Arcana Cœlestia Vol V
Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm
1 Mos kap 28, vers 16-22, # 3714-3740
En vändpunkt
”Jag visste det inte.” När vi säger vändpunkt så handlar det om ett före och ett efter. Något vänder. Människan vänder. Vänder om. Omvändelse är ju en helt avgörande vändpunkt. En vändpunkt är något ganska speciellt, ja, något exakt. Det kan finnas förberedelsetid, och det kommer att vara en utveckling efter vändpunkten, men det som sker i vändpunkten är väl definierat. När det ”bara sa ’Klick!’ för Carl XVI Gustaf, så var det en vändpunkt. När Martin Luther King beslutade att inleda en fredlig marsch trots att tillstånd saknades så var det en vändpunkt.
När det gäller vårt andliga liv, så är det oftast inte lika lätt att peka på en definitiv vändpunkt. Det kan finnas flera vändpunkter också, men det handlar om avgörande ögonblick.
- Att upptäcka att Guds Ord, Bibeln, är en symbolisk text kan vara en vändpunkt. Det öppnar upp för att beröras av Gud på ett helt annat sätt. ”Och jag visste det inte.”
- Att livet efter döden fortsätter direkt och är lika aktivt och verkligt som här gör livet till ett mycket större äventyr än det var förut. ”Och jag visste det inte.”
- Att den Yttersta domen är – eller var – en andlig händelse, och att den öppnade för en starkare gudomlig närvaro i människors sinne gör att vi kan tolka världens händelser på alltmer intressant sätt. ”Och jag visste det inte.”
- Att allt i hela skapelsen är ett samspel mellan två urkrafter, energi och form, eller Kärlek och Vishet, får sinnet att upptäcka helt nya saker i livet. ”Och jag visste det inte.”
Se AC # 3717
En flykt och samtidigt ett okänt mål
När Jakob flydde så var inte det en positiv upplevelse för honom. Det var en panikåtgärd. Det var ett steg in i det okända, kanske in i kaos. Det gamla var borta men inget nytt hade ersatt det. I nästa kapitel träffar han Rakel som han blir kär i, och där börjar något som är positivt. I de sista verserna, 16-22, i det här kapitlet befinner vi oss i vändpunkten.
Det som ser ut som att livet rasar samman är förmodligen förberedelsen för att vi ska kunna nå ett nytt mål som ännu är okänt. Vi anar lite av det i hur Jakob tänker sig att det ska utveckla sig:
- ”Jakob ville att Jehovah skulle vara Gud för honom, och att stenen, som han reste till minnesstod, skulle vara ett Guds hus, och att han skulle ge tionde av allt som Jehovah givit honom, om Gud bevarade honom på vägen och gav honom bröd till att äta och kläder att sätta på sig, samt att föra honom tillbaka i frid till sin faders hus.”
AC # 3732:1
Där vi är
En ledande princip som vi har sett rakt igenom hela patriarkberättelsen med Abraham, Isak och nu Jakob är, ungefär att människan måste vara på rätt plats i rätt tid för att mötet med Gud ska bli av. Abraham kallade sin hustr Sara för syster, och Isak gjorde likadant med Rebecka. Det beskriver hur allting tar tid. Att komma till rätt plats men för tidigt gör att det inte finns något att hämta där. Att känna på sig att nu (!) är det dags att gå till den där platsen – och sedan inte göra det gör att vi missar något. Och så går det några år till, eller månader, eller dagar, innan vi får en ny chans.
På flera ställen i Ordet har en person eller en plats två namn. Israel är ett annat namn på Jakob. Hebron heter också Kirjat-Arba, Betel heter Lus (Luz), Betlehem heter Efrata. Anledningen är att personen eller platsen beskriver något stadium i människans pånyttfödelse, och eftersom den går från ett lägre till högre, från ett sämre till ett bättre tillstånd, så beskriver de två namnen denna positiva förändring. De lägre i exemplen här är Jakob, Kirjat-Arba, Lus (Luz) och Efrata. I dagens text har vi Lus (tonande s). Texten är lite otydlig. Den sista meningen i # 3730 lyder så här: ” Det är beskaffenheten på det tillståndet som betecknas med Lus.” Men tillståndet är det lägre, alltså ”när det sanna sätts i första rummet, och det goda åsidosätts.” Jfr med AC # 4556 där det förklaras tydligare.
