Arcana Cœlestia Vol IV
Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm
1 Mos kap 24, vers 1-14, # 3004-3074
Jesus Kristus
I texten före själva bibeltexten diskuteras namnet på vår Gud, Jesus Kristus. Det slutar med en förklaring av vad det betyder att vara kristen, nämligen:
- “att låta sig ledas av det sanna, som kommer av det goda.”
AC # 3010
Det kan låta förenklat och självklart, men där finns kärnan. Det har också att göra med gudsnamnet. Jesus betyder Frälsare och syftar på en av de två delarna i att var kristen, nämligen det goda. Kristussom på hebreiska heter Messias, vilket betyder den Smorde, syftar på den andra av de två delarna i att var kristen, nämligen det sanna.
Inre mening och lärotexter
Uppläggningen i Arcana Cœlestia ser ut enligt följande. Det kan vara bra med en påminnelse eller bra för dem som hoppar in i läsandet här.
Den bibliska texten förklaras vers för vers. Det är den inre eller andliga meningen som lyfts fram ur bokstavsmeningen, dvs bibelberättelsen som vi läser den rakt upp och ner, i det här fallet om hur Abraham ger sin tjänare i uppdrag att söka efter en hustru åt Isak.
Det är två saker som läsaren får i dessa utläggningar. Det ena är en förståelse och kunskap om motsvarigheter, dvs att alla orden i bokstavsmeningen motsvarar andliga företeelser. ’Kameler’ som det är gott om i det har kapitlet motsvarar kunskapsfakta, alltså enkla fakta om livet.
- ”’Kameler’ motsvarar allmänna kunskapsfakta … Alla dessa bildar allmänt sett förståndsdelen hos den naturliga människan.”
AC # 3048:6
Det är det ena. Det andra man får är läromässiga förklaringar, t ex om hur pånyttfödelsen går till. Se t ex AC # 3023. Dessa läromässiga förklaringar är dock korta och utspridda i bibelutläggningen. Därför har i stort sett alla kapitel en sektion före och en efter, där man får en sammanhållen diskussion av någon aspekt av läran.
Jesus Kristus och Isak och Rebecka
I den läromässiga texten i början av detta kapitel, # 3004-3011, förklaras vad namnet Jesus Kristus betyder. Vi får veta att änglarna i himlen uppfattar eller befinner sig i den inre, andliga meningen:
- ”Änglarna i himlen förnimmer något Gudomligt, det vill säga när Jesus nämns av någon som läser Ordet, då förnimmer de det Gudomliga Goda, och när Kristus nämns det Gudomliga Sanna. Och när båda nämns tillsammans förnimmer de det Gudomliga äktenskapet mellan det goda och det sanna och mellan det sanna och det goda.”
AC # 3004
Där ser vi kopplingen mellan Gud själv och den troende, den kristne. Att som kristen tro på Gud är att tro, och i någon mån uppleva Gud, och framför allt att låta det som Han är, det Goda och det Sanna, påverka ens liv.
När vi talar om det Goda och det Sanna, som är detsamma som Kärlek och Vishet, eller handling och tro, så är det alltid något som kommer först, nämligen det Goda, Kärleken, handlingen. Detta handlar hela den inre, andliga berättelsen om. Om detta handlar den märkliga berättelsen om tjänaren som söker en hustru åt Isak.
’Isak’ står nämligen för det Goda, Kärleken, handlingen. Detta söker nu sin kompletterande del, det Sanna, Visheten, och tron som är ’Rebecka’.
Jesus Kristus, Fader och Son
När vi säger Jesus säger vi Kärlek, och när vi säger Fader säger vi också Kärlek eller godhet. När vi säger Kristus säger vi Vishet, och när vi säger Son säger vi också Vishet, eller sanning.
Om man lägger ihop allt detta så får vi på ”kärlekssidan” tre begrepp, ’Jesus’, ’Isak’ och ’Fader’. Och på ”vishetssidan” får vi ’Kristus’, Rebecka’ och ’Son’.
De små citattecknen används medvetet för att lyfta medvetandet från bokstaven till det andliga. Allt handlar om vår Gud, vars namn är Jesus Kristus, och om oss människor. Bibelordet beskriver andliga skeenden i människan, kort sagt hur vi vänder oss bort från det onda och falska och får nytt liv av vår Gud. Det kallar vi pånyttfödelsen.
