Manby blir centralgestalt

Upprättandet av nykyrkliga församlingar i Sverige har som vi har sett att göra med de två centralgestalterna Boyesen och Manby, och i många stycken tycks det ha varit rivalitet snarare än samarbete som har gällt, även om de till slut kom att verka för samma mål: ett statserkännande av nykyrkliga församlingar, översättning av Skrifterna och byggandet av en kyrka.

De hade olika synpunkter på en rad frågor, som möjligen enklast kan beskrivas med begreppen hög- och lågkyrklig, där Boyesen stod för den högkyrkliga och Manby för den lågkyrkliga synen. Till Boyesens mer auktoritära inställning hörde att han nog gärna ville framställa sig själv som ledaren för den nykyrkliga rörelsen. I den boyesenska psalmboken som gavs ut år 1879 presenterade han sig som ”Föreståndare för Skandinaviska Nykyrkomissionen” med ett underförstått uppdrag från England.

Olikheterna gjorde att Manby flyttade från Stockholm, först till Fiskeboda vid Hjälmarens strand – hans ”Wartburg” som han kallar det – och sedan till Göteborg i oktober 1884. Där hade året innan den första församlingen bildats, men den var då inte ännu statserkänd. Det skulle ske först 1911. Fram till sekelskiftet skulle Manby huvudsakligen komma att verka i Göteborg, men han predikade regelbundet också i Stockholm. Under 1890-talet verkade även pastor Albert Björck i Stockholm inom samma inriktning som Manby. Fr o m 1900 bodde och verkade Manby i Stockholm.

Boyesen och Manby hade olika åsikter om prästvigningen och kyrkoorganisationen. Boyesen följer den ordning som finns i andra länder. O.W. Nordenskjöld skrev en insändare i Skandinavisk Nykyrk-Tidning till Boyesens försvar. Han påpekade att Manby och Nya Kyrkans Bekännares styrelse ”med förbigående af vår Pastor och emot hans åsigter, söker främja ett förslag till Prestinvigning, som egentligen hör till Pastors göromål att uppsätta”. Han fortsatte:

”Pastor Boyesen har låtit trycka ett sjelfständigt ”Tillägg till gudstjenstordningen”, upptagande formulär för invigning af Prest och Biskop eller ordinerande Pastor samt för kyrko-invigning, öfverenstämmande med Gudstjenstordningen i Nya kyrkan i England och Amerika samt grundadt på Swedenborgs läror.”

Meningsmotsättningarna kan tyckas vara ointressanta i sammanhanget av kyrkobygget, men så var inte fallet. Som vi ska se längre fram, kom en betydande del av medlen för att finansiera kyrkobygget från England och Amerika. Speciellt i England tycks man ha ställt krav på att församlingsbildningen i Sverige utvecklades enligt ordningen för att man skulle gå med på att bidra till byggandet av ett tempel. Boyesen besökte England och skrev speciellt till R.L. Tafel för att förklara situationen, så att man inte skulle gå miste om bidragen.

Hans insatser bar frukt. Boyesen fick starkt stöd från hela kyrkan i utlandet, från England, och från både Konventionen och Akademien i USA. I ett personligt brev till Boyesen skrev svenskamerikanen C. T. Odhner:

”Edert beslutsamma uppträdande wid bildandet af den Nya Församlingen, och bestyrelsens usla handlingssätt har nu afgjort mitt omdöme, och jag står nu fast som jag hoppas för alltid – wid Eder sida. Jag är nu glad att striden uppstått, ty den har kommit såsom en domare. De som woro böjde att wara renlärige hafwa nu fått sina ögon öppnade. De andra hafwa blifwit afskilde såsom en torr gren och de kunna ej i längden bestå uti nya Kyrkan. Det är af högsta wigt, att läran om ”Den Nya kyrkans Auktoritet” införes i Sverige, ty Nya Kyrkan kan ej wexa, innan den är i öfwerensstämmelse med den Guddomliga ordningen, och detta kan den blifwa, endast då Herrens Ords myndighet erkännas uti Kyrkan. Akademien är på Eder sida. Biskop Benade hyser stort hopp om Nya Kyrkan i Sverige.

Jag får nu gratulera pastorn till den framgång Er sak rönte wid senaste Conwentionen, hwarest sympatierna woro helt och hållet på Eder sida.

Det gläder i sanning mitt hjerta att se, att Herren nu har låtit sin Kyrka i Swerige framträda ur det fördolda, samt intaga sin plats ibland dem, som öppet strida emot Draken i andarnes werld och uppå jorden.

Önskande Herrens frid och wälsignelse öfwer den Nya Kyrkan i mitt fosterland och öfwer Eder i Edert allwarliga arbete för densamma, samt sändande hjertliga hälsningar till Eder familj samt alla sanna nykyrkwänner förblifwer jag Eder i Herrens Nya Kyrka.

