Arcana Cœlestia Vol IV
Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm
1 Mos kap 25, vers 27-34, # 3307-3352
Esau och Jakob tillämpat på Herren och människan
Vi får lära oss om två saker samtidigt, dels det som har med Herrens härliggörelse att göra, dels det som handlar om människans pånyttfödelse. Det mest påfallande i detta avsnitt om förstfödslorätten handlar om vår pånyttfödelse, men först ett par korta ord om Herren:
- ”Vad Herren beträffar … så bragte Han genom de svåraste frestelsestrider allt i Sig i Gudomlig ordning ända till den grad att inte det ringaste blev kvar av det mänskliga från modern … och blev helt och hållet Gudomlig även med hänsyn till sanningarna. Det är detta som i Ordet kallas Förhärligande eller Härliggörelse.”
AC # 3318:5
Och från samma stycke får vi höra vad som gäller människan:
- ”Människan [däremot] blir ny genom pånyttfödelsen och bibehåller fortfarande inom sig benägenheten till ont, ja, hon bibehåller själva det onda, men avhålls från det genom inflödet av det liv som är Herrens kärleks liv, och det med en oerhört stark kraft.”
AC # 3318:5
Inte bokstaven
Som vanligt får man väl säga, så är det inte bokstavsmeningen som är budskapet utan den inre meningen:
- ”Det som nu här har sagts ter sig väl tämligen avlägset från bokstavsmeningen, men när människan läser dessa ord och fattar dem efter bokstavsmeningen, då har änglarna, som finns hos henne, alls ingen föreställning om linssoppa, eller om Jakob, eller om Esau, eller om att smaka på röd linssoppa. I stället har de en andlig föreställning om allt detta, som är helt annorlunda och vitt skild från denna naturliga föreställning. Föreställningen om dessa personer och denna maträtt förvandlas ögonblickligen till andliga begrepp, och så förhåller det sig med allt annat i Ordet.”
AC # 3316:2 - ”För att fatta vad som i den invärtes meningen avses med allt som i detta kapitel anförts om Esau och Jakob måste tanken fullständigt avlägsnas från de historiska händelserna och därmed från personerna Esau och Jakob och i stället fokuseras på det som de representerar, det vill säga på den andliga människan som pånyttföds med hjälp av det sanna och det goda. I den invärtes meningen i Ordet förstås nämligen med namn ingenting annat än det som är verkligt. När man riktar tanken mot det naturligas goda och dess sanna i stället för mot Esau och Jakob, så står det klart på vilket sätt människan pånyttföds med hjälp av det sanna och det goda.”
AC # 3336:1
Miraklet!
Den här andra halvan av kapitel 25 beskriver det största miraklet, nämligen hur det är möjligt för Herren att leda människor ut ur deras mörker och fördömelse till ett himmelskt liv för all evighet. Den märkliga berättelsen om de två bröderna Esau och Jakob beskriver detta i allegorisk, symbolisk, motsvarighetsmässig stil. Som sagts ovan: det handlar inte om två personer i ett historiskt sammanhang. Det handlar om det som sker inom dig och mig idag, i morgon och det som redan har hänt under livets gång.
Samma märkliga nedvärdering av förstfödslorätten finns på två andra ställen i Gamla Testamentet. Titta på 1 Mos 38: 28, 30 (Peres och Sera, Judas söner med Tamar) och 1 Mos 48: 13, 14, 17 – 20 (Josefs välsignelse av Efraim och Manasse) (nämns i AC # 3325:3). Det är ju uppenbart att det ligger en djup hemlighet i detta.
Godheten är det väsentliga
Vi kan inte upprepa det tillräckligt många gånger, men godheten är det som är det väsentliga. Det är godheten som har förstfödslorätten. ”Själva det goda är det primära, det som hör till livet, levernet.” AC # 3324:2 I läsningen får vi fem sidor (!) med hänvisningar till olika ställen i Arcana Cœlestia som påtalar detta. Se AC # 3324:3. Läs det!!