Men i Gud, när Han steg ned på jorden, så skedde något liknande. Det kallas för härliggörandet av den mänskliga gestalt som Gud tog på sig. Det är dessa inre skeenden som beskrivs i patriarkberättelserna med Abraham, Isak och Jakob.
Alla namn, mansnamn eller kvinnonamn, står för (representerar) olika steg i den inre utvecklingen i Herren Jesus Kristus under Hans liv på jorden, då Han blev mer och mer Gudomlig. Det är vad härliggörelsen innebär. I dessa steg finns det i bokstavsmeningen både män och kvinnor, men allt handlar om inre skeenden. Därför kan begreppet (!) ’Rebecka’ betyda något liknande som ’Kristus’ och ’Son’.
Med dessa tankar kanske man kan mildra intrycket av att Gamla Testamentet handlar så mycket om män. Det handlar i den inre meningen faktiskt om alla människor, lika mycket. Det är detta som ligger bakom detta påstående:
- ”Av allt vad här ovan nu anförts kan man inse vilka skatter som ligger förborgade i Ordet, skatter som aldrig kan komma till någons kännedom annat än från den invärtes meningen.”
AC # 3011
För att illustrera att den inre meningen är allmän kan vi titta på detta stycke från ett helt annat sammanhang, från det verk som förklarar Uppenbarelseboken:
- ”’Kvinna’ betecknar församlingen på grund av böjelsen för det sanna. … ‘Jungfru’ betecknar församlingen som Brud, vilken vill förbindas med Herren och bli hustru. Den församling som vill förbindas med Herren, den älskar sanningar eftersom de är sanningar, ty genom sanningar – då man lever efter dem – sker förbindelse. … Alla de som är sådana vare sig de är jungfrur eller unga män, hustrur eller äkta män, pojkar eller gubbar, flickor eller gummor, förstås med ‘jungfrur’.”
Uppenbarelseboken uppenbarad #620
’Isak’ – det Förnuftiga
Abraham, Isak och Jakob handlar om tre höjdnivåer i Gud och i människan. Abraham står för det innersta. Vi kommer nu till berättelsen om Isak och hur den nivån ska bli fulländad, dvs att det ska bildas ett himmelskt äktenskap också på den nivån.
Jesus Kristus avlades av ”Helig Ande”, dvs det var Gud själv eller det Gudomliga som tog boning i en människas gestalt. Men Maria var en vanlig kvinna och lika utsatt för människosläktets arv. Detta arv innebär en medfödd benägenhet att sätta sig själv för allt annat. Gud fångad i köttet kunde därför frestas. Det är det som är den stora hemligheten med inkarnationen.
På alla nivåer i Jesus Kristus, Abraham, Isak och Jakob, finns det innersta Gudomliga, alltså den Gudomliga Kärleken fullt etablerad, oinskränkt, omutbar. På samma sätt finns det i varje människa ett innersta som är i obruten förbindelse med Gud, och detta innersta verkar som en helig eld som syftar till att upplysa och leda människan till att upptäcka godhet och sanning.
På det Förnuftiga planet i Herren, som beskrivs med begreppet ’Isak’, regerar redan den Gudomliga Kärleken. De tidigare kapitlens alla turer med Sara, Hagar, Ismael och Isak handlar om detta. Här följer fortsättningen när denna inre, helt etablerade Kärlek/Godhet ska förbindas med motsvarande Vishet/Sanning. Det är därför som det blir så komplicerat.
Isaks blivande hustru ska inte tas från det land som Abraham och Isak lever, nämligen Kanaans land. Tjänaren ska gå till det land Abraham kom ifrån, till Syrien eller Aram som det kallas här, eller Haran som är ett annat namn.
Rätt brud skulle också visa sig för tjänaren om vissa tecken slog in.
- ”Och må det ske att flickan till vilken jag säger: Håll ned din kruka, och jag vill dricka, och hon säger: Drick, och jag vill också ge dina kameler att dricka – må hon vara den som Du har utsett åt Din tjänare Isak. Så skall jag veta att Du har gjort barmhärtighet med min herre.”
Vers 14
Kamelerna faller på knä
Man skulle kunna sammanfatta hela sammanhanget med att ”kamelerna faller på knä”. Begreppet “det Förnuftiga” handlar om en högre nivå i människan – och i Herren. Det har inte med det vardagliga ordet ’förnuft’ att göra i första hand, även om det har en koppling. Det är ett högre, renare tillstånd som det handlar om.
