Håll ut för det högre

“De ropade med hög röst: ’Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod’?” Upp 6:10

Ett löfte om en himmel

Det finns ett löfte om en himmel, ett löfte om frid i sinnet, men ofta undrar vi över tillståndet i världen, över varför saker händer som de gör, varför saker som vi inte har bett om händer oss själva. Att tänka så är förståeligt, men tanken får inte stanna där. Den måste gå vidare, och vi måste tro att det finns en mening med svårigheter, lidande och motstånd på vår väg till den himmel vi hoppas på.

Swedenborg säger att det målet kan vi bara nå genom att gå igenom inre kriser. Målet som vi kallar pånyttfödelse, alltså en förnyelse av själens tillstånd, kräver att vi i oss själva avslöjar de svagheter vi har, svagheter för det som vårt lägre jag fortfarande hakar sig fast vid. I Uppenbarelseboken finns en sammanfattande bild för de två tillstånden – kampen och uthålligheten ställd mot att låta sig luras av egoismens mörka sidor.

Läsningar

Upp 6:9-17:
När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörd dom de hade. De ropade med hög röst: ’Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?’

Och åt var och en av dem gavs en vit klädnad, och de blev uppmanade att vara stilla ännu en liten tid, tills antalet av deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fullt. Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet.

Då blev det en stor jordbävning. Solen blev svart som en sorgdräkt, och hela månen blev som blod. Himlens stjärnor föll ner på jorden, som när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas. Och himlen försvann som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sin plats.

Kungarna på jorden, stormännen och härförarna, de rika och de mäktiga, alla slavar och fria, gömde sig i hålor och bland bergsklyftor och de sade till bergen och klipporna: ’Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?’
(Översättning: Svenska Folkbibeln 1998)

Sanna kristna religionen #126:
Genom frestelse sker förbindelse, ty i fres­telser är människan till synes överlämnad åt sig själv, fastän hon inte alls är lämnad ensam, ty Gud är då som allra mest närvarande i hennes inner­sta, och stöttar henne. När en människa så segrar i frestelse, förbinds hon på det allra innersta sätt med Gud.

Slaktade, hånade

Du säger att livet känns jobbigt. Jobbigt, jobbigt! Och knyter näven i fickan och säger: ’Det får räcka nu!’ Och för att komma vidare i livet riktar du dig i din förbittring till Herren med böner, med frågor och kanske anklagelser. ’Räcker det inte nu!?’

Det är precis så det låter från dem vi hör talas om i Uppenbarelseboken. Johannes såg Lammet, som är en symbol för den uppståndne Herren. Johannes såg hur Lammet bröt det femte sigillet och såg i sin syn ett antal människor under ett altare. De hade gömt sig så nära Herren de kunde. Under altaret som är en så stark symbol för kontakten mellan oss och vår Herre Jesus Kristus.

De sökte skydd därför att det fanns fiender. De led kval under dessa fiender. De hade gjort allt rätt. Ja, det var det som var fel – i fiendernas ögon: de onda tålde inte sådana som höll fast vid sin tro. Det är därför som det sägs att de trofasta hade blivit ”slaktade för Guds ords skull och för sina vittnesbörd”. Slaktade, förföljda av sådana som avskydde allt som hade med Gud att göra.

Igenkänning

Men till slut tyckte de att det fick vara nog. Vi kan känna igen oss. Många människor känner att de vandrar med Herren genom livet. De har tydligt tagit avstånd från ett egocentriskt liv. De har försökt göra sin religion levande och full av medmänsklig värme och omtanke.

Det mesta går bra. Åren går. Livet känns som det ska. Herren finns med. Livets utmaningar känns inte oöverstigliga. Men så hamnar vi i en helt annan situation. Det blir besvärligt, väldigt besvärligt. Omständigheterna krånglar till sig, både i det yttre och i det inre, känslomässiga.

Det som tidigare varit självklart är inte det längre. Sammanhang som tagits för givna gäller inte längre. Livet känns jobbigt. Så låt oss stanna upp lite här. Låt oss tänka efter, och försöka minnas en sådan situation! Blunda och tänk efter! Låt oss vara tysta ett ögonblick.

Jo, det kanske var en för kort stund, men i de minnen vi hittar i självreflektionen finns förmodligen vanmakt, förvirring och ängslan, och kanske en anklagelse mot Herren själv. Varför låter han mig genomlida detta!? ”Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja?” Upp 6:10 Ja, hur länge ska det dröja innan vi – med det passande uttrycket – ser ljuset i tunneln igen? Hur länge ska det dröja, innan livet åter blir normalt, innan vi kan känna samma självklara tillit och trygghet i Herren och i vår tro som tidigare?

