AC # 3490-3565 | Swedenborgskyrkan

Arcana Cœlestia Vol IV

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 27, vers 1-23, # 3490-3565

Den stora människan
I läsningen till den här gången nämns den ”Stora människan”, på latin Homo Maximus, flera gånger. Visserligen är det till nästa gång som de sista sidorna i detta kapitel och i denna volym behandlar begreppet den ”Stora människan”, men eftersom det nämns redan nu (AC # 3540, 3542), och eftersom det är ett mycket viktigt begrepp, så flaggar vi för det redan här.

I de ämnesorienterande avsnittet från och med detta kapitel kommer den ”Stora människan” att avhandlas en bra bit framåt. Det är mycket centralt i den nykyrkliga teologin. Den enkla sanningen är att ALLT är ”människa”! Gud, himmel, ängel, änglasamfund, jordemänniska, ja, allt i människans sinne är i en mänsklig form. Detta sammanfattas på ett vidunderligt sätt i Himmel och helvete # 460:

”Till sist vill jag nämna en hemlighet som hitintills inte varit känd av någon, nämligen att allt gott och sant som utgår från Herren och som ger upphov till himlen är i den mänskliga formen, och inte blott på det hela taget och i det största, utan också till varje del och i det minsta. Jag vill också nämna att denna form påverkar var och en som tar emot det goda och det sanna från Herren och ger upphov till att alla och envar i himlen är i den mänskliga formen, allteftersom de tar emot det goda och det sanna. Härav följer att himlen är sig lik både i det allmänna och i det enskilda och att den mänskliga formen är formen på det hela, på varje samhälle och på varje ängel … Till detta bör läggas att sådan är också formen på varje tanke som kommer från den himmelska kärleken hos änglarna.”

Detta belyser på ett intressant sätt pånyttfödelsen som ju är en gradvis utveckling av människans ande, livet igenom. Varje gång vi tar till oss en tanke och en viljans avsikt (böjelse) att följa det himmelska så fylls vi med mer MÄNNISKA, och vi blir ytterligare lite mer en Guds avbild och likhet, alltså riktig människa.

Och i slutet av kapitlet som sagt börjar beskrivningen av denna vidunderliga tanke. Det börjar så här:

Om motsvarigheten mellan den Stora Människan, som är himlen och människans alla organ och lemmar, såväl de inre som de yttre
Låt mig nu berätta och beskriva underbara ting, vilka, såvitt jag vet, inte ens har fallit någon in – det underbara att hela himlen har bildats på ett sådant sätt att den motsvarar Herren och Hans Gudomliga Mänskliga, och att människan är så danad att varje enskild del av henne motsvarar himlen, och genom himlen motsvarar Herren. Detta är det stora mysterium som nu skall uppenbaras och som det här och vid slutet av de närmast följande kapitlen kommer att handla om.
Förekomsten av en sådan motsvarighet är mycket väl bekant i det andra livet, inte bara för änglarna, utan också för andarna, och även för de onda. Till följd av detta har änglarna kännedom om de djupaste hemligheter beträffande människans inre, och de djupaste hemligheter i världen och i hela den naturliga ordningen där.
AC # 3624, 3626

Alla delar i Arcana Cœlestia som behandlar detta ämne finns i en bok med titeln Den Stora Människan. Tyvärr finns den för tillfället bara tillgänglig antikvariskt.

Isaks välsignelse av Esau, nej, Jakob
Och så går vi över till bibeltexten i kap 27. Det är en märklig berättelse. En tumregel vid bibelläsningen är, att när något verkar märkligt, så finns en hemlighet att upptäcka.

Tidigare har vi tre gånger sett hur en hustru har presenterats som syster, Abraham två gånger och Isak en gång (kap 12, 20 och 26)

I anslutning till kap 20 skrev jag så här: «Att det finns en djupare innebörd i händelserna i det här kapitlet betonas i texten:

”Att dessa historiska skildringar innehåller Gudomliga arkana liksom allt annat i Ordet framgår av att Abraham för andra gången sade att hans hustru var hans syster. Ty detsamma hade skett, när de kom till Egypten. … 1 Mos 12:13. Och inte bara Abraham, utan också Isak, gjorde så, i det att han, då han kom till Gerar, sade att Rebecka, hans hustru, var hans syster … 1 Mos 26:6, 7. Detta beskrivs tre gånger, något som aldrig skulle ha inträffat utan en förborgad orsak i den invärtes meningen.”
AC # 2498»

Det som sker i det här kapitlet är att den äldre sonen, Esau, som har företräde enligt tidens seder, ställs åt sidan till fördel för den yngre sonen, Jakob. Exakt detta beteende sker på ytterligare två ställen, alltså tre gånger.