Två sidor, Esau och Jakob
Allt som rör vårt inre, andliga liv har med två saker att göra, det vi enkelt uttryckt kallar godhet och det vi kallar sanning. Här står Esau för godheten och Jakob för sanningen, eller med lite längre definitioner:
- ”Esau förebildar det goda, som kommer av det naturliga sannas liv.”
AC 3311, 3317, 3319, 3322:1 - ”Jakob förebildar läran om det naturliga sanna.”
AC 3305:1, 3319, 3324:1
Det förstfödda
Vi stöter ofta på begreppet ’det förstfödda’. I Gamla Testamentet ska det ges bort, offras m m. Det syftar alltid på Herren som är den som är början på allting, framför allt på omvandlingen av människan från en egocentrerad varelse till en änglalik människa.
- ”Det goda är det förstfödda, det vill säga det goda av kärleken till Herren och kärleken mot nästan, ty inget annat gott är gott än det som är därifrån. Detta är uppenbart av att i det goda finns det liv, men inte i det sanna annat än det som är av det goda. Och det är det goda som flyter in i sanningarna och ger dem liv … Därför kallas alla de som är i kärlek till Herren och till nästan ´de förstfödda´. Ty Herren är den Förstfödde, och dessa människor är likheter och avbilder av Honom.”
AC # 3325:4
Utmaningen
Den stora utmaningen är att vi enkelt och lätt ser sanningarna men vi ser eller förnimmer inte lika lätt det goda. Det är bl a därför som Jakob snabbt intar första rummet.
- ”När människan dömer efter en naturlig förnimmelse håller hon före att tron … finns till innan människokärleken … Hon menar att det är så, därför att hon förnimmer, hur hon med sig införlivar det sanna som hör till läran, men inte hur hon införlivar det goda som hör till levernet. Ty det sanna kommer in på en utvärtes väg med hjälp av sinnena, medan det goda kommer in på en invärtes väg. Hon kan dessutom inte veta annat än att det sanna, som lär vad som är gott, finns till förr än det goda.”
AC # 3324:1 - ”De som inte är pånyttfödda dömer på grund av skenbarhet, och hos dem är den åsikten förhärskande att det sanna är det första, ty de har ännu inte förnimmelse av det goda. Och så länge någon är utan förnimmelse av det goda befinner han sig i mörker och är i okunnighet härom.”
AC # 3325:3
Läsningen flödar över av liknande påståenden. Det är högst väsentligt.
Från början
Människan har inte så mycket att vara stolt över. Därför ska hon vara väldigt ödmjuk inför sin Frälsare, den Förstfödde:
- ”Herren med hänsyn till det Gudomliga Mänskliga i den Judiska Kyrkan förebildades med det förstfödda, liksom också med de som har kärlek till Herren, ty de förblir i Herren.” .”
AC # 3325:7
Det är mot slutet av läsningen som det verkligen blir tydligt vilket motstånd det finns hos människan att omfamna den osjälviska kärleken. Pånyttfödelsen börjar med mycket självgodhet, skrymteri och hyckleri. Men det är en nödvändighet för att det överhuvudtaget ska komma igång. Därför ”beviljades läran om det sanna förebildat genom Jakob företrädet för en tid”. Stycket fortsätter:
- ”Den huvudsakliga orsaken till att det sanna i initialskedet har herraväldet hos den andliga människan är att det finns angenämheter som hör till egenkärlek och kärlek till världen i hennes första tillstånd. … Ty hon tänker då som så att sanningarna kan hjälpa henne att vinna betydelsefulla sociala positioner, eller materiella fördelar, eller allmän ryktbarhet, eller också förtjänst för livet efter detta. Allt detta väcker upp denna böjelse för det sanna hos henne … Detta är emellertid inte gott utan ont. Ändå tillåter Herren att sådant i initialskedet rycker henne med sig, eftersom hon annars inte skulle kunna födas på nytt. Förståndighet och vishet kommer först med tiden”
AC # 3330:1,2
Från början är människan ”felprogrammerad” i sin yttre, naturliga människa, vardagens människa:
- ”Människan är ett organ eller kärl, som tar emot liv från Herren. Det liv som strömmar in hos människan från Herren kommer från Hans Gudomliga Kärlek … och sluter sig an till kärlen som finns i den förnuftiga och i den naturliga människan. På grund av det arvsonda som människan föds in i … förvrids dessa kärl hos henne i motsatt riktning inför mottagandet av detta liv.”