C.T.O.”

Att Manby och Boyesen hade väldigt olika åsikter framgår klart av följande appell från Manby i Skandinavisk Nykyrk-Tidning i januari 1885:

Nu frågas till sist: Skall Nya Kyrkan i Sverige vara och förblifva fri, eller skall hon kasta sig under oket? Det är en lifsfråga. I senare fallet må hon antaga det förslag till församlingsordning, hr Pastor Boyesen här erbjudit henne; i förra fallet om hon vill vara fri, och framgå i frihet, må hon förkasta det. … Välj, men välj till det bästa!

Manbys svar var att gå sin egen väg. 1 februari 1885 prästvigdes Manby genom handpåläggning av lekmän, ledda av ordföranden i Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare, O. Murray. Detta protesterade Boyesen livligt emot, och han hade, som vi har sett ovan, kyrkan i England på sin sida. Så här rapporterar Härolden:

”Hwad som i hög grad nedsatt bestyrelsens förtroende i utlandet är den omständigheten, att ordföranden i samma bestyrelse (Murray) lånat sin medwerkan till Hr Manbys s.k. ’inwigning’ efter ett godtyckligt system, som står i strid mot det inom N.K. i allmänhet antagna bruk.”

Det som Manby underströk med sin prästvigning på detta sätt var att det var den första prästvigningen någonsin i Nya Kyrkan i Sverige. Han ville därmed sätta press på Boyesen och andra som hade en annan åsikt. Manby framhöll, att Boyesen, som prästvigdes den 14 augusti 1871 i England först några år senare kom till Sverige och alltså inte prästvigts med avsikten att verka just i Sverige. Manby ville lyfta fram en frihetsaspekt och skriver:

Att ordinationen i Göteborg den 1:ste sistlidne februari var den första nykyrkliga i Sverige, är ett historiskt sakförhållande som ej låter bestrida sig. Men när i ett fritt folk, ej en koloni, ordinationen skall införas, så ligger det i begreppet af ett fritt folk, att detta måste ega att sjelft bestämma rörande denna såväl som andra sina egna angelägenheter. Den rätten har ock häfdats i England, i Amerika, i Tyskland och i Danmark. Intet folk är fullt lika det andra och kan derföre önska att i fråga om yttre former gifva sig sådana, som det finner för sig bäst passande.”

Frågan är om Manbys hållning byggde på ett principiellt resonemang eller om det handlade om att inte vilja ställa sig under Boyesens ledarskap. 27 år senare, 1912, skrev Manby i inledningen till gudstjänstordningen för prästvigning följande:

Sedan ett svenskt nykyrkligt prästämbete blifvit en gång för alla insatt i vårt land genom den af församlingen själf direkt utförda ordinationen i Göteborg den 1 februari 1885 – i analogi med hvad som skedde vid Nya Kyrkans organiserande i slutet af 1700-talet i England och bortåt ett århundrade senare, kort före Sverige, i Danmark – är det i sin ordning, att kommande ordinationer utföras af präst.

I september 1885 försökte Manby blåsa av stridigheterna.

Vår nykyrkliga krets i Sverige har under loppet af det senaste förflutna året genomgått en period af brytning och strid, men, såsom vi hoppas äfven en period af utveckling, som skall gifva anledning till ny och kraftigare lifsverksamhet. … Nu är emellertid, som oss synes, striden utkämpad. . … Vi vilja derföre å vår sida så vidt möjligt undvika en meningsstrid, som i allmänhet blifver ofruktbar. … Vi önska uppriktigt att vi ostördt må kunna arbeta på det oändligt stora verksamhetsfält, hvarest, såsom vi hoppas, våra intressen äro gemensamma.

Manbys önskan hörsammades inte genast, ty samtidigt som Manby, som var bosatt och verkade i Nya Kyrkans Samfund i Göteborg, reste till Stockholm och höll gudstjänster, så fanns det människor i Göteborg som ville att Boyesen med hemvist i Stockholm skulle resa till Göteborg. I Härolden läser vi i oktober 1885 ett upprop till pastor Boyesen:

Många vänner här i Göteborg af Eder såsom person och predikant önska härmed offentligen till Eder få uttala den önskan att Ni måtte, om möjligt, snart willfara deras önskan att komma hit och uppbygga dem med Eder till hjertat trängande predikan.”

Omedelbart därefter följer Boyesens svar:

Det skulle wara undertecknad kärt att snarast möjligt tillmötesgå ofwannämnda wänliga anmodan, om jag blott får underrättelse om någon godhetsfull will draga omsorg för lokal m.m.

Högaktningsfullt
Eder wänligast tillgifne A.T. Boyesen

En annan skillnad mellan de två, tycks vara att Manby menade, att det inte var ett tempel som var det den svenska nykyrkligheten behövde mest utan översättningar av Skrifterna. Som vi vet var Manby oerhört produktiv som översättare, medan Boyesens enda större översättning var Sanna kristna religionen. Det ska dock sägas att den översättningen är klart överlägsen i både stil och lättillgänglighet jämfört med alla Manbys översättningar.

