fbpx
8 juli, 2018

AC # 3758-3816

Arcana Cœlestia Vol V

Pastor Göran Appelgren, Swedenborgskyrkan i Stockholm

1 Mos kap 29, vers 1-15, # 3758-3816

Kapitlet
Det som ’Laban’ handlar om är kanske det som vi som människor i det dagliga livet har mest erfarenhet av. Den kortfattade förklaringen av kapitlet låter så här:

  • ”I den invärtes meningen beskrivs med ”Jakob” Herrens naturliga och hur det sannas goda där blev förbundet med ett sidobesläktat gott från ett Gudomligt ursprung. Detta goda är ”Laban”. Förbindelsen sker först genom böjelsen för det utvärtes sanna, som är ”Lea”, och sedan genom böjelsen för det invärtes sanna, som är ”Rakel”.
    AC # 3758

Det finns tre saker att lägga märke till:

  1. Laban är ”ett sidobesläktat gott från ett Gudomligt ursprung”

Krångligt? Javisst! Men det är det här som vi är med om varje dag. Vi möter människor. Vi förhåller oss till dem. Vi gör bedömningar – ’Det var snällt gjort’, ’Det var inte så bra gjort’, ’Henne kan jag lita på’, ’Honom kan jag inte lita på’ osv. Vi söker en Laban i människan vi möter. Det är det goda i en annan människa vi vill möta och förhålla oss till. Det ger en känsla av trygghet, därför att allt gott kommer från Gud: ”Ingen är god utom en, och det är Gud.” Mark 10:18

Då har vi förklarat ” Gudomligt ursprung”. ”Sidobesläktat” betyder att detta goda hör ihop med en ren källa, men det är inte helt och hållet moget, uppfostrat, renat, förädlat, ja, någonting åt det hållet. Besläktat men lite vid sidan om. Vi befinner oss i Haran som är åt Syrien till och utanför Kanaan. I Kanaan kan bara det som är förädlat finnas. Det är den pånyttfödda människan, himlen. Himlen är ren. När vi blir änglar och kommer till himlen (?) så är allt förädlat, rent. Dräggen har fallit till botten. Änglar har vingar trots allt. Det är det som gör att de flyger upp i himlen. Fast man ser inte vingarna, och när ängeln tar på sig skjortan, blusen så är det ingenting som är i vägen.

Ett gott som är besläktat men ändå vid sidan om, i Haran, inte Kanaan. Man kan tänka ’hedning’ också, alltså en god inställning men fortfarande med ett otillfredsställt behov av kunskaper. Läs Mark 7:24-30.

  • ”Laban förebildar böjelsen för det utvärtes eller kroppsligt goda, och egentligen ett sidobesläktat gott av ett gemensamt ursprung.”
    AC # 3778:2

I Labanlandet ser det ut så här:

  • ”Att människan, som vid mogen ålder pånyttföds, gör framsteg enligt den ordning som beskrivs i den invärtes meningen i detta och följande kapitel … är det endast ett fåtal som reflekterar över, och de är få som nu för tiden kan pånyttfödas. Man vet ännu mindre om vad människokärlek är, och när dessa ting är bekanta enbart till orden, men till väsendet är okända är det få som kan reflektera över den ordning enligt vilken människan blir ny eller pånyttföds.”
    AC # 3761:1
  • ”Vad hedningarna angår, så vet de det visserligen inte så länge som de är i världen, men när de sins emellan lever i inbördes människokärlek, så får de av detta ändå förmågan att i det andra livet ta emot undervisning, och de tar också  lätt emot den och tillägnar sig den.”
    AC # 3768:3

Berättelsen handlar i flera kapitel framåt om Jakob och Laban. Båda står för ”det goda” på det naturliga planet. Laban är något icke förädlat. ”Jakob” ska bli perfekt. Men det är detta samspel som det handlar om, det vardagliga som ska bli mer. Man kanske kan göra en utvikning till Jesu ord till ”Fadern” i Johannes, kap 17, där Han ber för oss alla:

  • ”Jag har gett dem ditt Ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att Du skall ta dem ut ur världen, utan att Du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller Jag är av världen. Helga dem i sanningen; ditt Ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen.”
    Joh 17:14-18

Nej, vi ska inte hata världen. Vi lever i den och vi ska hitta människokärleken, men det finns saker som ska hata, nämligen allt det som leder oss vilse. I Labanland måste vi sortera. Det är det som Jesus menar här.

