Jesus uppståndelse

Jesus död och uppståndelse är kristendomens mest betydelsefulla händelse. Dessa händelser är inte bara centrala för den kristna tron utan har också haft en djupgående inverkan på vår historia.

Nyckelpunkter:

Jesu död och uppståndelse är centrala händelser i kristendomen, djupt rotade i dess teologi och firande.
Jesu liv och verksamhet, som utmanade den rådande religiösa makten, ledde till hans korsfästelse och död, vilket är väl dokumenterat i de kristna evangelierna.
Dessa händelser innebär att det finns gudomlig makt som skyddar mot allt ont för den som i ord och handling vänder sig till den uppståndne Jesus Kristus, som är den ende Gud. Det är det som frälsning betyder.
Att Jesus övervann döden innebär också att det finns ett löfte om evigt liv i en annan, andlig värld.
Detta firas under påsken, kristendomens allra viktigaste högtider.

Vi kommer här att titta närmre på Bibelns berättelser och deras teologiska betydelse och inverkan på världen.

Bakgrund

I den judiska traditionen, Gamla testamentet, fanns en förväntan om att Messias, Guds smorde, skulle komma till världen och bli en ny konung för det judiska folket.

När Jesus föddes i Betlehem under kung Herodes’ tid, ca år 0, var de religiösa ledarna i Jerusalem oförberedda. Jesus blev ett hot mot deras maktställning. Det kulminerade i hans korsfästelse och död, ca år 33.

Jesus växte upp i Nasaret och från trettio års ålder verkade han i det område som idag är Israel och Palestina. Hans verksamhet bestod av undervisning, botande av sjuka och utförandet av mirakler som att gå på vattnet och förvandla vatten till vin.

Politiskt låg landet under romersk styre och en del av folket trodde att Jesus var den väntade Messias som skulle befria dem från romarna. Samtidigt var Jesu budskap alltför utmanande för det etablerade religiösa styret.

Detta ledde till upprepade konflikter med både de judiska religiösa ledarna och i viss mån de romerska myndigheterna. De religiösa ledarna beslutade att få Jesus dödad. I sin komplott lyckades de övertala en av Jesu lärjungar att samarbeta med dem. Det var Judas Iskariot.

Korsfästelsen

Det var under judarnas påskhögtid som allt detta skedde. På torsdagen höll Jesus sin sista måltid med de tolv lärjungarna. Efter det gick de till Getsemane där Jesus bad en ångestfylld bön till ”Fadern”, och strax därefter blev han förrådd av Judas som visste var han var.

De religiösa ledarna hade skickat iväg en folkhop för att gripa Jesus och nu förde de honom till översteprästerna för att dömas till döden av dem. Brottet var hädelse, alltså att han hävdade att han var ”Messias, Guds son”. Men för att domen skulle kunna utföras måste han också dömas av den romerska prefekten Pontius Pilatus.

Pilatus försökte på olika sätt frikänna Jesus, men översteprästerna och folket upprepade envist, ”Korsfäst honom”, med motiveringen att han hade gjorts sig till deras kung, vilket också var emot den romerska lagen. Pilatus valde motvilligt att följa deras vilja, och Jesus fördes ut till Golgata för att korsfästas. Detta skedde på fredagen under den judiska påskhögtiden.

Den som blir korsfäst dör normalt inte omedelbart, men Jesus gav upp andan samma dag. Därför kunde hans kropp tas ner från korset och begravas innan sabbaten började på kvällen. Det gjordes av Josef från Arimatea, en nybliven lärjunge, som använde den klippgrav han gjort åt sig själv. En stor sten rullades för ingången till graven. Sabbaten började och inget mer arbete fick utföras. Och så gick lördagen.

Jesu uppståndelse

På den tredje dagen, söndagen, efter Jesu korsfästelse och begravning, inträffade en händelse som skulle komma att bli en av de mest omtalade och avgörande i kristendomens och världens historia.

Tidigt på morgonen upptäcktes att stenen som förseglade ingången till Jesu grav hade rullats bort, och graven var tom. Det fanns ingen kropp, bara bindlarna från svepningen.

Bland de första som bevittnade den tomma graven fanns Maria Magdalena och några andra kvinnor. De hade kommit till graven för att smörja Jesu kropp enligt den normala seden, men fann istället graven öppen och tom.

Maria Magdalena, djupt påverkad av denna händelse, sprang för att informera de andra lärjungarna. Petrus och en annan lärjunge, Johannes, skyndade sig till graven för att se det med egna ögon. De kunde bekräfta att graven var tom.

Senare samma dag rapporterade flera av Jesu lärjungar att de hade mött Jesus. Dessa möten beskrivs i de olika evangelierna med vissa variationer, men gemensamt för dem är att de ger ett vittnesbörd om att Jesus visade sig för dem efter sin fysiska död.

