Mellan himmel och helvete

Vem är jag? Jag är det jag älskar. Min kärlek avgör åt vilket håll mitt inre dras – från dag till dag, från timme till timme.

Läsningar

Matteus 14:22-33
Strax därefter befallde han lärjungarna att stiga i båten och fara i förväg över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. När han hade skickat i väg dem, gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be.

När det blev kväll var han ensam där. Båten var redan långt från land och hårt ansatt av vågorna, eftersom de hade motvind. Mot slutet av natten kom Jesus till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: ”Det är ett spöke!” Och de skrek av rädsla. Men genast sade Jesus till dem: ”Var lugna! Det Är Jag. Var inte rädda.”

Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet.” Han [Herren] sade: ”Kom!” Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur stark vinden var, blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, rädda mig!” Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ”Så lite tro du har! Varför tvivlade du?” De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: ”Du är verkligen Guds Son!”
(Översättning: Svenska Folkbibeln 2015)

En himmelsk lära # 54
Människans själva liv är hennes kärlek, och sådan som kärleken är sådant är hennes liv, ja sådan är hela människan. Men den härskande eller rådande kärleken är den som utgör människan. Denna kärlek har i sin tur flera slag av kärlek som är underordnade och som är härledningar av den.

Dessa verkar ha en annan form, men de är ändå alla enskilda delar av den härskande kärleken och tillsammans med den utgör de ett enda rike. Den rådande kärleken är liksom deras konung och huvud. Den styr dessa andra och genom dem – såsom förmedlande ändamål – avser den och syftar den på sitt eget ändamål, vilket är det främsta och yttersta målet för alla dessa underordnade slag av kärlek.

Cherokeehövding

En kväll satt en äldre Cherokeehövding tillsammans med sin son och blickade ut över en stilla sjö. Efter en stund sa hövdingen:
– Det pågår en kamp inom mig – en kamp på liv och död mellan två vargar. Den ena är ond: fylld av ilska, arrogans, girighet och självömkan. Den andra är god: fylld av kärlek, frid, godhet och tro.

Han dröjde lite och fortsatte:
– Men jag är inte ensam. Den här kampen finns i varje människa, över hela jorden. Den pågår också inom dig.

De satt tysta en stund. Sedan frågade sonen:
– Men far, vilken av vargarna vinner till slut?

Hövdingen såg på sin son och log.
– Den vargen som får mest mat.

Jag är det jag älskar

Vem är jag? Jag är det jag älskar. Min kärlek avgör åt vilket håll mitt inre dras – från dag till dag, från timme till timme. Det jag håller fast vid i mitt hjärta formar min karaktär och mina prioriteringar. Livet kan därför kännas som en balansgång. Swedenborg skriver:

”Hos varje människa finns det onda och goda andar. De onda andarna är i det onda hos henne, och de goda andarna är i det goda hos henne. När de onda andarna närmar sig tar de fram hennes onda, men de goda andarna tar fram hennes goda. Ur detta bryter det ut en kollision och strid. Människan uppfattar detta som en inre ängslan. Det är detta som menas med frestelse. Av detta framgår det tydligt, att frestelser förs in av helvetet och inte av himlen. Detta stämmer även överens med kyrkans tro, som är att Gud inte frestar någon.”
(En himmelsk lära # 188)

Så vem var Petrus när han gick på vattnet mot Herren? Vem var han när han började sjunka? Och vem var han när han återvände till båten?

Berättelsen i Matteusevangeliet beskriver en sjö, en båt, höga vågor och stark motvind. Skrifterna lär oss att vatten symboliserar naturliga sanningar – insikter och kunskaper om livet här i världen, som inte alltid är en del av vår andliga verklighet. En sjö kan därför förstås som en samling av dessa naturliga sanningar, summan av de tankar och kunskaper vi bygger vårt yttre liv på.