Frestelser

I Herrens bön ber vi med orden ”inled oss icke i frestelse”. Och så tycks Herren göra det i alla fall. Men vi kan inte se att vi har gjort oss förtjänta av det. Hur ska vi förklara det? Om vi kunde se in i framtiden, skulle vi kunna se svaren. Herren låter nämligen inget ont hända som inte leder till något gott. Se Arcana Cœlestia #6489

Så vi ska därför lita på att det vi skulle se i framtiden, skulle vara glädje och frid i sinnet. Dagens text från Uppenbarelseboken ger oss en glimt av att det finns en framtid och att det är möjligt att härda ut. Fienderna gav ju upp. De blev helt maktlösa: ”De sade till bergen och klipporna: ’Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede’.” Upp 6:16

En ljusning

Om vi tittar framåt i dagens kapitel i Uppenbarelseboken, så ser vi en ljusning. De som fanns under altaret var först desperata, men strax händer något. Först får de lite uppmuntran: ”De fick en vit klädnad och blev uppmanade att vara stilla ännu en liten tid”, Upp 6:11 och sedan bröt Lammet det sjätte sigillet. Fruktansvärda saker hände då, men de hände bortom altaret.

Vid altaret, hos Herren, var allt lugnt. Därute, bland fienderna, var det Lammets vrede som verkade. Det blev jordbävningar. Solen blev svart. Himlen rullades ihop. De andra däremot, ”de rika och de mäktiga”, ’fienderna’, sökte förtvivlat efter skydd. ”De gömde sig i hålor”. Upp 6:15 De som befann sig under altaret vilade tryggt.

Ett existentiellt val

Det som beskrivs här är en existentiell kamp mellan gott och ont. Det är ett evigt tema och handlar om vilken sida vi ska ansluta oss till, lidandets eller översitteriets sida.

När vi läser detta, kan vi fråga oss själva, vad vi skulle föredra – att höra till dem som fanns under altaret och som länge, länge klagade och blev förtvivlade men som till sist vilade i trygghet och blev befriade, eller vara bland ”de rika och de mäktiga” som strax ropar på hjälp och gömmer sig i hålor undan Lammets vrede och förlorar all sin makt över dem som de trodde var svaga och lättlurade.

I den existentiella kampen mellan gott och ont måste vi göra ett val: lida förtryck för att vi har bestämt oss för att det finns värden som inte kan säljas ut, eller välja den breda vägen som ser lockande ut men som leder rakt ut i en andlig öken.

Uthållighet

För oss som sitter här idag är det lätt att med munnen säga att vi självklart ska välja den svåra vägen, som lovar en framtid där vi kan vända oss om och säga: ’Det var värt det! Det var värt att kämpa och hålla fast vid det jag visste var sant och rätt! Tack, Herre, för att du gav mig kraft att hålla ut!’ Vi minns Jesu ord:

”Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Genom att stå fasta skall ni vinna era själar.” Luk 21:17, 19

Nyckelordet här är uthållighet. Utan uthållighet är ett religiöst liv omöjligt. Belöningen kommer inte omedelbart. Belöningen kommer stegvis.

Belöning

En sorts belöning är att känna en inre styrka efter att vi har handlat i enlighet med Guds bud. Vi har avstått från något ont, och vi har gjort något gott. Det ger en inre känsla av styrka och ro.

En annan sorts belöning finns på ett sanningsplan. Vi skaffar kunskaper, bearbetar dem och skapar en världsbild som påverkar hur vi möter livet. Det finns en tillfredsställelse i att kunna förklara vad livet handlar om, och en sorts belöning när vi ser att ny kunskap får oss att se klarare och bli mer motiverade i vår uthållighet. ”Jesus sade: ’Om ni förblir i Mitt ord … skall sanningen göra er fria’.” Joh 8:31-38

Och den sista sortens belöning kommer i livet efter detta. Den belöningen är inget tomt, flyktigt löfte för en troende människa. Hon har redan smakat på det. Tankens klarhet skådar evighetens rike. Det är inget luftslott. Det är en verklighet som man kan föreställa sig redan här. Den som har handlat osjälviskt har fått en smak för evighetens goda rike. Det är ingen inbillning, för den inre människan har fått en tydlig kontakt med en högre värld. ”Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen.” Matt 5:12

Även om vi inte kan känna av det varje dag, så räcker den erfarenhet vi har för att ingen någonsin ska kunna ta ifrån oss övertygelsen om en fortsättning på andra sidan. Belöningen är verklig. Men den kräver uthållighet, uthållighet i tanken, i handlandet och i reflektionen över sitt eget liv.

