fbpx
4 juni, 2011

Kyrkans inredning färdigställs

Inte allt var färdigt i kyrkan, vare sig inuti eller utanför. Detaljer fattades. Det verkar som att man eventuellt inte ens från början hade planerat för den centrala målningen i kyrkan. Därom står det att läsa:

Ett konstverk i Swedenborgs Minneskyrka (Kristusbilden)

Då Gudstjänsten den 19 juni [1928] avslutades för våren, började omedelbart tidigt följande morgon arbetet med en ny målning i Valvbågen, som skiljer koret från kyrkan. Där fanns nämligen ett större fält, på vilket en målning skulle kunna framställas. Då fältet ifråga var det förnämligaste i hela kyrkan, låg den tanken nära till hand att just på denna plats söka åstadkomma en bild av Herren Jesus Kristus såsom världsalltets Gud, vilket är det grundläggande i Nya Kyrkans lära.

Förslaget vann kyrkorådets gillande, och det beslöts, att samme artist, som utfört de övriga målningarna i kyrkan, nämligen Erik Stenholm, även skulle, enligt förut uppgjord skiss, utföra denna målning. Herren Jesus Kristus är framställd såsom den Evige Fadern sittande med utsträckta, välsignande händer. Ovanför läses inskriptionen: ’Den som har sett mig, han har sett Fadern’, varvid orden, ’Den som har sett mig’, stå till vänster och de följande orden till höger mitt emot. På vänstra sidan, från åskådaren räknat, läses följande inskription från Uppenbarelseboken: ’Jag är A och O, begynnelse och änden. Åt den som törstar skall jag giva att dricka för intet ur källan med livets vatten’. På höger sidan mitt emot läses följande, också ur Uppenbarelseboken: ’Jag, Jesus, har sänt min ängel för att i församlingarna vittna om detta för eder. Jag är telningen från Davids rot och kommen av hans släkt, jag är den klara morgonstjärnan.’ Det kan ju ses djärvt att i bild söka framställa något så högt och stort som Herren Gud Jesus Kristus själv, något som ingen konstnär i världen är mäktig, men det är givetvis icke meningen att framställa bilden av Herren, varken sådan Han var, då Han vistades på jorden, ej heller sådan man tänkt sig att Han skulle ha sett ut, utan meningen är i stället att på ett åskådligt sätt för alla, som vill besöka Swedenborgs Minneskyrka, klart och tydligt tillkännagiva, att Herren Jesus Kristus, såsom inskriptionen även tydligt ger vid handen, är den ende sanne Guden, Skaparen och tillika Återlösaren och Pånyttfödaren i en enda odelbar person, och att han är den förste och den siste, begynnelsen och änden. Texten är vald av församlingens pastor, och textaren Bengt Törnqvist, som tillika är vaktmästare i Swedenborgs Minneskyrka, har målat texten i vackra och lättlästa bokstäver.

Det ansågs till en början, att inskriptionen var något lång och därför möjligen skulle förtaga verkan av själva målningen, men sedan inskriptionen väl blivit anbringad på sin plats, visade den sig mycket väl harmoniera med bilden, och den tanken slog församlingens pastor vid återkomsten från missionsresa i mitten av juli, då konstverket för första gången togs i betraktande, att den å ömse sidor framställda texten ingav åskådaren föreställningen av Herren, sådan han träder oss till mötes i sitt eget ord. Om man dessutom lägger märke till att inskriptionen på vänster sida börjar: ’Jag är A och O’ och på höger sida: ’Jag, Jesus, har sänt min ängel’ etc., så får tanken ytterligare stöd.

Måtte nu det nya konstverket på sin upphöjda och framträdande plats för nuvarande såväl som kommande kyrkobesökare vittna om Herren Jesus Kristus såsom världsalltets ende Herre och Gud, vår kärleksrike och allvise Fader.

Övriga detaljer som tillkommer senare är bl a dopfunten våren 1928 samt senare under året en målning på övre delen av vänstra långväggen, en målning som inte längre finns. Den föreställde drakens kamp mot kvinnan klädd i solen enligt kap 12 i Uppenbarelseboken.

Så gick den mer än femtioåriga drömmen i uppfyllelse. Ett raskt handlande efter ändringen av religionslagstiftningen 1873 ledde till bildandet av Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare. Det man då såg framför sig var grundandet av ett fristående nykyrkligt samfund samt byggandet av ett eget tempel i Stockholm. Det tog knappt tio år att nå ett statserkännande. Det skulle ta ytterligare drygt fyrtio år, innan templet, Swedenborgs Minneskyrka, stod på plats.

När vi idag blickar tillbaka på den rörelse som sattes igång för ett och ett kvarts sekel sedan och som ledde fram till byggandet av ett ”tempel” i Swedenborgs hemstad, ser vi de två pastorerna som dominerade utvecklingen – Boyesen och Manby.

Boyesen var den som från början starkast verkade för att upprätta ett gott förhållande till nykyrkovänner i utlandet, utan vilkas ekonomiska stöd ett bygge hade varit otänkbart. Manby däremot som var yngre och som helt kom att dominera den nykyrkliga verksamheten efter Boyesens död, var den som längst och ihärdigast utförde det grundläggande arbetet för att förverkliga bygget. Som vi har sett hade dessa två skilda åsikter i många saker som har med nykyrklig verksamhet att göra. Tidvis höll dessa motsättningar på att spoliera hela projektet, men i slutändan måste man ändå säga att båda, var och en på sitt sätt, bidrog till förverkligandet av ”Minnestemplet”. Medan båda verkade för tempelbygget, var det ingen av dem som fick se det förverkligat. Att så till slut kunde ske får vi istället tacka David Rundström för.

Idag är Swedenborgs Minneskyrka hemvist för Nya Kyrkans Församling i Stockholm. Den församlingen är sedan drygt tjugofem år tillbaka en sammanslagning av två nykyrkliga församlingar med olika rötter i traditionen. Därmed samsas idag under samma tak de två riktningar inom nykyrkligheten, som fanns med under den femtioåriga förberedelsetiden fram till kyrkans byggande.

1927 blev en dröm verklighet. Med ”templet” på plats finns det fortfarande en dröm och ett mål – att i harmoni och i människokärlekens tecken bereda väg för en äkta gudstjänst, där människor kan dyrka och tjäna Herren såsom Han har uppenbarat sig i sin Andra ankomst