Andlig Halkvarning
“Den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” (Matteus 7:14)
Hal vinterväg
Vi vet alla hur det känns att gå på en hal vinterväg. Vi går försiktigt, försöker hålla balansen och är uppmärksamma på varje steg. Ibland halkar vi ändå, trots att vi vet vart vi ska.
På många sätt liknar vårt andliga liv en sådan vandring. Herren visar oss vägen till himlen, men ibland är den vägen inte enkel. Längs vägen möter vi frestelser, svårigheter och perioder av mörker då det är lätt att förlora fotfästet.
I dagens predikan ska vi därför fundera över hur vi kan förbereda oss för livets andliga vintrar och halkor, varför frestelser är en del av vår väg till himlen och hur Herrens ord kan bli som broddar under våra fötter.
Framför allt ska vi påminna oss om att vi aldrig vandrar ensamma. För även när vi halkar finns Herren där, redo att hjälpa oss upp igen.
Läsningar
Matteus 7:13–17:
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar?
(Översättning: Svenska Folkbibeln 1998)Arcana Coelestia # 8403:
Människor som saknar kunskap om människans pånyttfödelse föreställer sig att en människa kan pånyttfödas utan frestelser och somliga tror att hon är pånyttfödd efter att ha genomgått en enda frestelse. Men man bör veta att ingen kan pånyttfödas utan frestelser och att människan måste genomgå många frestelser, den ena efter den andra.Orsaken till detta är att pånyttfödelsen sker för att den gamla människans liv ska dö bort och ett nytt, himmelskt liv ska ingjutas i henne. Av detta kan man förstå att en kamp är helt oundviklig. Den gamla människans liv gör motstånd och vägrar att försvinna och den nya människans liv kan inte ingjutas där den gamla människans liv finns kvar.
När vintern kommer
Det finns vissa saker vi vet kommer att hända. Solen går ner varje kväll, måndag kommer efter söndag och i Sverige kommer vintern varje år.
Ändå verkar Stockholms kollektivtrafik bli lika överraskad varje gång. Den första snön faller och plötsligt står bussarna stilla, tågen är försenade och hela kommunen och regionen verkar vara förvånade över att det faktiskt kan snöa i november. Vi kan skratta åt det, men vi människor är inte alltid bättre själva.
När vintern närmar sig förbereder vi oss. Vi byter till vinterdäck, plockar fram vinterjackorna och tar på oss broddar när trottoarerna blir hala. Vi vet att vägen kan bli farlig och vi vill undvika att falla.
Men i vårt andliga liv är vi inte alltid lika förberedda. För även där kommer vintern. Det finns perioder när tron känns stark och vägen framför oss är ljus. Men så händer något. Någon behandlar oss orättvist. Vi blir arga, avundsjuka eller bittra. Vi lockas att göra något som vi innerst inne vet är fel. Plötsligt har vägen blivit mörk och hal.
Inte nog med det, den Himmelska Läran lär oss att allting går i cykler, att det kommer och går perioder, härliga som jobbiga. Även det andliga livet har årstider och mörka dagar.
Vägen till himlen är inte alltid en vacker sommarpromenad. Ibland är den en isig vinterväg och precis på samma sätt som i den naturliga världen behöver vi något som hjälper oss att hålla balansen.
Den smala vägen till himlen
I dagens läsning säger Herren:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” (Matteus 7:13–14)
Herren beskriver två vägar. Den ena är bred och bekväm. Där kan vi följa med strömmen utan att behöva tänka särskilt mycket på våra steg. Den andra är smal och kräver uppmärksamhet.
Den smala vägen är svårare därför att den kräver att vi förändras. Att vi ibland säger nej till våra egna begär, lägger stoltheten åt sidan och väljer det goda även när det kostar oss något. Det är här vi möter våra andliga frestelser.