På den vägen – mot belöningens rike – händer ändå det att vi hamnar i livssituationer som vi kallar kriser. För att vi ska förstå varför kriser är nödvändiga i Herrens ögon ska vi sätta samman fyra läromässiga byggstenar.

Fyra byggstenar

• Den första byggstenen är att Herren är idel kärlek och enbart vill det som är gott för oss. Och eftersom han kan se in i framtiden vet han vilken som är den bästa vägen för oss, även om den vägen ibland är ytterst smärtsam. Andlig dagbok minor #4692
• Den andra byggstenen är det gamla jaget, vårt proprium som den Himmelska läran kallar det, tendensen att sätta våra egna intressen före Herrens eller andra människors. Det svåraste för oss är att erkänna att det finns något sådant hos oss. Ju mer vi förnekar det, desto mer måste Herren ta i.
• Den tredje byggklossen är det vi kallar pånyttfödelsen. Att födas på nytt är att ta emot nytt liv från Herren. Utan ett sådant nytt liv har vi inget med himlen att göra. Det finns inga belöningar att hämta ut. Det religiösa livet handlar om att ta emot sådant nytt liv. Men det går inte om vi inte lämnar själviskheten, vårt proprium, bakom oss. ”Det som är fött av kött är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.” Joh 6:7
• Den sista byggstenen är insikten om att det finns en inre och en yttre människa. Den inre människan blickar upp mot himlen och Herren, den yttre mot världen och det förgängliga.

Ständig kamp

Vi befinner oss i en ständig kamp, där Guds kärlek verkar in i den inre människan, medan vår själviskhet drar oss till det jordiska. Texten från Uppenbarelseboken beskriver dessa två delar av vårt liv. De som skyddas av Herren under altaret har tagit emot Guds kärlek genom att ha förstått hans Ord. De bär på ”vittnesbördet” om Herren.

Detta syftar på de gånger vi segrat över vårt gamla, lägre jag och befäst oss i godheten. Den andra gruppen som gömmer sig i hålorna beskriver vårt lägre jag, det som ingenting har att göra med himlen. Den gruppen är fiender till Herren men förlorar till slut all makt över våra själar.

Herren vet att vi i längden mår bättre av att höra till de förföljda som gömmer sig under altaret, även om det ibland är outhärdligt. Det ser ut som att han har glömt oss. Det har han inte, och han vet vad han gör. ”I fres­telser är människan till synes överlämnad åt sig själv, fastän hon inte alls är lämnad ensam, ty Gud är då som allra mest närvarande i hennes inner­sta, och stöttar henne.” Sanna kristna religionen #126

Herren vill oss väl

Vi kan därför finna hopp, om vi inser att Herrens kärlek bara vill oss väl, även när vi hakar oss fast vid något egensinnigt. Därför måste det bli en kamp mellan det inre och det yttre. Vårt inre skyddas under altaret. Vårt yttre lockas att tänka som de som till slut förlorade allt de hade. ”Göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede” Upp 6:16

Det finns många saker i Ordet och i Swedenborgs skrifter som inspirerar oss till att gå in i den nödvändiga andliga kampen och få rätt sorts belöning. Låt oss avsluta med att eftertänksamt lyssna på några sådana ord:

• ”Genom att stå fasta skall ni vinna era själar.” Luk 21: 19
• ”Ett uppriktigt och gott hjärta bär frukt.” Luk 8:15
• ”Frestelser är till för att skaffa herravälde åt det goda över det onda samt åt det sanna över det falska … De är också till för att öppna den inre, andliga människan.”
  En himmelsk lära om det Nya Jerusalem #194
• ” När en människa segrar i frestelse, förbinds hon på det allra innersta sätt med Gud.” Sanna kristna religionen #126
• ”HERREN gläder sig över vår väg. Om vi faller, störtar vi ej till marken, ty HERREN håller oss i handen.” Ps 37:23-24

Och till slut knyter vi ihop bilden av de rättfärdiga som tar skydd under altaret med Herrens egna ord i bergspredikan:

”Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.” Matt 5:10

Amen!