Begärens tyranni eller Herrens frihet
“Var och en som gör synd är syndens slav.” (Johannes 8:34)
Frihet
Vi talar ofta om frihet. Vi längtar efter den och vill leva självständigt. Men samtidigt kan vi ana att vi inte alltid är så fria som vi tror. Vi kan vara fria på utsidan och ändå bundna på insidan. Jesus säger: ”Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria… Om Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.” Det finns alltså en frihet som är djupare än att bara få göra som man vill. En frihet som befriar hjärtat. Det är den friheten vi ska stanna inför idag. För sann frihet finns hos Herren och hans budord är inte kedjor, utan det som bryter dem.
Läsningar
Johannes 8:31-38:
Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De svarade honom: ”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?” Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag er: Var och en som gör synd är syndens slav. Slaven bor inte kvar i huset för alltid, men sonen stannar där för alltid. Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria. Jag vet att ni är Abrahams barn, men ni vill döda mig därför att ni inte förstår mitt ord. Jag talar vad jag har sett hos min Fader. Ni gör vad ni har hört av er fader.
(Översättning: Svenska Folkbibeln 1998)Sanna Kristna Religionen # 495:
All frihet som kommer från Herren är verklig frihet, men all frihet som kommer från helvetet och som fäster sig hos en person är slaveri. Ändå måste andlig frihet oundvikligen verka som slaveri för alla som njuter av helvetets frihet, eftersom de är motsatser. Men alla som njuter av andlig frihet vet inte bara, utan känner också att helvetets frihet är slaveri. Änglarna undviker därför den som stanken från ett lik, medan de i helvetet sniffar på den som om den vore parfym. Det är välkänt från Herrens ord att fri tillbedjan är sann tillbedjan, och det som erbjuds frivilligt är behagligt för Herren.
Fritt val
Vi alla minns en period i våra liv då vi verkligen tänkte att vi var fria. Vi kunde välja själva. Ingen talade om för oss vad vi skulle göra. Vi styrde vår tid, våra beslut, våra prioriteringar. Det kändes starkt. Självständigt. Kändes som sann frihet!
Men samtidigt kanske vi märkte något märkligt. Ju mer vi gjorde ”som vi ville”, desto mer styrdes vi av det vi ville. Vi drogs gång på gång till samma mönster. Samma begär. Samma reaktioner. Samma impulser.
Det som först kändes som frihet började långsamt likna något annat. En osynlig dragning. Ett inre tvång. När det som började som ett fritt val blev ett mönster. När ett mönster blev ett behov. När ett behov blev ett begär. När ett begär blev en herre. Och vi slutade upp som en… slav.
Ett hårt ord. Men ibland är det just hårda ord som öppnar våra ögon. Det är här Herrens ord i Johannes 8 träffar rakt i hjärtat.
Jag bestämmer
Vi lever i en kultur där frihet värderas otroligt högt. Vi värnar den, försvarar den, talar om den. Och det är helt rätt, vi ska kämpa för friheten för att frihet är något Herren själv har lagt ner i skapelsen. Frihet att välja. Frihet att uttrycka sig. Frihet att definiera oss själva.
Herren har gett oss den totala friheten!
Men samtidigt ser vi hur människor binds. Vi ser beroenden som börjar med ett frivilligt val. Vi ser hur avund, rädsla, skam, bitterhet, stolthet, hat och girighet kan slå rot i hjärtat. Vi ser hur människor säger: ”Jag gör som jag vill”, men i själva verket gör de det deras begär kräver. Folk säger: ”Ingen ska bestämma över mig.” Men ofta är det just något som redan gör det.
Psaltaren 9:17 sätter ord på det här och det står skrivet:
”Den ogudaktige blir snärjd i sina egna gärningar.” (Psaltaren 9:17)
Det är en träffsäker bild. Synden syns inte som ett fängelse i början. Den liknar frihet men är mer som en snara som trär om oss, en snara som långsamt dras åt… Tills vi är helt fast i det.
