När vanan får möta närvaron

“Utanpå ser ni ut att vara rättfärdiga, men inuti är ni fulla av hyckleri och ondska” (Matteus 23:28)

Inre tro och kärlek

Många av oss bär på en tro som har följt oss länge. Den har burit oss genom livet och den har format våra vanor. Men ibland kan även det goda bli så invant att vårt inre inte riktigt är närvarande när vi gör goda gärningar. Dagens predikan handlar oss om just detta. Att Herren påminner oss om att det är vår inre tro och kärlek som gör våra liv levande, inte vanorna.

Läsningar

Matteus 23:19-28:
Ni blinda, vilket är förmer, gåvan eller altaret som helgar gåvan? Den som därför svär vid altaret, svär både vid det och vid allt som ligger på det. Och den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor där. Och den som svär vid himlen svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den.

Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra. Ni blinda ledare! Ni silar mygg och sväljer kameler.

Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren.

Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. Så är det också med er. Utanpå ser ni ut att vara rättfärdiga, men inuti är ni fulla av hyckleri och ondska.
(Översättning: Svenska Folkbibeln 1998)

En himmelsk lära om det Nya Jerusalem # 125:
Yttre helighet liknar fromhet som ser ut så, men i människan har den ändå inget heligt i sig, om hennes invärtes inte är heligt. Ty sådan som människan är med hänsyn till sitt invärtes, sådan är hon med hänsyn till sitt utvärtes. Det beror på att det senare kommer ur det förra precis som en handling kommer från sin ande. Därför är en utvärtes helighet utan det invärtes naturlig och inte andlig. Av detta följer att denna yttre helighet finns lika mycket hos de onda som hos det goda… Det som är heligt på ett invärtes sätt är… att älska det goda och sanna, för det godas och sannas skull, samt det rättvisa och uppriktiga för rättvisans och uppriktighetens skull. I den mån människan så älskar dessa, i samma mån är hon andlig.

Inövade mönster

Många av oss har märkt hur lätt tron kan glida från hjärtat till vanan. Inte genom att vi slutar tro, utan genom att vi fortsätter göra rätt saker, fast mer av reflex än av övertygelse. Vi ber när det är dags att be. Vi går till kyrkan för att det är söndag. Vi gör goda gärningar för att det är så man gör. Och allt detta är väldigt bra!

Men ibland kanske vi måste stanna upp och fråga oss själva: Är det min tro och kärlek som blir till handling i mitt liv eller är det bara ett inövat mönster?

Att ha en god vana, att göra det som är gott och sant, är fantastiskt. Vår tro vilar tryggt i vår goda vana när vi blir trötta, slitna eller stressade. Men vana kan ibland göra vår tro och kärlek lite avtrubbade.

Ni vet, en tidig morgon, på väg till jobbet eller andra åtaganden. Man har knappt vaknat, men ändå säger vi ”god morgon”, vi håller upp dörren eller gör andra välvilliga gärningar för vår nästa… Fast det skedde av vana, inte för att vi brydde oss om andra. Vi märker att vi gör det rätta för det har vi lärt oss. Men det är först i efterhand vi inser att vårt hjärta inte riktigt var med.

Då väcks frågan: ”När gjorde jag senast gott för att jag älskade det goda och inte bara av vana?”

Handlingar utan liv

Jag tror att många av oss känner igen detta. Vana är inte fel. Den bär oss när tron är trött. Men vana kan också ersätta uppmärksamhet. Vi gör det goda, men slutar lyssna inåt. Vi fortsätter rörelsen, men vår inre tro halkar efter.

Det här är en andlig risk för människor som faktiskt vill leva rätt. Inte att vi slutar göra gott, utan att vi slutar vara uppmärksamma på varifrån det goda kommer.

Herren kritiserar inte handlingarna i sig, utan att de blivit tomma på liv. Att folk gör rätt saker, men där deras hjärtan har blivit oengagerade. Herren påminner oss väldigt ofta i Hans ord. I Hosea 6:6 säger Herren:

“Ty jag har min glädje i kärlek och inte i offer och i kunskap om Gud…”

Eller som i Matteusevangeliet 15:8:

”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.”

Det är inte handlingarna som är problemet, det är att de har blivit en vana utan relation till det goda och sanna.

Inre helighet

När Herren talar i Matteus 23 riktar han sig till människor som gör goda och sanna handlingar men deras inre är fyllt av det motsatta.

“Ni rengör bägaren på utsidan, men insidan är full av själviskhet.”

Det är ett starkt språk, men Herrens uppmaning är enkel: Tron kommer ifrån hjärtat. Samma uppmaning, att det inre är viktigt, förekommer ofta i andra delar av Herrens Ord. Herren säger genom Mose:

“Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat.” (5 Mosebok 6:6)

Och genom Jeremia:

“Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan.” (Jeremia 31:33)

Herren själv säger i Johannesevangeliet:

“Det är Anden som ger liv…” (Johannes 6:63)

Handlingar utan inre tro kan se goda ut, men de saknar riktning. De formas av vana, kultur, tradition, inte av kärlek till det goda och sanna. Inte av det som är skrivet i våra hjärtan.

