Förslag på ritningar till kyrkan i Stockholm

I samband med detta uppsving för planerna på att bygga tog man in flera förslag på hur byggnaden skulle se ut. I arkivet finns ett rikligt material kring dessa förslag. Pompöst och nationalromantiskt är nog den bästa beskrivningen av förslagen.

Nils Erland Heurlin fanns med redan då, och hans förslag får nog anses som det bästa. Det skiljer sig dock kraftigt från vad som sedan blev hans slutförslag för det bygge som genomfördes 1926-27.

Redan innan man tog in arkitektförslag hade man hört sig för hos staden om möjligheten att genom köp utvidga tomten Vingråen 41 som vätte mot Tegnérlunden med ytterligare 273,4 kvadratmeter. Följande år, 1913, blev tomtköptet klart. Den 20 maj skrevs ett köpekontrakt med staden. Den 15 juli skedde köpet. Man betalade 100 kr per kvadratmeter. Den 22 december hade man fått lagfart för den tomt som skulle bli platsen för bygget av Minneskyrkan. Den totala tomtytan blev då 614,2 kvadratmeter.

Trots att allt var klart, tvekade man ändå. Två år senare, på våren 1914 – före första världskrigets utbrott – kommer vad som kan tyckas vara en kontraorder. Men man måste inse att de har en realistisk syn på ett projekt som var mycket omfattande och som man måste ta största ansvar för. Så här skriver kassören Sundström i Nya Kyrkans Tidning:

Hvarföre vi ej bygga genast

I anledning af att från flera håll uttryckts förundran öfver att, då Tempelfonden nu uppnått den stora summan af öfver 100.000 kronor, vi icke sätta i verket med byggandet af ett Tempel, i all synnerhet som vi i så fall skulle kunna påräkna hjälp med de medel af omkring 37.000 kr. som för detta ändamål insamlats af våra trosfränder i Amerika, tillåter sig undertecknad göra några erinringar beträffande innebörden af de siffror, som i förestående berättelse angifva församlingens ekonomiska ställning.

För att kunna mera påtagligt belysa denna ställning återgifves här nedan en orienterande skiss öfver församlingen tillhöriga tomter. Denna är dock endast för att ge en idé om läget, och ej uppgjord efter exakta mått.

Såsom af denna skiss synes, eger församlingen ett komplex af tre tomter, hvaraf den mot Tegnérlunden vettande, a. b. c. d., är obebyggd och afsedd att användas för bebyggande (se de streckade linierna) med ett församlingshus. Detta hus är ämnadt att inrymma, förutom en vår församling fullt värdig kyrkosal för omkring 350 personer, äfven Bokförlagslokaler, pastorsboställe m. fl. lägenheter, hvilkas uthyrande skola tillföra församlingen inkomster. Af de tvenne andra tomterna, vettande mot Kammakargatan, är tomten N:o 52 bebyggd med ett gammalt, mer eller mindre fallfärdigt hus, afsedt att försäljas så snart antagligt pris kan erhållas. Hvad åter tomten N:o 50 beträffar, är det församlingens afsikt att behålla den åtminstone intill den tidpunkt, då däri nu inrymda bokförlag kan inflytta i det tillärnade församlingshuset.

Hela tomtkomplexet är bokfördt till ett värde af: 184,970:94
Dessutom äger församlingen i värde af inventarier och psalmbok: 1,101:94
samt slutligen i Banker innestående eller eljest tillgängliga medel: 13.005:25

Summa tillgångar: 199.078:10

Därefter redogör Sundström för förutsättningarna för att sätta igång med bygget. Tomten No 52 beräknas kunna säljas för 55.000 kr. Bankmedlen uppgår till 13.000, och därtill ”hafva vi de amerikanska medlen, som vi kunna få då vi äro redo att börja vårt bygge” som uppgår till 37.000. Byggnaden beräknas kosta 169.000, så det fattas 64.000 kronor. Efter en kort utredning av inkomster och utgifter kommer Sundström fram till att ytterligare 40.000 kr måste komma in som bidrag för att ett eventuellt lån inte skulle komma att belasta ekonomin för mycket.