I dagens läsning säger Herren:
”Var och en som gör synd är syndens slav.” (Johannes 8:34)
Det är radikala ord. Inte populära ord. Men sanna ord. Och sedan säger Herren:
”Om Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.” (Johannes 8:36)
Det verkar som att det finns två sorters frihet. En som känns som frihet men är slaveri och en som ibland känns begränsande men är verklig frihet.
Kärlek, vilja, frihet
Gamla testamentet bekräftar detta. Mose säger till folket:
”Jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet…” (5 Mos 30:19)
Herren tvingar inte fram kärlek. Han lägger fram vägen och säger: Välj livet. Han uppmanar oss, men låter oss själva välja.
I Psaltaren 119 står det:
”Låt mig gå fram på rymlig plats, ty jag begrundar dina befallningar.” (Ps 119:45)
Rymlig plats! Budorden beskrivs inte som en trång cell, utan som ett öppet landskap. När hjärtat älskar Herren upplevs Hans vilja inte som begränsande utan som frigörande. Profeten Hesekiel talar om Herrens löfte:
”Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem” (Hes 36:27)
Det är där friheten börjar. Inte i yttre kontroll, utan i ett nytt hjärta. När kärleken och viljan förändras, förändras friheten. Och motsatsen är också sann. Domarboken beskriver gång på gång hur israeliterna ”gjorde vad han själv ansåg vara rätt” (Dom 21:25). Det låter som frihet. Men resultatet blev kaos, våld och andligt förfall.
Låt oss gå djupare. Jesus talar till människor som redan trodde på honom. Han säger:
”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.” (Johannes 8:31–32)
Friheten kommer inte från att kasta av sig Herrens ord. Den kommer ifrån att stanna i den. I Gamla testamentet ser vi Herrens frihet tydligt.
”Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.” (2 Mos 20:2)
Israeliterna blev befriade från Egypten, från verkligt slaveri. Herren delade havet. Han krossade Faraos makt. Och vad gör Herren direkt efter befrielsen?
Han ger dem de tio budorden. Lägg märke till ordningen. Befrielsen kommer först. Sedan buden. Herren säger inte: ”Håll mina bud så ska jag befria er.” Han säger: ”Jag har befriat er, lev nu som fria.”
Så, varför ger Herren budorden till dem? För att begränsa dem? Nej. För att bevara deras frihet. De tio budorden var inte nya kedjor. De var ett skydd mot att falla tillbaka i slaveri.
I evangelierna ser vi också Herrens frihet i praktiken. Den rike unge mannen i Matteus 19 trodde han var fri, han hade hållit budorden. Men han älskade sina rikedomar mer än Herren. När Jesus bad honom släppa dem gick han bedrövad därifrån. Han var inte fri. Han var bunden och visste knappt om det.
När tullindrivaren Sackeus däremot, i Lukas 19, möter Jesus. Då händer det något. Hans kärlek förändras och när han börjar älska Herren mer än pengarna, ger han frivilligt tillbaka fyrdubbelt. Ingen tvingar honom. Han är fri.
Den himmelska läran säger att all frihet är en funktion av kärleken, för det vi älskar gör vi med en känsla av frihet… Friheten är en återspegling av vår kärlek och vår vilja. (NJHD 141)
Det betyder: det vi älskar, det upplever vi som frihet. Om jag älskar hämnd känns det ”befriande” att tala illa om någon. Om jag älskar pengar känns det ”naturligt” att prioritera dem över relationer. Om jag älskar mig själv mest känns det ”självklart” att alltid sätta mig först.
I den Sanna Kristna Religionen står det att all frihet som kommer från Herren är verklig frihet; men den friheten som kommer från helvetet är slaveri… (SKR 495)
Helvetets syn på frihet
Det är inte ovanligt att vi möter folk som säger: ”Jag vill inte att Guda ska bestämma över mig” eller ”Jag gör vad jag vill och kommer inte styras av Herrens budord… Jag vill vara fri!”