Det ena av de två övriga ställena handlar om När Jakob (!) ska välsigna Josefs två söner, Manasse, den förstfödde och Efraim, den yngre, och det är exakt samma händelseförlopp fast mer kortfattat. Titta på kapitel 48 i 1 Mosebok!. Och även där var Jakobs (Israels) ”ögon var svaga av ålder så att han inte kunde se” (!).

Det andra av de två övriga ställena sker det något annorlunda. Det är när Jakobs son Juda ska få tvilling söner. Där finns också färgen röd för den förstfödde!

”När hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. Vid födelsen stack den ene fram en hand. Då tog barnmorskan en röd tråd och band den om hans hand och sade: ’Han kom ut först.’ Men när han sedan drog tillbaka handen kom hans bror ut. Då sade hon: ’Varför har du trängt dig fram?’ Och han fick namnet Peres. Därefter kom hans bror ut, han som hade den röda tråden om sin hand. Och han fick namnet Sera.”
1 Mos 38:27-30

Som sagt, detta är sagt för att understryka att det finns djupa hemligheter (arcana) att gräva fram här. Och det hade vi inte klarat utan uppenbarelsen i Herrens andra ankomst. Vi tackar Herren och Emanuel Swedenborg som Hans ödmjuke tjänare!

Sammanfattning, ”Innehåll”, sid 543-44
Stycket 3490 ger en mycket bra sammanfattning:

”Där det tidigare handlade om Isak och Rebecka handlade det i den invärtes meningen om det Förnuftiga och om hur Herren gjorde det Gudomligt i Sig. Nu handlar det i den invärtes meningen om det Naturliga och hur Herren Gudomliggjorde detta i Sig. Esau är det Naturligas goda, Jakob det Naturligas sanna, ty medan Herren var i världen gjorde Han inom Sig allt Sitt Mänskliga Gudomligt, såväl det inre, som är det Förnuftiga, som det yttre, som är det Naturliga, och också det Kroppsliga. Han gjorde detta enligt Gudomlig ordning. Enligt samma ordning är det också som Herren gör människan ny eller pånyttföder henne. Och i förebildande bemärkelse handlar det därför här även om människans pånyttfödelse vad avser hennes naturliga. I denna betydelse är Esau också det naturligas goda, och Jakob dess sanna. Inte desto mindre är båda Gudomliga, eftersom allt gott och sant som en pånyttfödd människa har kommer från Herren.”

Abraham, Isak och Jakob handlar om tre nivåer, det himmelska, det andliga och det naturliga. I Herrens fall används begreppen det Gudomliga Självt (Abraham), det Gudomligt Förnuftiga (Isak) och det Gudomligt Naturliga (Jakob).

Efter att ha sagt detta säger vi också att hela bilden är Abraham och Sarah, Isak och Rebecka, samt Jakob – och en komplicerad väv av hustrur, bihustrur, tolv söner och en dotter. Vi återkommer till det.

I Herrens liv på jorden – alltså Gud inkarnerad i människan Jesus Kristus, vars Fader var Han Själv, och Hans moder var Maria – skedde ett gradvis gudomliggörande av Hans Mänskliga. Det mänskliga från modern blev alltmer det Mänskliga (stort M) från det Gudomliga Självt.(se AC # 3599:2) Det skedde genom strider mot helvetena och segrar över dem. Vid varje seger blev Han gudomliggjord ytterligare en bit. Det sista segern skedde på korset, och därefter – i graven – blev Han alltigenom Gudomlig i Sitt Mänskliga, också Kroppen, som alltså var osynlig.