Båten motsvarar läran

Båten motsvarar den lära – de värden – som vi lever efter. Frågan är hur vi väljer att använda de naturliga sanningarna vi seglar på: till något gott och nyttigt, eller till själviska fördelar på andras bekostnad?

Här kommer vågorna in. De symboliserar förvrängda tankar och falska idéer som ger en vrångbild av sanningen. Vågorna utmanar alltså båten, det vill säga våra värden, vår uppfattning om vad som är rätt och gott.

Vågorna skapas av vinden över sjön. Vind betecknar i andlig mening ofta Herrens gudomliga inflytande som strömmar genom himlen och påverkar oss i vardagen. Men här är det fråga om motvind – hur Herrens kärlek uppfattas från helvetets synvinkel. För de onda andarna försöker alltid med sina vågor få båten att kantra.

Land står för det trygga

Vi läser: ”Båten var redan långt från land och hårt ansatt av vågorna.” Land står här för det trygga, fasta. På land hade lärjungarna just sett hur Herren mättade fem tusen människor med fem bröd och två fiskar. Men ute på vattnet började den starka övertygelsen om Herren som Gud själv att mattas. Vågorna frestade dem att misstolka allt de just hade bevittnat.

Mitt i detta drama kommer Herren vandrande på vattnet. Trots vind och vågor går Jesus stilla fram. Han behöver ingen båt, för han är själv Läran, Sanningen. Han hade strax innan sänt lärjungarna i förväg och dragit sig undan för att be. Swedenborg förklarar:

”I sig självt är bön att samtala med Gud, samtidigt som vi ser inåt på det som vi ber om. Som svar får vi ett slags inflöde i vårt sinnes uppfattningar eller tankar, så att det blir en viss öppning av vårt inre djup för Gud.”
(Himmelska hemligheter # 2535)

Även om detta var innan Kristi mänskliga natur hade blivit helt förhärligad, så var hans inre själ gudomlig. Vi kan därför tänka oss att han i bönen förberedde sig för att visa sin gudomliga makt – även över naturens element.

Lärjungarna blir rädda

När lärjungarna ser honom blir de rädda. Petrus, alltid tveksam, ropar: ”Om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet.” Han visste redan att det var Jesus, men i andlig mening finns här en viktig lärdom: det är inte fel att ställa frågor, även när vi står inför sanningen. Skrifterna lär oss att vi behöver förstå det vi ska tro på. Petrus vill känna sig trygg innan han tar steget – och han tar det. Han lämnar båten.

Att kliva ur båten betyder att lämna den lära och de värden som inte håller i kampen mot vågorna. Petrus söker något starkare: den gudomliga sanningen, som står på vattnet – de naturliga sanningarnas grund.

De första stegen går bra. Han märker att det fungerar. Men när han ser hur stark vinden är blir han rädd. Han uppfattar vinden ur de onda andarnas perspektiv och tvivlet tränger in. Då börjar han sjunka – en bild av att falla ned i lägre andliga tillstånd. Det är som att en tyngd drar honom nedåt.

Petrus vet fortfarande vad som är rätt

Men Petrus ropar inte på de andra lärjungarna. Han vänder sig inte tillbaka till båten, till den gamla läran. Nej, han ropar på Herren: ”Herre, hjälp mig!” Han vet fortfarande vad som är rätt. Och Herren griper honom och säger: ”Varför tvivlade du?” – inte som en anklagelse, utan som en mild maning till självrannsakan.

Till sist stiger både Jesus och Petrus ombord i båten. Nu får båten en ny innebörd: en ny lära, en fördjupad tro och starkare värden, som kan stå emot både vågor och motvind.

Berättelsen om Jesus som går på vattnet är därför en andlig bild av varje människas inre strider. Ja, den beskriver själva processen av pånyttfödelse. Och visst känner vi igen oss i det. Men kom ihåg: det blir lättare att gå på vattnet om vi matar den rätta vargen.

Amen!