Detta är kanske den ultimata friheten i världen. Men det är inte himmelsk frihet. För, om vi tänker efter, så är det mycket människor inte får välja. Du får inte välja vilka föräldrar du föds hos, du får inte välja om du vill följa gravitationens lagar, du får inte välja dagens väder…
Den himmelska läran säger att de onda andarna i helvetet ser budorden som det största slaveriet och dom själva är fria. Fria att vara kedjade i sina egna synder… (SKR 495)
Friheten som en del människor i världen och de onda andarna kallar begränsande är vad änglarna känner som liv och frihet. Herren själv är det yttersta exemplet.
Innan Han ska fängslas i Matteusevangeliet 26:39 säger Han:
”Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.”
Är detta slaveri? Nej. Det är den djupaste friheten, helt i linje med Faderns vilja. Och så kommer Herrens ord i Johannes 8 som en uppfyllelse av allt detta:
”Om Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.”
Varför inte Herrens slav?
Ibland frågar vi oss: Varför måste vi välja? Kan inte Herren bara ge oss allt gott och sant direkt? Men om vi inte hade friheten att välja skulle vi inte vara fria, vi skulle vara styrda. Och Herren vill inte ha slavar. Han vill ha människor som besvarar Hans kärlek frivilligt. Kärlek kan aldrig tvingas fram. Sann kärlek måste besvaras i frihet, annars är den inte kärlek utan tvång.
Därför är friheten helig. I den himmelska läran står det att ingen människa kan reformeras eller pånyttfödas om hon inte är fri. Friheten tas därför aldrig ifrån oss, eftersom det är en evig lag att människan ska vara fri i det inre, så att kärleken till det goda och sanna kan planteras i henne (AC 2876).
Herren bevarar alltså vår frihet, inte för att vi ska kunna gå bort från honom, utan för att vi i frihet ska kunna vända oss till honom. Det är först när vi frivilligt säger ja till Hans kärlek, det är då den verkliga friheten börjar.
Andlig frihet
Så, vad betyder den andliga friheten för dig och mig? Det betyder att när Herren säger ”du ska inte”, så är det inte en begränsning av livet utan ett skydd för livet.
Några exempel:
- ”Du ska inga andra gudar ha vid sidan av mig.” För allt annat som tar Herrens plats kommer kräva allt av dig. Budordet bryter självkärlekens tyranni.
- ”Du ska inte stjäla.” För girigheten kommer aldrig säga: nu räcker det. Budordet bryter girighetens makt.
- ”Du ska inte bära falskt vittnesbörd.” För lögnen kräver alltid fler lögner. Budordet bryter lögnens kedjor.
- ”Du ska inte begå äktenskapsbrott.” För oordnad lust lämnar djupa sår. Budordet bryter lustens slaveri.
Psaltaren säger:
”Herrens undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv.” (Psaltaren 19:8)
Den säger inte: den kväver själen. Inte: den begränsar själen. Den ger själen nytt liv.
Det du älskar mest, det följer du och friheten sitter i kärleken. Om du älskar Herren mer än din synd, börjar kedjorna falla. Inte för att du pressas, utan för att syndens slaveri tappar makt. Det kan till en början kännas som en kamp.
Den himmelska läran säger att andlig frihet kan kännas som slaveri för den som älskar det onda. Men när hjärtat förändras upplever vi något nytt: Att förlåta känns lättare än att hata. Att tala sanning känns renare än att ljuga. Att leva troget känns friare än att leva dubbelt. Det är då Herrens ord blir verklighet:
”Om Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.”
Inte delvis fria. Inte tillfälligt fria. Verkligen fria.
Bli verkligt fri
Vi påminns idag att budorden inte ska ses som strikta frihetsberövade regler, utan som vägar till sann frihet som är fyllda med liv. Israeliterna fick lagen för att inte återvända till Egypten. Vi vänder oss till Herren för att inte återvända till syndens slaveri.