Hemligheten med att kalla sin hustru för syster har med denna gradvisa utveckling, där Herrens medvetande i det mänskliga var fördunklat av att delvis vara en vanlig, dödlig människa – arvet från människosläktet genom Maria.

Isak och Rebecka handlar om mellannivån, mellan det högsta, det Gudomliga (himmelska) förebildat av Abraham och Sarah, och det lägsta, det Naturliga, förebildat av Jakob. Denna mellannivå kallas det Förnuftiga. I detta Förnuftiga finns både det Goda, Isak, och det Sanna, Rebecka. Och de är i fullkomlig harmoni med varandra. Det är ett himmelskt äktenskap mellan dem. Rebecka är hustru, inte syster. De är Ett men ändå representerar de de två byggstenarna i allt som finns i skapelsen och i människans inre, det goda och det sanna.

Isak och Esau, och Rebecka och Jakob
Och då är det två saker som vi måste förstå.

Det ena är att både det Goda och det Sanna är Gudomliga på det Förnuftigas plan.
Det andra är att Herrens vilja var att båda skulle tas emot på det Naturliga planet och där också vara, eller bli, Gudomliga. Därför är rubriken här ”Isak och Esau, och Rebecka och Jakob”.

Som vi vet har människan två själsförmögenheter, vilja och förstånd. Uttryckt på ett annat sätt så består vår ande eller själ av två saker som ska samverka, vilja och förstånd. Viljan ta emot det goda, förståndet det sanna.

I den andliga berättelsen i 1 Mosebok är nu Isak och Rebecka gifta. På det Förnuftiga planet är utvecklingen fullbordad. Herrens Förnuftiga är gudomliggjort. Människans pånyttfödelse är fullbordad på detta plan.

På nästa, lägre nivå, det naturliga, ska nu en fortsatt utveckling ske. Herrens naturliga ska gudomliggöras, och människan ska pånyttfödas också på det naturliga, yttre, ”vanliga, mänskliga” planet.

Kort sagt, när det gäller viljan, så ska det som är ”Isak” tas emot av Esau, eller bli Esau, på det naturliga planet. ”Esau är det Naturligas goda.” AC # 3490 När det gäller förståndet, så ska det som är ”Rebecka” tas emot av Jakob, eller bli Jakob, på det naturliga planet. ”Jakob är det Naturligas sanna. AC # 3490

Detta är en enkel förklaring till att Isak älskar Esau mer än Jakob, och att Rebecka intrigerar för att Jakob ska få välsignelsen. Detta är helt enligt ordningen, även om det inte ser ut så i bokstavsmeningen.

Den sålda förstfödslorätten
Ja, Herren vill att båda ska tas emot av människan, det goda och det sanna. Men verkligheten är att människans vilja – och det av modern ärvda hos Herrens mänskliga före gudomliggörandet – är bortvänd från Gud. Omvändelse är därför bara möjlig genom att människan via förståndet och det sanna upptäcker vad som är andligt gott och övertygar sig själv om att det är så hon vill leva. Hela Ordet (!) handlar om detta!

Eller uttryckt på ett annat sätt. Allt handlar om det goda. Det finns inget verkligt andligt liv i människan om det inte är det goda som lever i människan. Sanningen är bara ett hjälpmedel, men utan det hjälpmedlet skulle vi inte komma någonstans. Men vi ska heller inte förblindas av det sanna. Att veta hur man ska leva och inte följa det har inget andligt i sig. Det är hyckleri och i värsta fall vanhelgelse.

”Det lyckligaste livet är det som kommer av kärlek till Herren och kärlek mot nästan, eftersom själva det Gudomliga flödar in i detta liv, och tvärtom, att det mest olyckliga livet har sitt upphov i egenkärleken och kärleken till världen, därför att helvetet då flyter in i detta liv.”
AC # 3539:4

Men som sagt, det sanna är nödvändigt:

”Det är enligt ordningen att pånyttfödelse av det naturliga hos människan sker med hjälp av det sanna … ty utan detta kan det naturliga inte upplysas av det förnuftiga, det vill säga genom det förnuftiga, och så pånyttfödas.”
AC # 3508:2

Barnets goda och det andligt goda
Men är inte människan god från början!? Det är den eviga frågan. Skrifterna har ju en mycket intressant syn på den saken: både ja och nej. I detta kapitel talas om ett viktigt ”s”. Huvudtemat är vad som sker på det naturliga planet i sinnet, alltså nivån under det förnuftiga. Det är enkelt uttryckt vart vanliga, mänskliga, dagliga liv, det liv vi ser och förstår. Där finns det gott givetvis. Vi ser gott i barn, kanske ett avtagande gott med ökad ålder, kanske återigen ett tilltagande gott med ytterligare ökad ålder.