Frestelserna är en del av vår pånyttfödelse
I den Himmelska Läran, Arcana Coelestia, står det:
Ingen kan pånyttfödas utan frestelser, och människan genomgår många frestelser, den ena efter den andra. (Arcana Coelestia # 8403)
Den Himmelska Läran förklarar att människans pånyttfödelse inte sker genom en enda frestelse. Det gamla livet inom oss måste gradvis ge plats åt ett nytt, himmelskt liv.
Vi kanske bestämmer oss för att bli mer kärleksfulla, men upptäcker att vi fortfarande lätt blir arga. Vi vill vara osjälviska, men märker att vi gärna sätter oss själva först.
Det gamla livet släpper inte taget så lätt. Därför uppstår en kamp mellan det gamla och det nya inom oss. Genom att stå emot vår själviskhet kan vi utveckla verklig kärlek. Genom att övervinna vår stolthet kan vi lära oss ödmjukhet.
Frestelserna är viktiga men upplevs som strider. Dock, Herren använder dessa strider för att förändra oss och striderna pågår genom hela livet. Det kommer inte bara en vinter. Det kommer många.
Stenen där andarna snubblade
Himlen och helvete 534 berättar om en syn där Emanuel Swedenborg fick se vägen till himlen och vägen till helvetet. Han såg en bred väg där mängder av andar vandrade tillsammans. Både goda och onda andar gick där, samtalade som vänner och verkade utåt inte skilja sig från varandra.
Men längre fram låg en stor sten. Där delade sig vägen. Den ena vägen var smal och ledde mot himlens ljus. Den andra var bred och ledde ned mot helvetet.
När de onda andarna kom fram till stenen snubblade de över den och skyndade vidare mot helvetet. De goda andarna fortsatte däremot att vandra vidare mot himlen.
Swedenborg förklarar att stenen representerade den gudomliga sanningen och i sin högsta betydelse Herren själv. (Himlen och helvete # 534). Det var alltså sanningen som skilde vägarna åt.
De som förnekade den gudomliga sanningen snubblade över den, medan de som erkände Herren kunde fortsätta mot himlen. Detta visar att två människor kan leva liknande liv på utsidan, men ha helt olika kärlekar inom sig. En människa kan hjälpa andra av verklig kärlek. En annan kan göra samma sak för att bli beundrad.
Det är kärleken bakom våra handlingar som visar vår andliga riktning. Men det finns en viktig skillnad mellan att snubbla och att medvetet välja fel väg.
Att falla i en frestelse betyder inte att vi är förlorade. Det avgörande är om vi vill resa oss, lämna det onda bakom oss och fortsätta följa Herren.
Herrens sanning är våra andliga broddar
Så, hur håller vi oss då andligt stadiga när vägen till himlen blir hal? Den Himmelska Läran ger oss ett tydligt svar i Arcana Coelestia 8962:
”Dessa strider utkämpas med hjälp av trons sanningar som kommer från Ordet. Det är med dessa människan måste kämpa mot det onda och det falska. Om hon kämpar med något annat segrar hon inte, eftersom Herren inte finns i något annat.” (Arcana Coelestia # 8962)
Det är alltså Herrens sanning som hjälper oss att övervinna frestelserna. Precis som broddar ger oss fäste på isen ger Herrens ord oss ett andligt fotfäste.
När vi frestas att ljuga påminner Hans ord oss om sanningen. När vi frestas att hämnas påminner det oss om förlåtelsen. När själviskheten tar över visar Herren oss kärlekens väg.
I Psaltaren 119 läser vi:
”Visa mig, HERRE, dina stadgars väg, så vill jag akta på den ända till slutet. Ge mig förstånd så att jag tar vara på din undervisning och håller fast vid den av allt mitt hjärta. Led mig på dina budords stig, ty jag gläder mig åt den… Vänd bort mina ögon så att de inte ser efter förgängliga ting, håll mig vid liv på dina vägar.” (Psaltaren 119:33–37)
Personen som säger detta ber om förstånd att följa Herrens väg, inte om ett liv utan svårigheter.
