4 juni, 2011

Invigningen

Alltsedan gudstjänstverksamheten tog sin början på 1870-talet verkar det ha varit ett mönster att man gjort ett sommaruppehåll och börjat igen första söndagen i september. Det var därför som invigningen hade planerats att äga rum just den 4 september 1927, första söndagen efter sommaruppehållet.

Byggmästaren hade dyrt och heligt lovat – också skriftligen i kontraktet – att kyrkan skulle vara färdigbyggd till den 1 juli, så att den konstnärliga utsmyckningen kunde göras klar i god tid före invigningen. En rad omständigheter gjorde att tidsschemat blev pressat, men man blev klar i tid, även ”om en del detaljarbeten skulle behöva längre tid.”

Så kan t ex nämnas att det lilafärgade antipendium i sidenbrokad och brodyr i silke och guld som än idag finns i kyrkan skänktes i december 1927 av Ingegerd Wedel i Göteborg. Dopfunten stod likaså inte färdig förrän i januari året efter, och det dröjde mer än ett år innan målningen med den uppståndne Kristus kom till.

Vad gäller utsmyckningen i kyrkan kan det vara intressant att höra vad David Rundström säger om detta:

”Den smakfulla inredningen har ådragit sig mer än vanlig uppmärksamhet, icke minst på grund av den nykyrkliga symbolik, som församlingens pastor i samråd med byggnadens arkitekt sökt giva uttryck åt, och vilken varje söndag efter avslutat gudstjänst varit föremål för besökandes stora intresse. Denna symbolik, som återfinns även i smärre detaljer, har dock på grund av den åt konstnärerna lämnade friheten att även följa konstens lagar i vissa fall fått en övervägande konstnärlig betoning, varför det vid bedömandet av de olika symboliska framställningarna blir nödvändigt att även anlägga konstnärliga synpunkter.”

En annan intressant sak är att man tydligen hade planerat att ha en swedenborgsstaty i trädgården. Som bekant är, så blev det inte så.

Invigningen var en med största intresse emotsedd händelse. En femtioårig dröm hade gått i uppfyllelse. Templet stod på plats och nu skulle det inför hela världens blickar invigas. Det är naturligt att alla som arbetat för projektet var där liksom församlingens medlemmar, men det var ett stort uppbåd av gäster både från övriga Sverige och från utlandet. Det fanns nykyrkliga representanter från följande länder: Förenta Staterna, Danmark, Tyskland, Österrike, England, Tjeckoslovakien, Frankrike och Schweiz.

En uppgift säger att det var 200 personer närvarande. Bland de speciellt inbjudna fanns bl a ett flertal medlemmar från släkten Swedenborg. Invigningen var ju på många sätt ett projekt gemensamt för Nya Kyrkan i hela världen. Därför var det flera präster med under invigningsgudstjänsten. Från Amerika var det pastor H. Clinton Hay, från England pastor H. Gordon Drummond, från Schweiz pastorerna Gustave Regamey och Adolph L. Goerwitz, från Köpenhamn pastor S. Chr. Brønniche och från Tyskland pastor Erich L. G. Reissner. Alla sju prästerna läste var och en på sitt modersmål ett av sändebreven till de sju församlingarna enligt Uppenbarelseboken kapitel två och tre.

Det var ett par präster närvarande som dock inte officierade vid invigningen, nämligen pastorerna W. A. Presland och W. E. Claxton från England.

Invigningsceremonien beskrevs i sin helhet i Församlingsbladet. Så här börjar det:

Den 4 september 1927 var en stor dag för Nya Kyrkans Svenska församling. För några år sedan skulle man väl knappast kunna tro, att något sådant som byggandet av ett eget tempel så snart kunde förverkligas.

Redan en hel vecka i förväg började utländska gäster anlända för att bevista invigningshögtidligheterna. Det var långväga resande från U. S. A. och England såväl som Europas kontinent. I samband med invigningen skulle nämligen hållas en prästkonferens för nykyrkliga präster på Europas fastland, en konferens som grundlades under pastor Rundströms besök i Zürich 1920. Dagen var till alla delar gynnad av strålande solsken, vilket förhållande i sin mån bidrog att göra invigningen till den succès, som den blev.

Kl. 11 ägde en högtidlighet rum utanför på gårdsplanen med anledning av svenska flaggans hissande. Stående på trappan mitt emot flaggstången yttrade pastor Rundström med blottat huvud följande ord:

’Dagen till ära hissa vi för första gången på denna plats Sveriges flagga. Måtte de svenska färgerna var gång denna flagga synes vaja erinra om, vad svenska män uträttat till gagn för sitt land och för mänskligheten, och må dessa färger i all synnerhet erinra om den man, till vars minne detta tempel i dag skall invigas, den svenske siaren Emanuel Swedenborg.’