I början av utvecklingen, detta kapitel, verkar Esaus förstfödslorätt inte vara värd så mycket, och han blir lurad på välsignelsen.

Målet måste ha ”s:et” med. På vägen dit finns först inget ”s”. I början, barnets goda, är det ”det naturliga goda” det handlar om. När målet är nått, ja, då är det ”det naturligas goda” det handlar om.

”Det naturliga goda är det goda som människan har från sina föräldrar eller som hon föds med, vilket är alldeles distinkt och åtskilt från det naturligas goda, som flyter in från Herren. ”
AC # 3518:1

Låt oss skriv om det.

Det börjar med att vi av naturen, ”av födsel och ohejdad vana” som uttrycket låter, har lite gott med oss. Vi är ganska hyggliga människor från början, men det är inte med särskilt mycket eftertanke vi gör det goda. Och framför allt så missar vi målet rätt ofta.

När målet är nått, ”s:et” är med, så har förståndet med sina sanningar uppfostrat vårt sinne så att vi med urskiljning kan använda våra goda krafter. Det handlar de följande kapitlen om med Jakob, hans bihustrur, hustrur och barn.

Det ”naturliga goda” är den jordmån där sanningarna kan slå rot och växa till.

”Den tidiga barndomens och följaktligen levernets goda, som är detsamma som det naturligas goda, som förebildas genom Esau, är inte något andligt gott, ty den tidiga barndomens goda är utan kunskap och utan förståndighet, således utan vishet. Den tidiga barndomens goda blir ett andligt gott genom inplantning av sant, alltså genom pånyttfödelse, se nr 1616, 1802, 2280, 2290, 2291, 2299, 2304, 2305, 2307, 3494 (slutet). Detta är hur motsvarigheten mellan det förnuftiga och det naturliga uppkommer, och följaktligen hur den naturliga människans anslutning till det förnuftigas liv sker. Denna anslutning till dess liv är det som menas med ´att min själ må välsigna dig´.”
AC # 3504, jfr 3540:1

Det är en lång rad spännande detaljer i läsningen, men med denna övergripande förklaring hoppas jag att detaljerna ska komma på plats!

Kom ihåg att det viktiga är att vara en god människa, och om schemat hjälper dig med det, så är allt gott och väl!!

Ett himmelskt tillstånd där viljan är oförstörd (pånyttfödd människa),
enligt ordningen
Tillståndet under tiden som människan pånyttföds, icke enligt ordningen men nödvändigt

”Allt har sålunda skett enligt ordningen, när det förnuftigas goda flyter direkt in i det naturligas goda och samtidigt in i det sanna där, och också indirekt genom det förnuftigas sanna in i det naturligas goda, och på samma sätt både direkt och indirekt in i det naturligas sanna. När allt detta händer, då är inflytelsen enligt ordningen. Sådan är inflytelsen hos dem som har blivit pånyttfödda. Men inflytelsen är en annan, innan de har blivit pånyttfödda, såsom framhållits ovan. Det vill säga det förnuftigas goda flyter då inte in i det naturligas goda direkt utan indirekt genom det förnuftigas sanna och framställer något som liknar ett gott i det naturliga, men det är inte ett äkta gott och följaktligen inte heller ett äkta sant. Det är så beskaffat att det väl innerst har ett gott i kraft av inflytelsen från det förnuftigas sanna, men det finns inte något mer. Därför förekommer också det goda där under en annan form, det vill säga utantill såsom ett gott, som förebildas genom Esau, men innantill såsom ett sant, som förebildas genom Jakob. Och eftersom ju detta inte är enligt ordningen så sägs det vara en förvänd ordning. Men då nu ingen kan födas på nytt på något annat sätt är det dock enligt ordningen.”
AC # 3563:3