Varför firar man påsk inom kristendomen?

Påsken firas för att påminna om Jesu död och uppståndelse. På långfredagen uppmärksammas korsfästelsen som var Jesu sista och största frestelse. På påskdagen firas hans uppståndelse från de döda, vilket handlar om hans slutgiltiga serger över det onda, vilket ger mänskligheten hopp om evigt liv.

Påsken är en av de allra viktigaste högtiderna inom kristendomen, egentligen större än julfirandet, men dessa båda högtider binder ihop hela Jesu liv med den märkliga jungfrufödseln och den än mer förunderliga uppståndelsen på slutet.

Sammanfattning

Den kristna påsken bygger på en tradition som går tillbaka mer än 3 000 år.
I Gamla testamentet instiftades en särskild högtid där ett lamm skulle slaktas.
Jesus och lärjungarna följde som alla andra regeln att fira denna påsk.
Den religiösa makteliten, översteprästerna m fl ville döda Jesus.
Jesus kallas för ”Lammet” därför att han blev korsfäst.
Uppståndelsen var något unikt som aldrig tidigare skett, en seger över döden.

Påskens bibliska bakgrund

Den kristna påsken bygger på en tradition som går tillbaka mer än 3 000 år. I Gamla testamentet, 2 Mosebok, berättas det om israeliterna som fick föreskrifter för firandet av en ny högtid, påsken, eller ’pesach’ på hebreiska. Den instiftades för att man aldrig skulle glömma bort hur Gud räddade israeliterna från slaveriet och ledde dem ut ur Egypten till frihet. Under den första påsken befallde Gud dem att slakta ett lamm och stryka blodet på dörrposterna, så att den sista av de tio plågor som drabbade Farao och hans folk, dödsängeln, skulle gå förbi alla israeliternas hus. Den judiska påsken firas än idag av troende judar.

Jesus och lärjungarna, som alla växte upp i en judisk tradition, följde som alla andra regeln att fira denna påsk. Det fanns föreskrifter i Bibeln om att alla, om möjligt, skulle ”gå upp till Jerusalem” vid tre årliga högtider. Påsken var en av dem. Jesus som hade sitt hem i Galiléen tog därför med sig de tolv lärjungarna och ”gick upp till Jerusalem”. Mark 10:33 m fl Jesus visste att det var fara för hans liv, men han visste också att det som skulle ske måste ske – att han skulle utlämnas till att dömas till döden och bli korsfäst. Jesus hade redan tidigare gått till Jerusalem för att fira påsk – se Joh 2:13 – men det här var sista gången han gjorde det. Se Joh, kap 13.
De höll påskmåltiden enligt föreskrifterna. Det blev också Jesu sista måltid – det som sedan utvecklades till den kristna kyrkans nattvardsfirande. Lärjungarna trodde att det skulle bli ett firande som vanligt, trots att de hade hört Jesus flera gånger säga, att ”Människosonen skulle utlämnas i människors händer, och att de skulle döda honom, men att på tredje dagen skulle han uppstå.” Matt 17:22 – 23 Det var under den måltiden som Jesus pekade ut Judas som förrädare, och efter det fullbordades översteprästernas plan på att döda Jesus. När Jesus hade bett till Fadern i trädgården Getsemane utanför Jerusalem greps han och fördes till förhör, dömdes till döden och fördes ut till platsen för avrättningen, Golgata, där han korsfästes.

I det kristna nattvardsfirandet används formuleringen ”Gör detta till min åminnelse”, vilket syftar på denna sista måltid samt på korsdöden. Jesus delade ut bröd och vin, som han samtidigt kallade sin kropp och sitt blod. I den kristna kyrkan har det debatterats på vilket sättet brödet och vinet kan förvandlas till eller symbolisera Jesu kött och blod. Begreppet transubstantiation (katolska kyrkan) används för en tolkning. Realpresensen (protestantismen och Luther) är en annan tolkning. Swedenborg säger så här:

”Om människan under den Heliga nattvarden tänkte på kärleken till Herren istället för på ’bröd’, och om hon tänkte på kärleken till sin nästa istället för på ’vin’, så skulle hennes tanke och förnimmelse vara som änglarnas. Änglarna skulle då komma närmre människan och skulle till slut kunna dela med sig av sina tankar. Men det sker bara om människan är i det goda.”