Ehuru invigningen var utsatt att börja först kl. 11.30, började de besökande anlända redan långt före kl. 11. Utsikterna för att få en bra plats voro ju icke så stora för dem som kommo sent. Tvenne marskalkar i studentmössor ordnade dock allt på ett förträffligt sätt. Kl. 11.30 var kyrkan fullsatt till sista plats.

Därefter följer alla detaljer av gudstjänsten med läsningar, citat, psalmer och predikningar.

Till något av det allra märkligaste under gudstjänsten hör följande:

En rätt egendomlig händelse, som inträffade under själva invigningsakten, förtjänar att räddas från glömskan. Arbetet med Swedenborgs Minneskyrkas iordningställande hade pågått hela natten före invigningen. På söndagsmorgonen den 4 september arbetade ännu en hel skara kvinnor med rengöringen. Den siste arbetaren, sysselsatt på platsen, var den elektriske montören från A. S. E. A., som höll på ända fram mot tiotiden. Belysningen var då i ordning och fungerade till belåtenhet överallt utom i koret. Montören hade gjort flera fruktlösa ansträngningar att koppla på strömmen till belysningen i koret, men då det visade sig omöjligt, måste han uppge försöket och begav sig därifrån under uppgiften, att den elektriska strömmen på något oförklarligt sätt fattades, ehuru allt övrigt var i ordning. Då belysningen i kyrkan, när alla kronorna blivit tända, är så stark, att koret ändå utan olägenhet kan vara utan belysning, i all synnerhet som det finnes icke mindre än tio levande ljus i de tvenne kandelabrarna i koret, tog man denna oegentlighet med största lugn, i tanke att den saken skulle avhjälpas nästa arbetsdag, då man hade mera tid på sig att undersöka vari felet kunde bestå.

När invigningen börjat, och pastor Rundström, knäböjde inför altaret jämte de övriga sex prästerna i koret, läste invigningsbönen och kom till följande i slutet av samma bön förekommande, så lydande:

”Giv Du, att det Nya Jerusalem, vars murar äro frälsning och vars portar äro lov, må komma från himmelen, ’prytt såsom en brud för sin man’!”

tändes plötsligt belysningen ovanför altaret, så att hela koret strålade i ljus. Den elektriska strömmen hade utan någons åtgörande kommit på ledningarna, utan att man visste, huru det skett. De, som icke närmare kände till förhållandena, trodde, att det hela var arrangerat, för att ge en imponerande ljuseffekt vid det högtidliga ögonblicket, men de som visste, att montören endast ett par timmar tidigare förgäves bemödat sig att koppla på strömmen, hade med stor förvåning iakttagit händelsen. Något fel på belysningsanordningarna i koret var det följaktligen icke, och belysningen har alltsedan fungerat oklanderligt.

Att det var något som var problematiskt med elsystemet i fastigheten kan man förstå av de räkningar som finns i arkivet, som visar att företaget som gjort elinstallationerna kom tillbaka flera gånger under hösten för att åtgärda diverse fel. Men nu åter till invigningen.

Efter invigningen i kyrkan fortsatte festligheterna omedelbart efteråt. Församlingsbladet rapporterar även om detta:

Sedan de utländska gästerna tagit kyrkan i betraktande intogs en gemensam lunch på Margareta Hushållsskola vid Drottninggatan, och därefter följde i expeditionslokalen i det nya huset vid Tegnérlunden svensk Generalförsamling, till vilken samtliga av kyrkostämmorna utsedda representanter infunnit sig. Utom den del angelägenheter av allmänt nykyrkligt intresse behandlade Generalförsamlingen även ett par frågor, som stodo i samband med i huvudstaden pågående högtidligheter med anledning av Swedenborgs Minneskyrkas invigning. Dessa frågor gällde dels nedläggande av en krans på Swedenborgs sarkofag i Uppsala, dels en krans på pastor Manbys grav på Norra kyrkogården, vilka beslut fattades enhälligt.

På eftermiddagen besöktes Skansen och Swedenborgs lusthus, där bl. a. ett par fotografier togos på trappan, för att hugfästa det enastående tillfället. Kl. 7 samlades alla till gemensam middag å Grands Hôtels Vapensal, där middag för medlemmar och inbjudna gäster anordnats. Den vackra salen var synnerligen smakfullt dekorerad med olika länders flaggor och Swedenborgs vapen i mitten. Från olika länder och på skilda språk hade anlänt en mängd brev och telegram, av vilka en del hann uppläsas ibland talens mångfald. Det var ju så ännu flera, som skulle hälsas välkomna på olika främmande språk, och det gällde att utföra detta på kortast möjliga tid för att bereda alla, som så önskade, tillfälle att yttra sig.