I den himmelska läran, Himlen och helvetet, så belyser Herren detta. Att vi människor redan från barndomen blir vana att upprätthålla en fasad av vänskap, välvilja och uppriktighet och samtidigt dölja våra egna tankar vilket därmed skapar en vana att leva ett moraliskt och civiliserat liv utåt, oavsett vad som sker på insidan.

Dagens läsning från den himmelska läran gav en tydlig bild. Yttre helighet utan inre helighet är naturlig. Den kan finnas hos vem som helst, även hos onda och falska människor. Men inre helighet, att älska det goda för att det är gott, och sanningen för att det är sant, är andligt.

När det goda görs av vana förlorar det sin kraft att forma oss. Den är fortfarande till nytta, då den någonstans håller oss i att åtminstone göra det goda. Men när det goda görs av inre tro, formar det oss inifrån och ut. När Herren talar i Matteus 23 möter vi just detta. Människor som har gjort det goda och sanna till en stabil vana, men älskar inte det goda och sanna. Herren säger inte att utsidan är oviktig, Han säger att det är insidan som bär på livet. Det är inte handlingarna som skapar tron. Det är hjärtat som ger handlingarna liv.

Vår inre och yttre människa

Detta blir förtydligat i den Sanna Kristna Religionen 340:

”När den inre människan vill gott och den yttre människan handlar väl, då blir de två ett, den yttre drivs av den inre, den inre verkar genom den yttre… Om någon förenar dessa två delar i sig själv med en god vilja, uppnår hon evig lycka.”

Och motsatsen blir förtydligad i den Sanna kristna religionen 452:

”Hypokritisk människokärlek är den människokärleken som utövas av dem som i sina kyrkor och privata bostäder ödmjukar sig nästan till marken inför Gud, hängivet uttalar långa böner, antar ett heligt ansiktsuttryck, kysser bilder av korset… knäböjer vid gravar och där med sina munnar mumlar ord av helig vördnad för Gud, och ändå i sina hjärtan tänker de på att själva bli dyrkade och strävar efter att bli tillbedda som gudar.”

Med detta så förstår vi mer vad Herren menar när Han säger:

“Utanpå ser ni ut att vara rättfärdiga, men inuti är ni fulla av hyckleri och ondska.”
(Matteus 23:28)

Handlingar som görs enbart i vårt yttre, av vana eller annat, är enbart naturliga och inte andliga. Men när handlingar görs för att vårt inre älskar det goda och det sanna och får ta sig i uttryck i vårt yttre, det är då de blir andliga. Med andra ord, när vår tro och kärlek blir vårt liv.

Som när vi säger ”god morgon”, tittar busschauffören i ögonen och verkligen önskar vår medmänniska en riktig god morgon, det är då det är andligt!

Ett vaket hjärta

Detta en inbjudan till eftertanke, inte till skuld. Herrens påminnelse frågar inte om vi gör tillräckligt med goda gärningar, utan: Vad är det som sker av levande tro i vårt andliga liv? Och vad sker av invand vana?

När vi alla, till exempel, står upp vid öppningen av Ordet under gudstjänsten. Är det en automatiserad vana eller är det att hela vårt inre och vårt yttre väljer att visa tro, kärlek och vördnad inför Herrens ord? Herren frågade inte Petrus tre gånger i Johannesevangeliet 21 om hans vanor, utan om han älskade Herren. Herren uppmanar oss inte till att sluta göra gott, Han påminner oss till att göra gott med ett vaket hjärta.

Profeten Mika sammanfattar Herrens vilja så enkelt:

“Vad begär väl Herren av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” (Mika 6:8)

Att vandra med Herren kräver ibland uppmärksamhet. Man kan inte vandra med någon på autopilot.

Bli levande

Detta är årets andra gudstjänst. Många människor brukar ha nyårslöften och en vilja förbättra sina vanor. Så låt oss reflektera över vår levande tro. Låt vår tro bli ännu mer levande detta år.

Vanan hjälper oss att hålla rätt riktning när vi är låga men låt inte vanan ta över vår inre tro. Låt inte vana hålla oss i ett enbart civilt och moraliskt liv, utan vi höjer upp oss till ett andligt liv.

Låt våra handlingar få sin styrka från hjärtat, där det goda vi gör inte bara är rätt, utan levande och blir ett gensvar på Herrens ständiga närvaro i våra liv. När vi gör det, de är då vi blir de saliga ”som tar hans vittnesbörd i akt, de som av allt hjärta söker honom.” (Psaltaren 119:2))

Amen!