Varje gång vi väljer att följa Herren och hålla Hans bud, inte av rädsla utan av kärlek, det är då en länk bryts i syndens kedja. Herrens sanning är hammaren som krossar slavkedjorna.
Sann frihet kommer inte av göra vad som helst. Sann frihet kommer av att älska det som ger liv. Sann frihet är med Herren. Så låt oss förbli i Hans ord. Låt oss älska Honom mer än det som binder oss. Älska det goda och sanna så kommer ”ni verkligen fria.” (Johannes 8:36)
Att ha en god vana, att göra det som är gott och sant, är fantastiskt. Vår tro vilar tryggt i vår goda vana när vi blir trötta, slitna eller stressade. Men vana kan ibland göra vår tro och kärlek lite avtrubbade.
Ni vet, en tidig morgon, på väg till jobbet eller andra åtaganden. Man har knappt vaknat, men ändå säger vi ”god morgon”, vi håller upp dörren eller gör andra välvilliga gärningar för vår nästa… Fast det skedde av vana, inte för att vi brydde oss om andra. Vi märker att vi gör det rätta för det har vi lärt oss. Men det är först i efterhand vi inser att vårt hjärta inte riktigt var med.
Då väcks frågan: ”När gjorde jag senast gott för att jag älskade det goda och inte bara av vana?”
Handlingar utan liv
Jag tror att många av oss känner igen detta. Vana är inte fel. Den bär oss när tron är trött. Men vana kan också ersätta uppmärksamhet. Vi gör det goda, men slutar lyssna inåt. Vi fortsätter rörelsen, men vår inre tro halkar efter.
Det här är en andlig risk för människor som faktiskt vill leva rätt. Inte att vi slutar göra gott, utan att vi slutar vara uppmärksamma på varifrån det goda kommer.
Herren kritiserar inte handlingarna i sig, utan att de blivit tomma på liv. Att folk gör rätt saker, men där deras hjärtan har blivit oengagerade. Herren påminner oss väldigt ofta i Hans ord. I Hosea 6:6 säger Herren:
“Ty jag har min glädje i kärlek och inte i offer och i kunskap om Gud…”
Eller som i Matteusevangeliet 15:8:
”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.”
Det är inte handlingarna som är problemet, det är att de har blivit en vana utan relation till det goda och sanna.
Inre helighet
När Herren talar i Matteus 23 riktar han sig till människor som gör goda och sanna handlingar men deras inre är fyllt av det motsatta.
“Ni rengör bägaren på utsidan, men insidan är full av själviskhet.”
Det är ett starkt språk, men Herrens uppmaning är enkel: Tron kommer ifrån hjärtat. Samma uppmaning, att det inre är viktigt, förekommer ofta i andra delar av Herrens Ord. Herren säger genom Mose:
“Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat.” (5 Mosebok 6:6)
Och genom Jeremia:
“Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan.” (Jeremia 31:33)
Herren själv säger i Johannesevangeliet:
“Det är Anden som ger liv…” (Johannes 6:63)
Handlingar utan inre tro kan se goda ut, men de saknar riktning. De formas av vana, kultur, tradition, inte av kärlek till det goda och sanna. Inte av det som är skrivet i våra hjärtan.
I den himmelska läran, Himlen och helvetet, så belyser Herren detta. Att vi människor redan från barndomen blir vana att upprätthålla en fasad av vänskap, välvilja och uppriktighet och samtidigt dölja våra egna tankar vilket därmed skapar en vana att leva ett moraliskt och civiliserat liv utåt, oavsett vad som sker på insidan.
Dagens läsning från den himmelska läran gav en tydlig bild. Yttre helighet utan inre helighet är naturlig. Den kan finnas hos vem som helst, även hos onda och falska människor. Men inre helighet, att älska det goda för att det är gott, och sanningen för att det är sant, är andligt.