  1. Böjelse

”Böjelse” är en inre glöd eller motor som gör att sinnet (tanken) börjar söka efter sanningar som kan ge form åt längtan efter godhet och kärlek. Det är detta sökande efter godhet och människokärlek som i Ordet kallas ’jordmån’. Försöket att vara en god människa utgör en ’jordmån’ som sanningarna kan växa i. Liknelsen om såningsmannen handlar förstås om det. Matt, kap 13.

  • ”I den mån människan på grund av levnaden kommer in i böjelse för sanningarna, i samma mån inplanteras de i hennes naturliga, såsom i sin jordmån.”
    AC # 3762:2
  • ”Allt gott är från Herren och det flyter in hos människan och ger upphov till böjelsen för det goda. Denna böjelse kallas människokärlek.”
    AC # 3768:3

Vi har tills vidare lämnat Esau, eftersom Jakob ensam nu står för det goda på det naturliga planet:  ”Jakob ikläder sig nu förebildningen av det naturliga goda” AC # 3793:2. Vi har då Abraham, Isak och Jakob, tre namn, begrepp (inte ”män”) som står för tre graderade tillstånd, det himmelska, det andliga (ibland kallat det  förnuftiga) och det naturlig. Till dessa tre namn, begrepp (inte ”män”) hör tre (fyra) andra namn, begrepp (inte ”kvinnor”), nämligen Sarah, Rebecka och Rakel (och Lea). Rakel och Lea kan i viss mån jämföras med Sarah och Hagar. Till slut blev det bara Sarah. För Jakob blir det i princip till slut bara Rakel. Och det handlar inte om ”män” och ”kvinnor” och inte om ”månggifte”. Det handlar om förändringar i människans inre under det andliga mognande som vi kallar pånyttfödelse, eller med lite vardagliga ord, att bli en bra människa.

  • ”Med människans pånyttfödelse med hänsyn till det naturliga, förhåller det sig helt och hållet på samma sätt som med Jakob, och Labans två döttrar, Rakel och Lea.”
    AC # 3793:3

Lägg märke till hur ofta ordet ’böjelse’ används i texten.

  • ”Döttrarna [Rakel och Lea] till detta goda [Laban]  förebildar därför böjelser i det naturliga, ty dessa är som döttrar till detta goda som fader. Och eftersom dessa böjelser skall förknippas med det naturligt goda, så förebildar de därför böjelser för det sanna, den ena för det inre sanna, den andra för det utvärtes sanna.”
    AC # 3793:2
  1. Utvärtes och invärtes sanna

Rakel och Lea är döttrar till Laban, det sidobesläktade goda på det naturliga planet.

  • ”Döttrarna till detta goda förebildar därför böjelser i det naturliga, ty dessa är som döttrar till detta goda som fader. Och eftersom dessa böjelser skall förknippas med det naturligt goda, så förebildar de därför böjelser för det sanna, den ena för det inre sanna, den andra för det utvärtes sanna.”
    AC # 3793:2

Rakel och Lea. Lägg märke till att Jakob först får ögonen på Rakel men att han tvingas av Laban att först gifta sig med Lea. Rakel kom först i avsikten eller ändamålet medan Lea kommer först i tiden. Jämför detta med Esau och Jakob. Esau, det goda, kommer först vad gäller ändamålet medan Jakob kommer först i tiden. I bägge fallen handlar det om att pånyttfödelsen börjar med tillstånd som är ofullkomliga i jämförelse med målet. Det mest i livet handlar om det. Ny på jobbet kan man en del men efter tjugo år sitter det i ryggmärgen osv.

  • ”Rakel förebildar böjelsen för det inre sanna, och Lea böjelsen för det yttre sanna.”
    AC # 3793:1

Det måste börja med det yttre sanna.