Det som de såg var den förhärligade Jesus Kristus, alltså en gudomliggjord Människa med stort M, och med en ”gudomlig kropp”. Den gestalten, personen kan man bara se med sitt inre, andliga öga. Därför var det svårt för dem att förstå att det verkligen var Jesus Kristus de såg.

För Maria Magdalena var det så att hon initialt inte kände igen honom. Det var först när han talade till henne som hon insåg att det var han.

På liknande sätt upplevde andra lärjungar oväntade möten med den uppståndne Jesus, vilket stärkte deras tro.

Betydelsen av uppståndelsen

Uppståndelsen som en bekräftelse på Jesu gudomlighet och som ett definitivt besegrande av döden och det onda. Genom att uppstå från de döda, visade Jesus att döden inte är slutet, utan att det finns ett liv efter detta.

Uppståndelsen ger därför hopp om evigt liv och är en källa till tröst och inspiration för troende. Den representerar en seger över de mörkaste aspekterna av den mänskliga naturen, som skulle leda till andlig död och evig förtappelse, om inte de frälsande krafterna togs emot.

Jesu seger på korset och uppståndelse är därför ett erbjudande om en evig glädje och frid i Guds närhet. Dessa händelser – Jesu död och uppståndelse – är därför inte bara historiska minnesmärken utan också levande sanningar som fortsätter att påverka och forma livet för miljontals kristna runt om i världen.

De är centrala för den kristna förståelsen av Guds natur, människans natur och vägen till frälsning. Genom dessa händelser har Gud öppnat en väg för varje person att uppleva förlåtelse, förnyelse och slutligen evigt liv.

Hur Jesu död och uppståndelse hör ihop sammanfattas så här av Swedenborg:

”När Jesus Kristus var i världen, stred han mot alla helvetena och underkuvade dem helt och hållet, och därigenom blev han rättfärdigheten själv. På så sätt återlöste han från fördömelse dem som tar emot det Gudomligt goda och sanna från honom .

Om inte detta hade blivit gjort av Herren, skulle ingen människan ha kunnat frälsas, ty i den mån Herren inte avlägsnar helvetena finns de fortfarande kvar hos människan samt härskar över henne. Och han avlägsnar dem i samma mån som människan avstår från att göra det onda. Den som en gång besegrar helvetena, besegrar dem till evig tid, och för att detta skulle kunna ske genom och av Herren, gjorde han sitt Mänskliga Gudomligt.

Den som alltså ensam strider för människan mot helvetena, eller vilket är detsamma, mot ondskorna och falskheterna – ty dessa är från helvetena – den sägs ”bära synderna”, ty han uthärdar ensam den bördan. Att med att ”bära synderna” även betecknas ondskornas och falskheternas avlägsnande från dem som är i det goda beror på att detta är en följd, ty i den mån som helvetena avlägsnas från människan, i samma mån avlägsnas ondskorna och falskheterna, ty dessa och de förra är som sagt från helvetena. Ondskor och falskheter är ”synder och missgärningar”. Arcana Cœlestia # 9937:3

Teologisk betydelse

Jesu död på korset och den efterföljande uppståndelse utgör inte bara viktiga historiska händelser utan är också kärnan i kristen teologi. Utan den skulle kristendomen vara som alla religioner, där det inte finns en ”synlig” Gud.

I Jesus Kristus har Gud visat sig som både Gud och Människa. I korsdöden och uppståndelsen visar sig Guds oändliga kärlek. Genom att utstå den fruktansvärda korsdöden – och mycket annat lidande innan det – visar Gud ett oändligt tålamod och offervilja.

Denna handling gav Gud i Jesus Kristus all makt över det onda, som han säger i slutet av Matteus: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” Matt 28:18

Emmanuel Swedenborg beskriver detta så här:

”Förhärligandet var föreningen av Herrens Människoväsende med sin Faders Gudomsväsende. Detta skedde gradvis och blev helt fullbordat i och med lidandet på korset.…

Orsaken till att själva föreningen fullbordades i och med lidandet på korset är den att detta var den sista frestelsen som Herren genomgick i världen, och genom frestelse sker förbindelse, ty i frestelser är människan tillsynes överlämnad åt sig själv, fastän hon inte alls är lämnad ensam, ty Gud är då som allra mest närvarande i hennes innersta, och understödjer henne.

