Vilken är synen på Gud och skapelsen enligt kristendomen?
Enligt kristen tro är Gud alltings ursprung – skaparen av himmel och jord, av det synliga och
osynliga. Skapelsen är inte bara ett kosmiskt mirakel, utan uttryck för Guds kärlek och vishet.
Människan, skapad till Guds avbild, bär ett unikt värde och ansvar i detta stora sammanhang.
Men hur tolkas skapelsen – bokstavligt, symboliskt, andligt? Och vilken plats har människan i
detta gudomliga drama?
Nyckelpunkter
- Gud ses som en allsmäktig, allvetande och kärleksfull skapare av allt som finns.
- Skapelsen är ett uttryck för Guds kärlek.
- Människan har Guds avbild inom sig och hennes mål är att förverkliga den.
- Skapelseberättelsen i Bibeln förstås på olika sätt – bokstavligt eller symboliskt.
- Enligt Swedenborg är skapelsen en återspegling av det gudomliga – allt har en djupare, gudomlig innebörd.
- Den yttre världen speglar människans inre värld.
- Gud upprätthåller skapelsen ständigt – det är inte ett avslutat verk, utan ett pågående skapande och upprätthållande av lib.
- Ondska och lidande i världen är inte alls Guds vilja, utan en följd av människans fria val.
- Människans kallelse är att återvända till kärleken som ursprung – att skapa i samklang med Gud.
Skaparen och det skpade
I kristendomen ses Gud inte som en avlägsen arkitekt, utan som en närvarande skapare som
håller världen i sin hand. Allt som existerar – från stjärnhimlen till människans hjärtslag – har sitt
ursprung i Gud. Det är inte bara kraft utan också omsorg som genomsyrar skapelsen. “Gud såg
att det var gott”, står det i Första Mosebok. Skapelsen är alltså god i sitt väsen – även om den
idag kan upplevas som bristfällig. I den bibliska berättelsen skapas världen på sju daga. Det är ett symboliskt och teologiskt språk som rymmer djupare sanningar och är inte alls någon naturvetenskaplig förklaring. Trots att det fortfarande finns kristna som tolkar dessa texter bokstavligt, Så finns det många som ser det som symboliskt och som uttryck för Guds avsikt med skapelsen och människans andliga
växande. Swedenborg är mycket tydlig med detta.
Människan – skapad av Guds bild
Att vara skapad till Guds avbild betyder inte att människan är Gud, utan att hon bär något av det
gudomliga inom sig – förnuft, vilja och förmågan att älska. Det innebär också ansvar: människan
är kallad att förvalta skapelsen och leva i samklang med Guds kärlek.
Samtidigt finns möjligheten till avvikelse – människans fria vilja gör det möjligt att välja bort det
goda. Kristen teologi ser synden som ett avståndstagande från Guds vilja, vilket skapar
disharmoni i både det inre och yttre.
Skapelsen enligt Swedenborg
Emanuel Swedenborg ger en fördjupad andlig tolkning av skapelsen. För honom är allt i naturen
en bild av något inre – det yttre är en spegel för det andliga. Världen är inte bara en fysisk plats,
utan en levande symbolvärld som pekar mot det gudomliga. Han säger, att ”hela den materiella
världen är en skådeplats som representerar Herrens rike.”
Skapelsen är inte heller avslutad – Gud skapar ständigt, varje ögonblick. Swedenborg säger, att
”det som är bestående kommer ur en ständigt pågående skapelse”.
Det innebär att Gud inte är borta från sin skapelse, utan närvarande i varje livsprocess.
Människans uppgift blir att upptäcka denna närvaro – att se Gud genom naturen, i relationer, i
sitt eget inre, andliga liv.
Swedenborg betonar också att människans inre utveckling är en sorts skapelse i sig. När vi låter
oss ledas av kärlek till det goda, återskapas vi inifrån – vi blir de människor vi var ämnade att
vara. Swedenborg kallar detta för pånyttfödelse. Jämför med Jesu ord i Johannesevangeliet:
”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Joh 3:3
Ondskans och skapelsen
En vanlig fråga är hur ondska och lidande kan existera i en skapelse som sägs vara ett uttryck för
gudomlig kärlek och vishet. Men den kristna tron ser inte det onda som något som har med Gud
att göra, utan som en följd av människans fria vilja. I Bibeln beskrivs detta med de två träden,
livets träd och livet med kunskap om gott och ont. Swedenborg förklarar: ”Med ‘livets träd’ och
med ’trädet med kunskapen om gott och ont’ och med att ‘äta av dem’ är att livet för
människan är Gud i henne, och då har hon himlen och evigt liv inom sig. Men döden för en
människa är inbillningen och tron att livet för människan inte är Gud utan hon själv, och då har
hon helvetet och evig död inom sig, vilket är fördömelse.”