I en rapport om läget i Sverige i New Church Life 1886 påpekas att det är översättningar som behövs i första hand och inte en byggnad. Man nämner där Swedenborgssamfundet som är ett ”sällskap som använder Manby som översättare”. Förutom de tio sista av de sjutton band, som den svenska upplagan av Arcana Cœlestia utgör, översatte Manby ytterligare tolv av Swedenborgs verk – en minst sagt imponerande insats. I kronologisk ordning var det följande verk:

1876: Läran om den Heliga Skrift (som bilaga till Skandinavisk Nykyrk-Tidning)
1882: Arcana Cœlestia – Himmelska hemligheter, Band 8 (utg. i 5 häften)
1892: Det nya Jerusalem och dess himmelska lära
1895: Jordkloten i vår solvärld
1895: Den äktenskapliga kärleken och dess motsats
1896: Levernesläran
1896: Vita hästen
1898-1912: Arcana Cœlestia – Himmelska hemligheter, Band 9-17
1902: Läran om tron
1907: Yttersta domen samt Fortsättning om yttersta domen
1908: Läran om Herren
1909: Invärtes meningen av profeterna och psalmerna
1910: Himmel och helvete
1916: Uppenbarelseboken avslöjad – Apocalypsis Revelata
1918: Läran om den Heliga Skrift

Att inte så mycket skedde mellan 1876 och 1892 har att göra med flera saker. Åren före Manbys flytt från Stockholm 1883 var fyllda av arbete med etablerandet av den organiserade Nya Kyrkan. Därefter, fram till cirka 1886, ägnade sig Manby åt bibelöversättningar. Först därefter satte han på allvar igång med översättningen av Skrifterna.

Det är som sagt svårt att veta exakt vad som utspelade sig mellan de båda prästerna. Tjugo år senare, då Manby var 65 år gammal och Boyesen 81 år, kommenterar Manby händelserna med att det var Boyesen som brutit sig ur den ursprungliga gemenskapen inom Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare. Han ”skilde sig snart derifrån och gick att bilda en egen församling.” Manby menar sedan att Nya Kyrkans Svenska församling var ”den rättmätiga arftagaren till Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare att förverkliga sin sträfvan att få ett eget gudstjänsthus”.<

Vad som hände med Nya Kyrkans Församling och Boyesen är inte helt klart. I ett brev i september 1912 skriver Nancy Lidén, initiativtagare till grundandet av en ny församling i mitten på 1910-talet, att ”Nya Kyrkans Församling genom oegentligheter under årens lopp har sammansmält allt mer, och under våren 1910, delvis på grund av hög ålder och intet visat intresse för uppehållandet, upphört med sin församlingsverksamhet och nu enbart med namnet kvarstår som församling.” I Nya Kyrkans Tidning från år 1905 kan man också hitta en del.

Manbys resa till Amerika

Pastor Manby gjorde en resa till Amerika 1904 för att främja tempelbygget. Han reste via England till New York i början på maj 1904. Huvuduppgiften var att förnya intresset för tempelbygget i Stockholm. Inte mycket hade samlats in de senaste tjugo åren. 1884 uppges fonden ha innehållit 4.000 dollar och 1904 hade den inte mer än 6.000. Manby togs väl emot av prästerna i Konventionen i alla de städer han besökte. En del av resan var givetvis avsedd för deltagandet i Konventionens årliga möte, det här året i Washington, ”den renligaste och prydligaste stad jag väl någonsin sett.” Det var vid det tillfället som han fick trycka den amerikanske presidenten Theodore Roosevelts hand. Det samlade mötet hade fått audiens hos presidenten, och Manby rapporterar, att ”såsom främmande gäst och äldre prästman hade jag fått min plats närmast generalpastorerna och fick således ganska tidigt trycka presidentens hand.”

Han besökte New York, Philadelphia, Baltimore, Washington, där Konventionen hölls, Chicago och Rockford, där han träffade nykyrkliga svenskamerikaner, samt Boston. Under resan från Chicago till Boston passerade han Niagarafallet utan att bli alltför imponerad. Han besökte också Bryn Athyn, ”en den vackraste plats jag någonsin sett.”

Nog var detta ett stort ögonblick i hans liv, men mer än så värmde det honom att få ett så fint mottagande av de nykyrkliga vännerna i Amerika. Uppdraget blev framgångsrikt. Insamlingen tog fart, och de svenska nykyrkliga i Amerika skickade penninggåvor till Sverige varje månad i flera år efter Manbys besök.

På vägen tillbaka stannade han i England för att också där tala för sin sak, tempelbygget i Sverige.