I Gamla testamentet talas det om att en konung någon gång i framtiden ska komma till jorden. Han kallas Messias som betyder den Smorde, som på grekiska blir Kristus. Judarna hade många profetior om detta, men när profetian – enligt de kristna – väl slog in, så vägrade de att acceptera att det var en uppfyllelse av profetian. De hade väntat sig en världslig kung, inte Gud själv i ett Gudomligt Mänskligt, som Swedenborg kallar den uppståndne Herren Jesus Kristus. Jesus säger ju, att ”hans rike inte är av denna världen.” Joh 18:36

Den religiösa makteliten, översteprästerna m fl trodde inte att Jesus var den äkta Messias, så de ville de döda honom, bl a för att de var rädda för en stol del av folket som trodde att han var den utlovade Messias, konungen. Deras handlade ledde alltså till att Jesus blev ”lammet som var slaktat”, Upp 5:6 och om vilken Johannes döparen säger: ”Se Guds lamm som tar bort världens synd.” Joh 1:29 Den versen är en av de mest sjungna i den kristna traditionen, ”Agnus Dei qui tollis peccata mundi” på latin. I Gamla testamentet finns en profetia om detta: ”Han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, så, öppnade han inte sin mun.” Jes 53:7

Påskalammet har därför blivit en symbol för Jesu lidande och korsdöd. Därför kallas han för ”Lammet”. Se Joh 1:29; Upp 5:6 Symboliken är att ett oskyldigt lamm offrades för att rädda hela folket. Jesus dog på korset. Det var hans sista utmaning, hans sista frestelse. Han lät det ske, för han visste att utan döden på korset skulle han inte kunna uppstå till evigt liv. Det finns en paradox i att han vann segern genom att helt och hållet ge upp sitt liv. Alla, inklusive lärjungarna, trodde att han var död för alltid!

Men på tredje dagen uppstod Jesus till evigt liv. Det är påskdagen, och den är påskens viktigaste dag och kristenhetens viktigaste dag. Den är också det största mysteriet – att Gud blev människa också till det kroppsliga, eftersom graven var tom. Även kroppen förhärligades, dvs blev Gudomliggjord. Swedenborg säger så här om den saken.

”Att det behagade Herren att födas som människa var för att han verkligen skulle ikläda sig det mänskliga och göra det Gudomligt, för att frälsa människosläktet. Inse därför att Herren är Gud själv i mänsklig form. Detta lär Herren själv ut i Johannes 10:30, ”Jag och Fadern är Ett.”

Uppståndelsen skedde på ”tredje dagen, dvs dagen efter sabbaten, alltså dagen efter det vi kallar lördag. På så sätt har sabbaten eller den sjunde dagen – 1 Mosebok, kap 1 – hamnat en dag efter den judiska sabbaten. När de Tio budorden säger ”Tänk på vilodagen så att du helgar den”, så var det från början lördagen, judarnas sabbat, men vilodagen har i den kristna traditionen blivit söndag, då Jesu uppståndelse firas. På en del språk kommer namnet på söndagen från ordet ’uppståndelse’ – på slaviska språk – eller ’Herrens dag – spanska m fl. ”Den första dagen i veckan”, alltså dagen efter sabbaten, vår söndag, har i vissa traditioner blivit så viktig att alldagliga kalendrar börjar uppställningen av veckan med just söndag. Man har upplevt uppståndelsen som det största som har hänt och därför lyfter fram detta på det sättet. ”Den första dagen i veckan” blir en glädjens dag som ger inspiration åt resten av veckan.

Kristna påsktraditioner

Den kristna påsken firas på olika sätt beroende på tradition och kultur. I kyrkor hålls speciella gudstjänster med nattvard, påskpsalmer och ibland korsvandringar. På långfredagen är gudstjänsterna ofta stillsamma och dämpade, medan påskdagen är fylld av glädje och firande över Jesu uppståndelse. I vissa länder hålls midnattsmässor där man tänder ljus som symbol för Kristus som världens ljus och ropar ”Herren är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!”
Fastan är en viktig period som förbereder kristna inför påsken. Den varar i 40 dagar och börjar på askonsdagen, dagen efter fettisdagen, som ofta är en utsvävandets dag. Under fastan minns man hur Jesus fastade i öknen i 40 dagar och hur han stod emot frestelser. Fastan är en tid för eftertanke, bön och att vända sig bort från det som stör relationen till Gud. Det är inte det kroppsliga i första hand som det handlar om utan en inre fasta. ”När du fastar, smörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att människorna inte ser att du fastar, utan endast din Fader, som ser i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” Matt 6:17-18