Sundström försöker med denna redogörelse både att få läsaren att förstå att de till synes rikliga medel som insamlats inte räcker för att omedelbart sätta igång byggandet, och att övertyga läsaren om nödvändigheten av ytterligare bidrag till Tempelfonden. Han avslutar:

Undertecknad har genom denna utredning sökt klargöra församlingens ekonomiska ställning, särskildt i hvad den berör kyrkobygget, på det att vår Tidnings läsare må känna betingelserna för uppfyllandet af den så länge närda önskan att i Swedenborgs eget land bekännare af Nya Jerusalems himmelska läror måtte beredas tillfälle att få fira Gudstjänst under eget tak.

Stockholm i Maj 1914
Nils Sundström
församlingens kassaförvaltare.”

År 1916 är det dags för Manby att åter driva på utvecklingen. Han menar att det går för långsamt. Under de sexton år han då varit pastor för församlingen i Stockholm har man haft gudstjänst i en hyrd lokal, i Landtbruksakademiens stora sal på Mäster Samuelsgatan 47. Enligt Manby håller det tillbaka spridningen och tillväxten av Nya Kyrkan. Han konstaterar att i stort sett alla Swedenborgs verk nu finns översatta till svenska, att det finns en ändamålsenlig och fullständig psalmbok som också innehåller alla nödvändiga typer av gudstjänstordningar. Det är därför dags att ta nästa steg – att bebygga den tomt man alltför länge ägt utan att låta den förränta sig, vare sig i ekonomisk mening eller i missionerande och uppbygglig mening. Han uppmanar i november månads nummer av Nya Kyrkans Tidning att samla in medel till Tempelfonden. Resultatet lovar han ska redovisas i decembernumret.

Uppmaningen ledde till att 1,870 kr samlades in, varav 300 kr kom från Manby själv. Det är ingen liten summa och vi kan gissa att det spädde på intresset, åtminstone temporärt, för att bygga kyrkan.

Detta upprop var Manbys sista brandtal för kyrkobygget. 1917 försöker han igen, men det är under miserabla förhållanden mitt under första världskriget. Pliktskyldigast sade han i ett tillägg efter sin ämbetsberättelse vid Nya Kyrkans Svenska församlings ordinarie kyrkostämma den 26 april 1917:

Det torde ej böra förgätas, att vår församling i år har anledning att tacksamt fira ett jubileum, då det nu med nästa månad blir trettio år, sedan hon vann statserkännande. Tanken härpå har också i sin mån framkallat den nya ansatsen att vinna tillökning i vår tempelfond, så att vi snarast möjligt måtte kunna få vårt eget gudstjänsthus. Otvifvelaktigt skulle detta bli till lyftning och stadga för vår fortsatta verksamhet till spridande af kännedomen om Herrens andra ankomsts uppenbarelse.

1920 gick Manby ur tiden, och som nämnts ovan efterträddes han på posten som församlingens pastor av David Rundström.

Bygget av templet börjar bli verklighet

Den rikaste källan att ösa ur vad gäller kyrkobygget och invigningen är det organ som löper från 1924 efter ett ”provnummer” i december 1923 – «Församlingsblad för Nya Kyrkans Svenska församlingar» med David Rundström som redaktör.

David Rundström

Några ord ska först sägas om David Rundström, som vi kommer att möta i händelserna kring bygget och invigningen. Han nämns första gången i församlingssammanhang i Nya Kyrkans Tidnings oktobernummer 1916 som en av två prästkandidater. Det stämmer med vad han själv säger, nämligen att han varit med i församlingslivet sedan 1915. Han föddes i Örs församling i Älvsborgs län den 17 april 1888. Efter den första kontakten med Nya Kyrkan blev han snart upphöjd till prästkandidat och studerade under Manby i Stockholm. Han åkte sedan över till Manchester, där han fortsatte sina studier och blev prästvigd den 17 juni 1920. Senare samma höst installerades han som pastor för Nya Kyrkans Svenska församling i Stockholm och som vice pastor i församlingen i Göteborg. Efter att under den första tiden ha bott i Stockholms skärgård flyttade han och hans familj in i en lägenhet i församlingens fastighet på Kammakargatan 50. David och hans hustru Jane fick fyra barn. Under sin prästgärning reste han mycket både inom landet och utomlands. Förutom Amerika och Europa, som kommer att nämnas längre fram i sitt sammanhang, besökte han både Norge och Finland som nykyrklig missionär.

