fbpx
8 juli, 2018

AC # 3233-3306

Arcana Cœlestia Vol IV

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 25, vers 1-26, # 3233-3306

Ett nytt steg
Abraham dör i detta kapitel. Nu ska vi ju komma ihåg att det inte är historia, att det inte handlar om personer, utan att allt beskriver andliga saker.

  • ”Hela Abrahams liv, så som det beskrivs i Ordet, har inte att göra med Abraham annat än blott i den historiska meningen, utan det handlar om Herren och om Hans rike.”
    AC # 3253

I det här fallet betyder det att det som Abraham har förebildat har blivit fullkomligt (se AC # 3255:1), nämligen hur Herren i sitt liv på jorden blev mer och mer Gudomlig i sitt mänskliga. Det är dags för nästa steg. Därför tar ”Isak” över den förebildande rollen för Herrens fortsatta utveckling.

Liksom berättelsen om Abraham och Sara – det Gudomliga himmelska – ledde fram till, eller födde fram Isak – det Gudomliga Förnuftiga – till ett färdigt stadium i och med att han hittade Rebecka, så kommer vi nu att se hur Isak och Rebecka leder fram, eller föder fram nästa steg ”nedåt”, ned till Esau och Jakob – det Naturliga i Herren. Det är hela det sammanhanget vi är inne i, och det handlar om det allra viktigaste i mänsklighetens historia, nämligen att Gud blev Människa och därför kan frälsa oss. Det ”Gudomligt Mänskliga” är den förhärligade och uppståndne Jesus Kristus som ”har all makt i himmel och på jord.” Mt 28:18

  • ”På de ställen där det talas om Abraham, Isak och Jakob handlar det i den invärtes meningen om Herrens Mänskliga, hur det gjordes Gudomligt.”
    AC #3245

Det gjordes Gudomligt ”av Herrens egen makt genom frestelsestrider” AC # 3281. Genom den kampen, segern och makten kan vi får kraft från Honom i vår kamp.

Abrahams två hustrur
Det är bakgrunden för detta nya kapitel, men innan vi kommer dit, så handlar den första halvan av läsningen något en, nästan som ett sidospår.

Vi har hört talas om Abraham och Sara(h). Nu dyker det upp en hustru till, Ketura. Om vi tänker på Abrahams två söner, Isak och Ismael, och tänker på att Isak var den som hade företräde framför Ismael, som ju hade tjänstekvinnan Hagar som mor, så kan vi tänka på Ketura också som en sidolinje. Och det är det som det handlar om, en sidolinje, eller en lägre grad av liv från Herren. Det är denna andliga hemlighet som gör att Abraham tilläts ha mer än en hustru:

  • ”För att både de som är himmelska och de som är andliga skulle förebildas i äktenskapen tilläts mannen i forna tider förutom hustrun ha en bihustru. ”
    AC # 3246:3

Och förklaringen har att göra med de två begreppen ”himmelsk” och ”andlig”:

  • “Abraham och Sarah förebildade Herren vad avser det Gudomliga himmelska, Abraham och Ketura Herren vad avser det Gudomliga Andliga.”
    AC # 3235:1

Eller uttryckt på ett annat sätt, och här ser vi kopplingen till Ismael:

  • ”´Isak´ betecknar det himmelska riket, ty Abrahams övriga söner, det vill säga de som han hade med Ketura, betecknar Herrens andliga rike, såsom visats ovan, så också Ismael, om vilken det handlar nedan.”
    AC # 3245:3

Herren och människan idag
Enkelt uttryckt så är allt det som sägs om Herren också det som sägs om ”den himmelska människan”. Herren är givetvis Gudomligt himmelsk, men poängen är att i förhållande till oss idag, så hör vi till det som kallas ”den andliga människan” eller den andliga kyrkan.

Därför är det som att det finns två parallella trådar i det vi läser i den inre meningen. Den ena, den som är fullkomlig, handlar om Herren och/eller den himmelska människan är eller den himmelska kyrkan. Där har vi den enkla serien med patriarkerna, Abraham, Isak, Jakob. De betecknar det Gudomliga självt i Herren, det Förnuftiga i Herren, och det Naturliga i Herren. Det är den Gudomliga Kärleken som är det innersta precis som det är det goda som är det innersta i den himmelska människan. Därför hör de två ihop.

Jämsides med patriarkerna, den enkla följden av Abraham, Isak, Jakob finns en utvecklingslinje för den andliga människan eller den andliga kyrkan. Den är inte så enkel att följa, men i detta kapitel kommer Ismael tillbaka.

Den första halvan av läsningen till den här gången handlar alltså om detta.

Den andliga kyrkan i hela världen
Begreppet den andliga kyrkan betyder också alla människor i alla religioner eller traditioner i hela världen. Det är väl där de flesta människor idag befinner sig, vanliga människor överallt i världen som försöker göra så gott de kan. Det är det som ”Ismaels söner” handlar om:

  • ”Vad Herrens andliga Kyrka angår så bör man veta att den existerar i hela världen, ty den är inte begränsad till dem som har Ordet och från Ordet har kunskap om Herren och om några trossanningar. Den finns också bland dem som inte äger Ordet och därför inte har den ringaste kunskap om Herren och följaktligen inte någon som helst kunskap om trossanningar – ty alla trossanningar har avseende på Herren. Det vill med andra ord säga att den finns hos folkslag som är avlägsna från Kyrkan. Ty bland dessa människor finns många som av förnuftsljuset vet att det finns en Gud, att Han har skapat allt och håller allt vid makt, och också att Han är källan till allt gott och följaktligen till allt sant. Att vara en likhet med Honom gör människan lycklig. Och vad mera är, de lever upp till sin religion, i kärlek till denne Gud och i kärlek mot nästan. Av en böjelse för det goda utför de människokärlekens verk och av en böjelse för det sanna dyrkar de den Högste. Sådana människor bland hedningarna hör till Herrens andliga Kyrka. Och trots att de inte har någon kunskap om Herren, medan de lever i världen, så har de ändå inom sig denna dyrkan och ett tyst erkännande av Honom, när det goda finns hos dem, ty Herren är närvarande i allt gott.”
    AC 3263:2

Den sista biten tål att upprepas:

  • ”Herren är närvarande i allt gott.”