När det goda görs av vana förlorar det sin kraft att forma oss. Den är fortfarande till nytta, då den någonstans håller oss i att åtminstone göra det goda. Men när det goda görs av inre tro, formar det oss inifrån och ut. När Herren talar i Matteus 23 möter vi just detta. Människor som har gjort det goda och sanna till en stabil vana, men älskar inte det goda och sanna. Herren säger inte att utsidan är oviktig, Han säger att det är insidan som bär på livet. Det är inte handlingarna som skapar tron. Det är hjärtat som ger handlingarna liv.
Vår inre och yttre människa
Detta blir förtydligat i den Sanna Kristna Religionen 340:
”När den inre människan vill gott och den yttre människan handlar väl, då blir de två ett, den yttre drivs av den inre, den inre verkar genom den yttre… Om någon förenar dessa två delar i sig själv med en god vilja, uppnår hon evig lycka.”
Och motsatsen blir förtydligad i den Sanna kristna religionen 452:
”Hypokritisk människokärlek är den människokärleken som utövas av dem som i sina kyrkor och privata bostäder ödmjukar sig nästan till marken inför Gud, hängivet uttalar långa böner, antar ett heligt ansiktsuttryck, kysser bilder av korset… knäböjer vid gravar och där med sina munnar mumlar ord av helig vördnad för Gud, och ändå i sina hjärtan tänker de på att själva bli dyrkade och strävar efter att bli tillbedda som gudar.”
Med detta så förstår vi mer vad Herren menar när Han säger:
“Utanpå ser ni ut att vara rättfärdiga, men inuti är ni fulla av hyckleri och ondska.”
(Matteus 23:28)
Handlingar som görs enbart i vårt yttre, av vana eller annat, är enbart naturliga och inte andliga. Men när handlingar görs för att vårt inre älskar det goda och det sanna och får ta sig i uttryck i vårt yttre, det är då de blir andliga. Med andra ord, när vår tro och kärlek blir vårt liv.
Som när vi säger ”god morgon”, tittar busschauffören i ögonen och verkligen önskar vår medmänniska en riktig god morgon, det är då det är andligt!
Ett vaket hjärta
Detta en inbjudan till eftertanke, inte till skuld. Herrens påminnelse frågar inte om vi gör tillräckligt med goda gärningar, utan: Vad är det som sker av levande tro i vårt andliga liv? Och vad sker av invand vana?
När vi alla, till exempel, står upp vid öppningen av Ordet under gudstjänsten. Är det en automatiserad vana eller är det att hela vårt inre och vårt yttre väljer att visa tro, kärlek och vördnad inför Herrens ord? Herren frågade inte Petrus tre gånger i Johannesevangeliet 21 om hans vanor, utan om han älskade Herren. Herren uppmanar oss inte till att sluta göra gott, Han påminner oss till att göra gott med ett vaket hjärta.
Profeten Mika sammanfattar Herrens vilja så enkelt:
“Vad begär väl Herren av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” (Mika 6:8)
Att vandra med Herren kräver ibland uppmärksamhet. Man kan inte vandra med någon på autopilot.
Bli levande
Detta är årets andra gudstjänst. Många människor brukar ha nyårslöften och en vilja förbättra sina vanor. Så låt oss reflektera över vår levande tro. Låt vår tro bli ännu mer levande detta år.
Vanan hjälper oss att hålla rätt riktning när vi är låga men låt inte vanan ta över vår inre tro. Låt inte vana hålla oss i ett enbart civilt och moraliskt liv, utan vi höjer upp oss till ett andligt liv.
Låt våra handlingar få sin styrka från hjärtat, där det goda vi gör inte bara är rätt, utan levande och blir ett gensvar på Herrens ständiga närvaro i våra liv. När vi gör det, de är då vi blir de saliga ”som tar hans vittnesbörd i akt, de som av allt hjärta söker honom.” (Psaltaren 119:2))
Amen!