Människans ständiga frestelse är just detta, att inte gå från tro till handling, dvs att glömma bort det goda som är målet, medan det sanna bara är medlet.
Herren vet att det är så. Och Han har tålamod. Ja, Han kan inte gå emot lagarna för pånyttfödelsen. Egentligen vill Han ge oss allt som Han har NU! Men vi är inte mogna. Detta handlar patriarkberättelsen om.
”Herren vill av Gudomlig kärlek ha alla nära Sig … Hans vilja är att de om möjligt inte bara skall vara hos Honom utan förbli i Honom. Så beskaffad är den Gudomliga kärleken.” AC # 1799:2
- ”Herren önskar att frälsa och dra till sig alla i hela universum.”
AC 1032:1
Det går långsamt och Herren verkar hela tiden där vi är.
Avgjort men inte helt i hamn
Men nu har vändpunkten inträffat:
”Förvisso är Jehovah på denna plats, och jag visste det inte. Här måste vara Guds hus, och detta är himlens port.” vers 16 och 17. Men sedan krävdes att något mognade. Jakob ställde villkor: ”Om si och så sker, så kommer jag att göra det och det.”
- ”Att lova ett löfte betecknar i den invärtes meningen en längtan eller önskan, att det ska ske som man vill, således att Herren ska se till att det blir så. Det är något som kan liknas vid ett kontrakt i detta, och därmed något av en förpliktelse från människans sida, vilket hon åtagit sig, om hon uppnår det som hon har önskat.”
AC # 3732:1
Positivt tvivel, Röda havet
Ett positivt tvivel är när man inte känner att man har hela bilden klar för sig men är övertygad om att det i grunden är en sann bild. ’För mig är Jesus Kristus min Gud, men jag kan inte riktigt förklara hur begreppen Fader, Son och Helig ande förhåller sig till varandra, men jag vill läsa mer om det.’ Ett negativt tvivel är när man tar avstånd från bilden över huvud taget utan att ge den en chans. ’Det finns ingen Gud. Slutdiskuterat!’
”Och jag visste det inte”, sa Jakob. Nu var bilden klar och resten var bara en väg framåt, inte alltid enkel, men en väg framåt.
När Israels söner hade tågat på torr mark genom Röda havet, och havet sedan stängde sig igen, så fanns ingen återvändo. Detta beskriver också en vändpunkt i en människas andliga utveckling. Hur lockade det gamla livet än är, så finns en inre övertygelse om att svaret ändå inte är att vända tillbaka.
Inre och yttre
Vi ska hela tiden ha med perspektivet av inre och yttre eller högre och lägre. Det gäller människans ande, det gäller Ordets bokstav och ande, och det gäller det goda i förhållande till det sanna. Att Jakob – människans naturliga – vaknar upp ur sömnen handlar om detta:
- ”Det som befinner sig i världens ljus är dött i jämförelse med det som befinner sig i himlens ljus, ty i himlens ljus finns vishet och förståndighet från Herren. När därför det som hör till världens ljus glöms bort eller utplånas, då blir det kvar som hör till himlens ljus, således i stället för något världsligt träder något himmelskt in, och i stället för något naturligt träder något andligt in. … Att vakna upp ur sömnen betyder att bli upplyst.”
AC # 3717:2 - ”Det goda är det högre eller inre, och det sanna är det lägre eller yttre. Av detta kan man se, vad som betecknades med det gamla bruket att man göt olja på stodens huvud, nämligen att det sanna inte skulle vara utan det goda men att det skulle vara av det goda, således att det goda skulle härska, liksom huvudet över kroppen.”