- ”Allt som försigår i den naturliga eller utvärtes människan ordnas av den förnuftiga eller invärtes människan, och det sker genom inflytelse. … Allt som hör till den naturliga människan, såsom kunskapsfakta, är inte annat än en skara tjänare, ty de tjänar den förnuftiga människa.”
AC # 3019 - “Eftersom det naturliga sinnet är distinkt och skilt från det förnuftiga sinnet och befinner sig på en lägre nivå än det senare och alltså i viss mening handlar självständigt, så kallas det i samband med det förnuftiga ´den äldste tjänaren i huset´ och ´den som förvaltar allt som han har där´ … det naturliga sinnet är distinkt och skilt från det förnuftiga sinnet och befinner sig på en lägre nivå.”
AC # 3020:1,2
I detta Förnuftiga regerar kärleken/godheten. Men den behöver kunskaper, sanningar för att kunna verka. Den söker därför efter sanningar som kan tjäna denna godhet. Då passar inte vad som helst, inte vilka kunskapsfakta som helst. Därför gick det inte ”att tjänaren till hustru åt Abrahams son tog en dotter till någon av kananéerna, mitt ibland vilka han bodde.”
När vi lyssnar på alla åsikter och tankar om livet som vi hör runtomkring oss, vet vi att mycket är helt förkastligt. Det är som att vi måste “gå till ett annat land”, kort sagt anstränga oss och välja ut det som leder oss rätt.
Med ödmjukhet inför livet och med en slags oskuldsfullhet i hur vi söker efter uppbyggliga idéer kan vi inse att vi lyckas bättre än om vi bara tar första bästa idé. Kamelerna faller på knä. Och med den ödmjukheten får vi blick för rätta idéer. Rebecka kommer fram och ger tjänaren att dricka. Vattnet är sanningar. Brunnen är Ordet.
Det goda kommer först
Det goda är svårare att se än tankar och sanningar. Det goda yttrar sig dock i handlingar och de är lätta att uppfatta. Meningen med livet är att man ska bli en god människa. Det är i kärleken som det sker förbindelse, inte i sanningarna.
- “Allt som är av kunskapsmässig natur är ett kärl för det sanna, och allt sant är ett kärl för det goda. Men kunskapsmässigt utan sant är ett tomt kärl, och likaså sant utan gott. Men kunskapsmässigt som det finns sant i, och det sanna som det finns gott i, är ett fullt kärl. Böjelsen, som hör till kärleken, binder dessa – det goda, det sanna och det kunskapsmässiga – samman, så att de innebor i sin ordning. Ty kärleken är andlig förbindelse.”
AC # 3068
Den andliga lagen är att det är godheten som söker sina sanningar. Liknelsen i Matteus kap 13 om de fyra slagen av mark som tar emot säden handlar om detta. Den goda jorden är godheten, kärleken. Den har förmågan att upptäcka sanningar och förbinda dem med sig.
’Isak’ står för ett redan existerande gott i människan, Gudomligt Gott i Herren, och det är detta som är verksamhet i tjänarens – den yttre människans – sökande efter sanning som passar ihop med godhetens längtan att finna en form som möjliggör ett handlande i verkliga livet.
- “Det som är sant är i sig självt gott, eftersom det sanna har sitt ursprung i det goda, eller med andra ord, det sanna är det godas form, det vill säga när det goda bildas, så att det kan förnimmas på ett förståndsmässigt sätt då det kallas sant.”
AC # 3049
Herrens Förnuftiga
Det som rör Herrens härliggörelses utveckling på det Förnuftigas plan sammanfattas så här:
- “I dessa tre verser [12-14] beskrivs summariskt gången, hur det sanna kommer till synes genom kunskapsfakta och hur det sanna lyfts upp från dessa fakta från den naturliga människan till den förnuftiga människan, och blir till förnuftssant, något som i Herrens fall var Gudomligt. I Hans fall skedde det genom den Gudomliga kärlekens inflöde i det Mänskliga, varigenom uppkom en böjelse för det sanna, vari fanns oskuld. Genom denna inflytelse blev de kunskapsfakta som fanns i den naturliga människan belysta och sanningarna synbara, som skulle lyftas upp till det Förnuftiga och där förbindas med det Goda i den Gudomliga kärleken. … varje enskilt ting, även hos den naturliga människan, ordnas genom ett inflöde av kärlek, och därigenom av en böjelse vari finns oskuld.”
AC # 3074