Och nu åter till kyrkobygget som sannolikt inte hade nått sin fullbordan utan David Rundströms energi och klokskap.

Den nordenskjöldska donationen

Det som till slut skulle föra byggprojektet framåt var en större donation till Tempelfonden från framlidne Otto W. Nordenskjöld som utbetalades i januari 1926.

Fru Sofie Charlotte Georgine Nordenskjöld avled 1924, och ett drygt år senare var allt klart med gåvan. Men innan den donationen hade nått säker hamn, hade Rundström lagt ner stor möda på att försäkra gåvogivarens efterlevande maka, alltså fru Nordenskjöld, att hennes makes ursprungliga avsikt med donationen skulle förverkligas helt enligt hans intentioner. Hon hade nämligen funnit anledning att bli upprörd över sakernas tillstånd inom Nya Kyrkan i Sverige och hotade vid flera tillfällen att ändra sitt testamente, vilket skulle ha gjort projektet omöjligt att genomföra. Rundström lyckades alltså få henne att fullfölja sin plan.

Donationen uppgick till precis den summa, 125.000 kr, som man 1922 konstaterat var det som fattades, och när dessa medel hade säkrats, fattade man den 4 januari1926 beslutet om att sätta igång med kyrkobygget.

Rundströms resa till Amerika

Efter den nordenskjöldska donationen var nästa steg i förverkligandet av tempelbygget att övertyga nykyrkovännerna i Amerika och England om att släppa till de medel som ackumulerats där under många års insamlande alltifrån det första uppropet 1875.

Pastor Rundström menade att tiden nu var inne för ett personligt besök i Amerika och rapporterar i Församlingsbladet:

Under en längre tid ha förhandlingar pågått mellan kyrkorådet i Nya Kyrkans Svenska församling i Stockholm och Convention i Amerika angående utfåendet av en fond, vilken på sin tid insamlades av pastor Manby vid dennes besök i Amerika för byggandet av en minneskyrka åt Swedenborg i Stockholm. … För detta ändamål som för underhandlingar angående den ovannämnda fonden, avsedd att användas till inredning av kyrkobyggnaden, har kyrkorådet ansett lämpligt, att pastor detta år skulle besöka Amerika. Avresan skedde från Göteborg den 1 maj med ångaren Stockholm. Gudstjänsterna pågå under maj månad på vanligt sätt och upprätthållas av e.o. Hovrättsnotarien Erik Lundström.

En intressant och ganska anmärkningsvärd omständighet var att Rundström under den veckolånga resan över Atlanten vid två tillfällen höll gudstjänst ombord, och salen var fullpackad.

Att beslutet att skicka honom till Amerika satt långt inne visar följande anmärkning i Församlingsbladet:

Efter åtskilligt parlamenterande och bemötande av olika slag av invändningar, vilka gjordes mot en sådan resa, bestämdes det slutligen i kyrkorådet, att pastor Rundström skulle företaga resan ditut. Detta beslut kom till stånd tack vare att hovrättsnotarien Erik Lundström jämte fröken Åström och grosshandlare Hedbäck kraftigt understödde pastors yrkande.

Resan blev framgångsrik. Rundström imponerades av verksamheten i stort men framför allt av hur levande det svenska projektet var hos vännerna i Amerika. Han rapporterar till Sverige:

Många intressanta saker från Nya Kyrkans utbredning och tillväxt åskådliggjordes där på ett instruktivt sätt … Undertecknad förvånades att även finna ritningar till vårt nykyrkliga tempel i Stockholm, infattade i glas och ram samt upphängda på väggen, utom andra byggnadsprojekt av allmänt nykyrkligt intresse.

Avsikten med resan var fullt klar för amerikanarna och man gav honom det utrymme han och projektet förtjänade:

Att jag enligt programmet skulle hålla föredrag följande dag [hade] man utan vidare satt ut på det tryckta programmet. Det var min stora chans att för ett större auditorium framlägga planerna för vår vädjan till detsamma om ekonomiskt bistånd.

Rundströms föredrag väckte stort intresse och mottogs med kraftiga applåder, och syftet med resan hade helt klart uppnåtts. De ekonomiska tillgångarna skulle så småningom ställas till stockholmsförsamlingens disposition.