När en människa så segrar i frestelse, förbinds hon på det allra innersta sätt med Gud, och därför blev Herren på det allra innersta sätt förenad med Gud, sin Fader.…

Det var inte med hänsyn till sitt Gudomsväsende som Herren led, utan till sitt Människoväsende, och då skedde den allra innersta föreningen och således uppstod en fullständig förening mellan båda två, Gudomsväsendet och Människoväsendet.” Sanna kristna religionen #126

Inom kristen tro tolkas Jesu död som en nödvändig handling för att återställa relationen mellan människan och Gud. Detta koncept, som kallas återlösningen, är en central lära i kristendomen och anses vara avgörande för människans möjlighet till syndaförlåtelse och frälsning. Swedenborg säger så här om den saken:

”På grund av det goda, som hör till Jehovah, förenade Herren det Gudomliga Väsendet med det Mänskliga Väsendet, och på grund av det sanna förenade Han det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga Väsendet.

Alltså uppnådde han allt utan något undantag helt av Sig Själv. Ja, Hans Mänskliga var lämnat åt Sig Själv för att Han av Sig Själv skulle strida emot alla helveten och besegra dem. Och eftersom Han hade liv i Sig Själv, vilket liv, som framhållits var Hans eget, så betvingade Han dem av egen makt och av egna krafter, något som också är tydligt utsagt på de citerade ställena från Profeterna.

Genom att så av egna krafter ha förvärvat Sig allt blev Han själva Rättfärdigheten, renade andarnas värld från helvetiska andar och räddade därigenom människosläktet från undergång – ty människosläktet styrs genom andar – och sålunda återlöste Han det.

Det är fördenskull som Gamla Testamentets Ord så ofta talar om Honom som Befriare och Återlösare, och också Frälsare, vilket Hans namn Jesus betyder.” Arcana Cœlestia # 2025:5

Och i Bibeln sägs följande där återlösa och friköpa är samma sak:

”Från förtryck och våld skall Herren återlösa deras själ.” Ps 72:14

”Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod.” Upp 1:5

Firande och traditioner

Påsken, som markerar och firar Jesu uppståndelse, står som en av de mest betydelsefulla och heliga högtiderna inom kristendomen.

Denna högtid är inte bara en årlig påminnelse om Jesu uppståndelse, utan den är också en tid för reflektion, tacksamhet och firande av det nya livet som erbjuds genom Jesus Kristus.

Påsken är en tid som sammanför kristna från olika kulturer och traditioner, och den firas med en rad olika ritualer och sedvänjor som speglar den rika mångfalden inom den globala kristna gemenskapen.

Påskens firande skiljer sig oftast från den vanliga gudstjänstordningen med midnattsmässor, som är vanlig inom den ortodoxa kristenheten, eller processioner som symboliserar ljusets seger över mörkret och livets seger över döden. Genom dessa firanden och traditioner, återspeglas den djupa och varaktiga betydelsen av Jesu död och uppståndelse.

Påsken är en tid då troende världen över reflekterar över den andliga och personliga betydelsen av dessa händelser, och hur de påverkar deras tro och dagliga liv. Det är en tid för förnyelse och hopp, där budskapet om kärlek, förlåtelse och evigt liv står i centrum.

Sammanfattning

Jesu död och uppståndelse är centrala händelser i kristendomen, djupt rotade i dess teologi och firande.

Jesu liv och verksamhet, som utmanade den rådande religiösa makten, ledde till hans korsfästelse och död, vilket är väl dokumenterat i de kristna evangelierna.

Dessa händelser innebär att det finns gudomlig makt som skyddar mot allt ont för den som i ord och handling vänder sig till den uppståndne Jesus Kristus, som är den ende Gud. Det är det som frälsning betyder.

Att Jesus övervann döden innebär också att det finns ett löfte om evigt liv i en annan, andlig värld.

Detta firas under påsken, kristendomens allra viktigaste högtider.

Vanliga frågor

– Varför är Jesu död och uppståndelse så viktiga i kristendomen?

De är centrala i kristendomen eftersom de representerar Guds slutgiltiga seger över alla onda krafter – döden på korset – som garanterar existensen av en frälsande kraft. Och uppståndelsen är löftet om en för all framtid gudomlig närvaro hos människan som gör hennes andliga tillväxt och pånyttfödelse möjlig, och som leder till ett evigt, himmelskt liv.

– Vad symboliserar påsken inom kristendomen?

Det är en tid för firande och reflektion inom kristendomen, där troende minns Jesu offerdöd på korset, hans seger över döden och hans uppståndelse som visar att han lever och finns för evigt.

– Vilken roll spelar Jesu död och uppståndelse i modern kristen tro och praktik?

I modern kristen tro och praktik är Jesu död och uppståndelse givetvis fortfarande centrala. De påminner troende om Guds oändliga kärlek och offervilja som inspirerar till ett liv i tro, hopp och inbördes kärlek mellan människor.