AC 2915
Död och uppståndelse
Bildspråket här är intressant. Abraham köper en grav för att begrava Sara. Men det handlar om hur sanningarna ska komma att återuppstå.
- “Det handlar inte om någon Kyrka hos Hets söner utan allmänt sett om återuppväckande genom Herren av en andlig Kyrka.”
AC 2913:3 - “Då nu ´grav´ eller ´begravning´ betyder uppståndelse, så betyder den också pånyttfödelse, eftersom pånyttfödelsen är människans första uppståndelse, ty vid pånyttfödelsen dör människan med avseende på sin tidigare människa och uppstår med avseende på sin nya människa. .”
AC 2916:1
Också sättet som han får graven är intressant. Det beskriver en allmän och nödvändig princip för hur pånyttfödelsen går till. I början tror vi att vi själva gör allt andligt arbete och Herren inget. Tron är ytlig. Gud är avlägsen. Vi kan bjuda på graven: ”Åkerfältet ger jag dig, och grottan som finns i det ger jag dig.” vers 11
- ”Sådant är det första tillståndet hos alla som håller på att danas om och bli andliga, det vill säga att de inte tror att de omdanas av Herren utan av sig själva, med andra ord att all vilja för det goda och all tanke på det sanna härrör från dem själva.”
AC 2946:1
Men sedan blir det allt tydligare att kraften kommer från Herren:
- ”Men sedan de blivit pånyttfödda inges dem gradvis den tanken att det förhåller sig på annat sätt – att allt gott och sant kommer endast från Herren.”
AC 2946:2
Återlösningen
Ett givet tema här bör vara – som vi sa om kap 22 – hur Herren har tagit makten från det onda. Återlösningen är ett teologiskt begrepp som betyder att köpa tillbaka. I det här kapitlet får vi höra mycket om silver, bl a de trettio silvermynten. När guld och silver nämns har guld med godhet att göra, silver med sanning. Herren har väl betalat ett pris, Sitt lidande, för att befria människosläktet, men den inre meningen handlar mer om hur det är den Gudomliga sanningen, det Gudomligt Mänskliga eller Ordet, som genomför återlösningen. Det skedde en gång för alla med korsdöden som den sista insatsen men sedan för var och en när vi tar emot Herren i våra liv.
- “Vad återlösningen angår, så är den detsamma som omdaning och pånyttfödelse och därför detsamma som att bli befriad från helvetet och att bli frälst. Återlösningen, eller omdanelsen och frälsningen, av människorna i den andliga Kyrkan sker med hjälp av det sanna.”
AC 2954:1 - “Vad som menas med återlösningens värde skall nu sägas. Återlösningen tillskrivs Herren allena, således även återlösningens värde. Det sistnämnda kan sägas också om mottagandet hos människan, fast hos henne står återlösningens värde i direkt proportion till vad hon tar emot. Återlösningens värde är Herrens förtjänst och rättfärdighet, som uppnåtts genom de svåraste frestelser, varigenom Han förenade det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga Väsendet och det Gudomliga Väsendet med det Mänskliga Väsendet, och detta av egen makt. Och genom föreningen av dem har Han frälst människosläktet, i synnerhet dem som hör till den andliga Kyrkan.”
AC 2966:1