AC # 3318:2
Linssoppan – en riktig soppa
Till detta outvecklade stadium hör soppan. Det är lustigt att vi använder det ordet för kaos och oreda – ”en riktig soppa”! Se där, vi använder motsvarighetslärans språk, för så här förklaras linssoppan:
- ””Soppa´ eller ’gröt’ betecknar ett hopkok av lärobestämningar.”
AC # 3316 - ”Det första tillståndet hos en människa som är under pånyttfödelse är ett tillstånd i vilket lärobestämningar om vad som är sant allra först hopas samman … utan någon bestämd ordning … Lärobestämningarna som finns där kan liknas vid en oordnad eller diffus massa, eller en enda röra eller soppa, som kan kallas ett slags kaos. Men detta kaos är till för det ändamål att lärobestämningarna skall bringas i ordningsenligt skick. Ty i allt, vad helst det vara må, som bringas i ordningsenligt skick råder i begynnelsen ett kaos. Det är detta som förstås med linssoppan som Jakob kokade, det vill säga rörde ihop.”
AC # 3316:1
Kvarlevor
Det som gör att detta kaos kan förvandlas till kosmos, dvs en pånyttfödd, änglalik människa är att det strömmar in godhet i människan, från Herren. Sanningarna är enbart redskap, mottagningskärl för godhet. Långsamt, långsamt påverkas vi av den där godheten inifrån.
- ”Lärobestämningarna bringas inte i ett ordningsenligt skick … av det goda som inflyter in i dem.”
AC # 3316:1
Ett nykyrkligt begrepp för detta är kvarlevor, en Gudomliga närvaro hos oss som gör omvandlingen möjlig. Det står så här:
- ”När nu tiden kommer, då människan kan pånyttfödas, inger Herren böjelse för det goda, och genom denna böjelse väcks de ting upp som har blivit förbundna med denna böjelse från Herren. I Ordet kallas dessa ting kvarlevor. Med denna böjelse för det goda som medel röjs de böjelser som hör till andra kärleksarter småningom undan, och därmed de ting som varit förknippade med dem. Och på detta sätt börjar böjelsen för det goda, eller vilket är detsamma levernets goda, att härska. Det hade väl också tidigare haft herraväldet, men detta hade inte kunnat vara skönjbart för människan, ty i samma mån som hon låter sig behärskas av kärleken till sig själv och världen i samma mån är det goda som hör till äkta kärlek inte synligt. Av det sagda torde inses vad som i den invärtes meningen förstås med det som i historiskt avseende berättats om Esau och Jakob.”
AC # 3336:3
Och när den omvandlingen har skett, så kommer Esau att ha återfått förstfödslorätten: godheten styr människan:
- ”Medan den andliga människan är under pånyttfödelse avancerar hon således från läran om det sanna till det goda i levernet. Men när hon uppnått detta mål kastas ordningsföljden om. Detta goda blir nu den utgångspunkt från vilken hon betraktar det goda i det sanna. Ifrån detta goda som utgångspunkt betraktar hon det goda i lärobestämningarna och från detta goda i sin tur betraktar hon lärobestämningarna rörande det sanna. Av vad här sagts kan man veta, hur människan från att vara sensoriskt sinnad blir andlig och hurdan hon är när hon blivit andlig.”
AC # 3332:2
Dit är vi på väg. Långsamt!