Akta er för falska vägledare
I dagens läsning, efter att Herren har talat om den smala vägen säger Han:
”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem.” (Matteus 7:15–16)
Herren varnar oss. Det finns onda andar, som alltid är med oss, och de försöker ständigt väcka våra själviska begär. Samtidigt varnas vi också för att vilseledas av andra människors tankar och idéer.
Föreställ er att ni vandrar på en isig väg i mörkret. Någon erbjuder er en enklare och tryggare väg. Men hur vet ni att den leder rätt? På samma sätt kan människor få oss att tro att vi kan följa våra själviska begär utan att behöva förändras. Men mänskliga idéer är naturliga, inte gudomliga, och kan föra oss bort från Herren.
Herren lär oss att känna igen dem på deras frukt. Leder deras ord till kärlek och ödmjukhet eller till själviskhet och högmod? Herren kan verka genom människor, men Hans gudomliga ord måste alltid vara vår yttersta vägledning.
Är vi beredda att leva ett andligt liv där vi måste ständigt skilja Herrens sanning från mänskliga idéer och stå emot de onda andar som försöker hindra oss från att nå himlen?
Var förberedd när vintern kommer
Vi kanske finner det lite roligt att Stockholms kollektivtrafik tycker det är märkligt att snön faller varje år. Men ibland lever vi vårt andliga liv på precis samma sätt. Vi vet att frestelserna kommer, men väntar med att förbereda oss.
Vi tänker att vi ska börja läsa Herrens ord mer regelbundet när vi får tid, börja be när vi behöver hjälp och arbeta med våra dåliga vanor någon gång i framtiden.
Men när en andlig frestelse väl kommer behöver vi redan ha något att stå på. Man kan inte byta till dubbdäck, i 90 km/h, precis när alla däck spinner fritt på blixthalka.
Vi behöver lära känna Herrens sanningar medan vägen fortfarande är lätt att gå och öva oss i att leva efter dem i vardagen.
I Femte Moseboken står det:
”Den väg som HERREN, er Gud, har befallt er att gå skall ni alltid följa, så att ni får leva och det går er väl och ni får ett långt liv i det land som ni skall ta i besittning.” (5 Mosebok 5:33)
Herren uppmanar oss att följa Hans väg genom hela livet och gör vi det så kommer det gå väl. Det gör vi genom att låta Hans ord bli en del av våra tankar, beslut och handlingar, så att vi är förberedda när den andliga vintern kommer.
Herren håller oss i handen när vi faller
Men även med goda förberedelser kommer vi ibland att halka. Vi kan låta ilskan ta över, säga något sårande eller handla själviskt trots att vi vet bättre.
Då behöver vi komma ihåg orden från Psaltaren:
”HERREN gör en mans steg fasta och gläder sig över hans väg. Om han faller störtar han ej till marken, ty HERREN håller honom i handen.” (Psaltaren 37:23–24)
Det står inte att den som följer Herren aldrig faller. Det står att Herren håller honom i handen. Tänk er ett litet barn som går med sin pappa på en hal vinterväg. Barnet tappar plötsligt balansen och fötterna glider undan. Men pappan håller barnets hand och hindrar det från att falla handlöst.
Så är det också med Herren. Han vet att vi ibland kommer att misslyckas, men Han överger oss inte. Han hjälper oss att resa oss, ångra våra felsteg och fortsätta vår vandring.
Den Himmelska Läran förklarar att människan måste kämpa mot det onda som om hon gjorde det av egen kraft, men samtidigt erkänna att kraften kommer från Herren. (Arcana Coelestia # 8969)
Vi måste själva välja att göra det goda, men det är Herren som ger oss styrkan att lyckas. Det är därför vi aldrig vandrar ensamma. För den som vandrar med Herren och bygger livet på Hans sanning blir en stabil punkt, även för andra och när vi gör det så liknar vi:
”En förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan” (Matteus 7:24-25)
Amen!