Friheten är nödvändig för kärleken ska kunna bli verklighet – men den öppnar också för
möjligheten att välja fel. Ett starkt band uppstår enbart när de bägge parterna av fri vilja ingår
förbund. Swedenborg förklarar, att ”människan har fri vilja på grund av att hon känner livet i sig
såsom sitt eget, och att Gud lämnar åt människan att tänka så, för att det ska uppstå en
förbindelse med honom. Men en sådan förbindelse måste vara ömsesidig, och ömsesidig blir
den, då människan handlar av frihet alldeles såsom av sig själv.”
I likhet med många andra teologer, t ex Karl Barth vars tanke är, att ondskan är människans
förvrängning av det goda, och som visar sig i andlig död och lidande, menar Swedenborg att Gud
aldrig orsakar ondska och andligt lidande.
Det kristna budskapet är klart och tydligt, nämligen att det finns en väg bort från det onda. I sitt
inre ska människan med samvetets röst som hjälp undersöka vilka drivkrafter hon har inom sig
själv som inte står i harmoni med de gudomliga lagarna. Dessa är i första hand de Tio budorden,
och grundprincipen för det andliga tillfrisknandet är enligt Swedenborg att ”vända sig bort från
det onda därför att det är en synd emot Gud.” Det är alltså genom inre prövningar – inte genom
straff – som ett inre helande äger rum.
En skapelse som fortsätter
Skapelsen är inte en engångshändelse i det förflutna. I kristen tro upprätthåller Gud skapelsen i
varje ögonblick. Det är en levande process. Liksom människan är kallad att medskapa – genom
kärlek, sanning och goda handlingar. Swedenborg sammanfattar hur Gud verkar i världen
genom människan: ”Gud älskar varje människa, och eftersom han inte omedelbart kan göra gott
mot henne, utan indirekt genom människor, så inandas han därför sin kärlek i dem, och en
människa som tar emot denna kärlek förbinds med Gud och älskar sin nästa från Guds kärlek.
Hos en sådan människa finns Guds kärlek inne i människans kärlek till sin nästa, och denna
kärlek framkallar i henne viljan och förmågan att göra det goda.”
I en värld som ofta ser skapelsen som en resurs att använda, påminner kristendomen om att
den är helig. Att leva i vördnad för naturen och våra medmänniskor är att leva i enlighet med
det gudomliga.
Sammanfattning
Kristendomens syn på Gud och skapelsen är djupt förankrad i idén om en kärleksfull och
närvarande skapare. Skapelsen är god, men utsatt för människans fria val. I centrum står
människan – inte som härskare, utan som förvaltare och medskapare. Swedenborg lyfter fram
den andliga dimensionen i skapelsen: allt bär en djupare mening, och människans inre
utveckling är en fortsättning på Guds skapande verk.
Att tro på Gud som skapare är att se världen som meningsfull – inte slumpmässig. Det är att leva
med ett syfte, förankrat i kärlek, ansvar och andlig mognad.
För vidare läsning:
FAQ: Vanliga frågor och svar
Vad säger kristendomen om varför världen inte är perfekt trots att Gud är god?
Kristen tro menar att ondskan kommer ur människans missbruk av sin fria vilja. Gud tillåter
detta för att vi ska kunna välja det goda fritt.
Hur ser kristendomen på förhållandet mellan Gud och människan?
Gud älskar människan och vill ha en personlig relation med henne. Den relationen uppstår när
människan har en levande tro som riktar in sig på att känna vördnad inför Herren Gud, gå till
rätta med sig själv, och att tjäna sin medmänniska enligt bästa förmåga.
Hur skiljer sig Swedenborgskyrkans syn från traditionell kristendom?
Swedenborgskyrkan tolkar skapelseberättelsen symboliskt, som en bild av människans inre
utveckling. Gud ses som en ständigt närvarande kraft i varje människas andliga uppvaknande
och växande.