 

Fötter
Och så lite om motsvarigheter. Det finns mycket i Ordet om fötter eller vad man har på dem, 2 Mos 3:5, Jos 5:15, Matt 3:11, och att man tvättar dem, Joh 13:1-17.  Här hör vi att Jakob lyfte upp sina fötter. Det förklaras så här:

  • ”Att fötterna betecknar det naturliga eller naturliga ting, grundar sig på motsvarigheten med den Stora människan, som det nu handlar om vid kapitlens slut. De som hör till fötternas provins i den Stora människan är sådana som befinner sig i ett naturligt ljus, och mycket litet i ett andligt ljus.”
    AC # 3761:2

Vi är mer vakna på det naturliga planet än på det andliga, och då ser vi med fel ljus. Det är därför som det finns så mycket i Ordet om ljuset som ska upplysa oss: ”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” Matt 5:16 Principen är att det är ljusare allt högre upp man kommer, och ljusast i Herren själv.

Rakel är högre än Lea. Vi börjar på det lägre och går uppåt.

 

Fyra steg
De fyra första sönerna är en sammanfattning av den inre utvecklingen mot högre nivåer:

  • ”Med födelsen av Jakobs fyra söner från Lea beskrivs sedan i den högsta meningen uppstigandet från det utvärtes sanna till det invärtes goda. Men i den förebildande meningen beskrivs tillståndet i församlingen. Församlingen är beskaffad på ett sådant sätt att den inte erkänner och tar mot de invärtes sanningarna i Ordet utan bara de utvärtes. Eftersom det förhåller sig så, uppstiger den till det inre enligt följande ordning: först är den i det sanna som kallas trons sanna. Sedan följer handling enligt detta sanna. Därefter, som en följd av detta, kommer människokärleken, och till sist kommer den himmelska kärleken. Dessa fyra grader betecknas med Jakobs fyra söner från Lea, nämligen med ’Ruben’, ’Simeon’, ’Levi’ och ’Juda’.”
    AC # 3759

Namnet ’Ruben’ kommer från ett hebreiskt ord som betyder att se. Den andliga utvecklingen börjar med att något litet ljus smyger sig in: ”Gud sade: ’Varde ljus!’ Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och Han skilde ljuset från mörkret.” 1 Mos 1:3-4

 

Lön är ett nödvändigt ont
På denna väg från lite ljus, det ”utvärtes sanna” till det högsta, det ”invärtes goda” så måste olika medel användas, t ex lön:

  • ”När lön nämns i Ordet förnimmer änglarna med detta inte något av lön utan det som av Herren finns för dem helt gratis och av barmhärtighet. Men lön tjänar som förbindelsemedel för dem som ännu inte blivit initierade, ty de som ännu inte blivit initierade i det goda och i böjelsen för detta, det vill säga som ännu inte blivit fullständigt pånyttfödda, de kan inte annat än också tänka på lön, ty det goda som de gör, gör de inte av böjelse för det goda, utan av böjelse för det som är sällhet och lycksalighet för deras egen skull, och samtidigt av fruktan för helvetet. Men när människan pånyttföds, då omvänds förhållandet, och det bildar sig en böjelse för det goda, och när denna finns tänker människan inte längre på någon lön.”
    AC # 3816:2

 

Sammanfattning
Detta kan tjäna som en sammanfattning av läsningen:

  • ”Med böjelserna för det sanna och goda förhåller det sig på detta sätt. Äkta böjelser för det sanna och goda som förnimms av människan, är alla av ett Gudomligt ursprung, eftersom de är från Herren, men under vägen när de kommer ned, övergår de i en mångfald av enskilda bäckar, och bildar där nya härkomster, ty de förändras allt efter som de flyter in i böjelser som inte är äkta utan otillbörliga, och i böjelser för det onda och falska hos människan. I utvärtes form framställer de sig ofta som lika de äkta, men i invärtes form är de dock sådana. Ändamålet är det enda tecken av vilket de känns igen. Om de har det egna jaget och världen till ändamål, så är böjelserna oäkta, men om de har nästans bästa, samhällenas bästa, fäderneslandets bästa, och än mer församlingens bästa, och Herrens rikes bästa till ändamål, då är de äkta. Ty då har de avseende på Herren som ändamål, eftersom Herren är i dessa godheter.”
    AC # 3796:2