Pånyttfödelsen och det goda
Vi kommer naturligtvis tillbaka till det hela tiden – våra egna liv, människans pånyttfödelse. Och hela tiden hör vi samma sak, nämligen att det börjar med det goda, med människokärleken:

  • ”Den som inte har någon människokärlek, det vill säga som inte lever i det goda, kan inte ta emot något sant. Han kan väl känna till det sanna, men det planteras inte in i hans liv. Han kan väl ha det på läpparna, men inte i hjärtat, för det sanna kan inte förbindas med det onda. Det är också därför som de som känner till sanningar, som kallas trossaker, men inte lever i människokärlek eller i det goda, inte hör till Kyrkan, trots att de är i Kyrkan, eftersom de föddes in i den. Ty något av Kyrkan finns inte i dem, det vill säga inte något gott som det sanna kan förbindas med.”
    AC # 3267:3

Det är godheten som lyser, inte sanningen! Kärlekens ljus lyser in i förståndet och gör att vi tänker rätt:

  • ”Det nya förståndet måste ta emot sitt ljus från den nya viljan.”
    AC # 3236:2
  • ”Det goda inges i det förnuftiga, och i detta goda som jordmån planteras det sanna in, varefter det naturliga med det förnuftiga som medel bringas till lydnad. Och när det är hörsamt, då motsvarar det, och i den mån det motsvarar, i samma mån är människan pånyttfödd.”
    AC # 3286:3

God från början
En återkommande fråga är om människan är född god eller ond eller varken eller. Här har vi en intressant passus: ”Det goda väl är människan medfött.” AC # 3304:3 Jämför detta med vad som sägs om hur vi utvecklas: ”Någonting livaktigt sådant som finns hos små barn.” AC # 3293:1

Angenämheter och kunskap
Det måste finns ”något livaktigt” som också kallas angenämheter, dvs att ”det känns bra” i kroppen, i livet, i den dagliga tillvaron. Man är på gott humör och liknande. Detta är den naturliga människan. Där är vi och där måste vi givetvis vara. Men det är där som det Förnuftiga, det Gudomliga ska stiga ned och beröra oss:

  • ”Det ett inflöde som börjar med det Gudomliga och som fortsätter och passerar genom på varandra följande grader och slutar i den lägsta delen av det naturliga, det vill säga, i de världsliga och kroppsliga delarna. ”
    AC # 3304:2

Men för att detta Gudomliga handlande ska kunna äga rum måste det ”kännas bra” på det naturliga planet:

  • ”Det goda i det naturliga innefattar allt det som hör till en naturlig böjelse eller känsla och kallas angenämt, medan det sanna i det naturliga innefattar allt som har att göra med vetande och som kallas kunskapsfakta. Dessa två måste finnas i det naturliga för att det skall vara vad som är naturligt. Av sig självt och isolerat från angenämheten, som hör till böjelsen eller känslan, är det kunskapsmässiga ingenting – det är från angenämheten som det naturliga har sitt liv, ty det är tack vare denna som det naturliga kan veta någonting.”
    AC # 3293:1

Från lydnad till vilja
Den märkliga berättelsen om Esau och Jakob, som vi kommer att hålla på med i flera kapitel, handlar om hur det sanna, Jakob, liksom driver på oss människor att göra något som är gott fast vi egentligen inte riktigt vill det. Därför är ”det goda – som är ett verk av förståndet – därför i sig självt inte ett gott”.

  • ”Innan människan är pånyttfödd, gör hon det goda utifrån det sanna, men sedan hon blivit pånyttfödd utifrån det goda. Eller för att uttrycka saken tydligare. Innan människan fötts på nytt är det goda som hon gör ett verk av förståndet, men sedan hon fötts på nytt är det ett verk av viljan. Det goda som är ett verk av förståndet är därför i sig självt inte ett gott, utan ett sant, medan det goda som är ett verk av viljan är ett gott. När till exempel den som inte hedrar sina föräldrar, men efter budordens föreskrift lär sig att göra det, då är den hedersbevisning som han visar dem först ett verk av denna föreskrift. Denna hedersbevisning såsom ett verk av en föreskrift är emellertid i sig själv inte ett gott, eftersom den inte sker av kärlek. Den sker antingen av lydnad för lagen eller av fruktan för lagen, men kallas ändå ett gott som hör till det sanna. När detta goda först uppträder, är det emellertid ett sant, ty då är det goda han utför inte ett gott, utan ett sant. .”
    AC # 3295:2

Detta går egentligen tillbaka till hela grundtemat av det himmelska och det andliga. Det himmelska är att vilja gott från början så att säga.

  • ”Tillståndet hos den himmelska människan är nämligen ett tillstånd som är sådant att hon är i det goda och på grund av detta goda har kunskap om alla sanningar.”
    AC # 3301:3