Fastan går över i stilla veckan, som leder fram till påskfirandet. Genom fastan förbereder man sitt hjärta och sinne för att djupare förstå påskens glädje och budskap om nytt liv genom Jesu död och uppståndelse.
Stilla veckan börjar med Palmsöndagen som påminner om när Jesus red in i Jerusalem och hyllades av folket med palmblad och kvistar. Under veckan följer flera viktiga dagar. Skärtorsdagen minns man Jesu sista måltid med sina lärjungar, då han instiftade nattvarden. Många kyrkor håller nattvardsgudstjänster denna dag, och i vissa traditioner sker även fottvagning för att symbolisera Jesu tjänande attityd. Se Joh, kap 13. Långfredagen är dagen då Jesu korsfästelse och död uppmärksammas. Det är en allvarsam dag präglad av sorg och eftertanke. I kyrkor hålls ofta stillsamma gudstjänster där man läser passionsberättelsen och reflekterar över Jesu lidande. I vissa länder hålls också korsvandringar där man symboliskt följer Jesu väg till Golgata. Efter långfredagen följer en period av väntan fram till Påskdagen som firas med stora och festliga gudstjänster i kyrkorna. Man sjunger glada psalmer, tänder ljus och läser texter ur Bibeln som berättar om hur Jesu grav var tom. I Sverige och en del andra länder finns det en fortsättning på påskfirandet på Annandag påsk . Den kan användas för att reflektera över påskens betydelse.
Påskdagen är den viktigaste dagen i det kristna året. Den firar att Jesus har uppstått från de döda efter sin korsfästelse. Uppståndelsen visar att livet är starkare än döden och att Gud har makt att ge nytt liv. Därför är påskdagen en dag fylld av glädje, hopp och tacksamhet. Påskdagen firas med stora och festliga gudstjänster i kyrkorna. Man sjunger glada psalmer, tänder ljus och läser texter ur Bibeln som berättar om hur Jesu grav var tom. Ofta dekoreras kyrkan med blommor, särskilt vita liljor som symboliserar nytt liv och renhet. Många hälsar varandra med orden: ”Kristus är uppstånden!” och svarar: ”Ja, han är sannerligen uppstånden!”

Symboler vi associerar med påsk

Förutom de kyrkliga firandena finns det givetvis också många folkliga traditioner kopplade till påsken, som egentligen går tillbaka till hedniska traditioner. Exempel är påskris, påskkärringar och målade ägg.

Traditionen med påskris går tillbaka till att man använde riset under fastan, då man ”rispade” (lätt slå) familjemedlemmar på palmsöndagen som en påminnelse om Jesu lidande — och för att mana till bot och bättring. Med betydelsen förändrades med tiden och påskriset handlade mer en symbol för liv och pånyttfödelsefödelse: Grenarna som slår ut i nya knoppar som symboliserar livet som återvänder efter vintern, alltså en koppling till naturens pånyttfödelse på våren. Detta ansluter till det som påsken handlar – Jesu uppståndelse från de döda, så riset blev också en symbol för nytt liv och seger över döden.

Vad gäller ägget, så tjänar det också som symbol för nytt liv – även här med tanke på Jesu uppståndelse – men det är en universell symbol för nytt liv. Ägget ger upphov till nytt liv, som i sin tur kan lägga ägg, eller frö, som sedan blir nytt liv i all oändlighet. Om ägg som symbol skriver Swedenborg så här:

”När en människa blir pånyttfödd, genomgår hon livets åldrar på samma sätt som den som föds naturligt, och tillståndet som föregår är alltid som ett ägg i förhållande till det efterföljande. Således är människans inre ständigt på väg att bli avlad och född, och detta sker inte bara under livet i världen, utan också i evighet när hon kommer till det andra livet. Och ändå kan hon aldrig fulländas mer än till att vara som ett ägg i förhållande till de möjligheter som fortfarande återstår, vilka är utan gräns. Av allt detta är det uppenbart hur oräkneliga de ting är som sker i samband med människans pånyttfödelse.”

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är den kristna påsken en tid av både sorg och glädje, av stillhet och jubel. Det är en högtid som påminner å ena sidan om den tunga, inre striden mot det onda – ånger, bättring och omdaning – och å andra sidan om hoppet om ett evigt liv i närhet till Guds kärlek och allvisa försyn.

Betydelsen av påsken för de som har en kristen tro kan inte nog betonas. Redan att Gud visade sig i mänsklig gestalt genom att födas till jorden gör att den kristne kan tillbe en synlig Gud, tvärtemot alla andra religioner. Men segern över döden innebär ett osvikligt löfte om en frälsande, Gudomlig kraft som för alltid kommer att finnas för människor som söker det goda och det sanna. Därför säger Jesus Kristus, att han ”har fått all makt i himlen och på jorden.” Det är ett evigt löfte om att det finns en kraft som räddar den troende från allt ont, så länge som Guds bud efterlevs. Sammanfattningen av alla bud är de två stora buden att älska Herren och sin nästa såsom sig själv.

Emanuel Swedenborg fördjupar förståelsen av påskens budskap genom att säga:

”Om Herren inte hade kommit till världen och blivit Människa och därigenom ifrån helvetet hade befriat alla de som tror på Honom och som älskar Honom, skulle ingen människa ha kunnat bli räddad. Därmed förstås att utan Herren skulle det inte finnas någon frälsning. Det är alltså detta som är hemligheten med Herrens inkarnation eller människoblivande.”