AC # 3287:1
Det yttersta av ordningen
Detta perspektiv blir belyst i läsningen med begreppet det yttersta av ordningen. Det är mycket intressant. Här har vi balanspunkten mellan de högre världarna och vår jordiska tillvaro. Genom människans yttre sinnen står den ”döda” fysiska världen i kontakt med den andliga, gudomliga verkligheten. Det som är liv, i sitt ursprung givetvis gudomligt, flödar ned, strömmar in i först den andliga formerna, människans ande och himlens verkliga värld, och sedan in i den ”döda” fysiska världen. Den världen är slutpunkten. Gud är början. De tre himlarna nämns i detta sammanhang som nivåer i detta flöde:
- ”Människan är skapad och danad till en avbild av de tre himlarna. Det som är innerst hos henne, flyter in på samma sätt i det som är lägre, och detta likaså i det som är lägst eller ytterst. Av en sådan inflytelse och ett sådant sammanflöde i tingen, som är nedanför, och så småningom i dem som är de yttersta, består det naturliga och kroppsliga. Därav äger det rum ett samband mellan de yttersta tingen och det första, utan vilket samband det, som är ytterst i ordningen, inte skulle äga bestånd ens det minsta ögonblick.”
AC # 3739:2
Motsvarigheten ’hus’ används för begreppet den yttersta ordningen. ”Denna sten skall vara Guds hus,” vers 22.
Stenen står för sanning, och sanning på det lägsta, naturliga planet – människan – är det yttersta höljet för allt liv och all godhet som kommer från Herren. Se #3730. Stenen kallas för en ’helig gräns’ just därför att den är denna balanspunkt mellan det andliga, gudomliga och den ”döda” naturen.
- ”Här sägs att det är det sanna som är det yttersta av ordningen. Detta yttersta är det som kallas för en helig gräns och betecknas med stenen, som Jakob tog och satte till en minnesstod. Att det sanna är det yttersta av ordningen kan man se därav att det goda inte kan begränsas i det goda utan i det sanna, ty det sanna är ett mottag av det goda.”
AC # 3726:1
Stegen upp i himlen
När Lus blir Betel, alltså när sanningen verkligen är förbunden med det goda, ja, då kan ett uppåtstigande ske. Dörren öppnas. Gud blir förbunden med Sin skapelse. Här kommer vi tillbaka till Jakobs stege.
- ”Ordningen för pånyttfödelsen är omvänd när människan pånyttföds, och det sanna sätts då i första rummet, men ordningen blir återställd när människan har blivit pånyttfödd, och då har det goda första rummet. Detta förebildades genom stegen, på vilken änglarna steg upp och steg ned, där det först sägs att de steg upp, och sedan att de steg ned. Nu handlar det om uppstigandet, nämligen från det yttersta av ordningen.”
AC # 3726:1
Människa, församling
Och så påminns vi igen! Det är det goda det handlar om. Sanningen är bara en tjänare, men den är absolut nödvändig.
- ”Det goda hos människan utan det sanna är ett gott sådant som hos barn, vilka ännu inte har någon vishet, eftersom de inte har någon förståndighet. Men i den mån barnet med åren tar emot det sanna av det goda, i samma mån blir barnet människa.”
AC # 3726:2
Att gjuta olja på stenen handlar om detta. Sten är sanning men den ska förbindas med det goda, olja.
- ”Att det goda är det högre eller inre, och att det sanna är det lägre eller yttre, har visats på många ställen. Av detta kan man se, vad som betecknades med det gamla bruket att man göt olja på stodens huvud, nämligen att det sanna inte skulle vara utan det goda men att det skulle vara av det goda, således att det goda skulle härska, liksom huvudet över kroppen. ”
AC # 3728:1 - ”Församlingen är därför inte församling på grund av den från människokärleken skilda tron, utan på grund av tron som är av människokärleken.”
AC # 3728:2
Läsa Ordet
I # 3735 finns en intressant beskrivning av hur vi läser Ordet tillsammans med änglarna.
Det Gudomligt Mänskliga
Och i # 3737 finns en fin beskrivning av hur Herren förhärligade Sitt Mänskliga.