Elias’ mantel – den Gudomliga dårskapen

“Elisa sade till Elias: “Så sant HERREN lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” 2 Kon 2:2

Det är verkligen tvärtom

Gamla testamentet verkar ibland helt utan kontakt med verkligheten. Och ändå är det verkligen tvärtom. Den swedenborgska tanken är ju att allting i Ordet betyder något som har med människans inre, andliga utveckling att göra. Idag handlar det om profeterna Elias och Elisa. Namnen är lika. Elias kommer först. Han nämns i Nya testamentet då tre lärjungar ser Jesus i ett förklaringens sken uppe på ett berg. Moses och Elias finns med där. Alltså har det vi läser om Elias och Elias i allra högsta grad att göra med vår Herre och därmed med oss själva. Elias går igenom stora svårigheter. Detta är nödvändigt för att ett efterföljande inre tillstånd ska bli möjligt – det som Elisa representerar. Vår andliga möda kommer helt säkert att leda oss till en djupare upplevelse av livet.

Läsningar

2 Kon 2:1-15:
Vid den tid då Herren ville ta upp Elia till himlen i en stormvind, gick Elias och Elisa från Gilgal. Elias sade till Elisa: “Stanna här, för Herren har sänt mig till Betel.” Men Elisa svarade: “Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Och de gick ner till Betel. Då kom profetlärjungarna i Betel ut till Elisa och sade till honom: ”Vet du att Herren skall ta din herre ifrån dig i dag, upp över ditt huvud?” Han svarade: ”Ja, jag vet. Men var tysta!” [All gick sedan ned till Jordanfloden.]

Femtio av femtio av profetlärjungarna gick och ställde sig på något avstånd längre bort, medan de båda stod vid Jordan. Elias tog sin mantel, vek ihop den och slog på vattnet. Då delade detta sig åt båda sidor och de gick bägge igenom på torr mark. När de hade kommit över sade Elias till Elisa: “Bed mig om vad du vill att jag skall göra för dig, innan jag tas ifrån dig.” Elisa sade: “Må en dubbel arvslott av din ande komma över mig.” Han svarade: “Du har bett om något svårt. Men om du ser mig, när jag blir tagen ifrån dig, då kommer det att ske dig så. Annars sker det inte.” Medan de gick och samtalade, se, då kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elias for i stormvinden upp till himlen. Elisa såg det och ropade: “Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!” Sedan såg han honom inte mer. Elisa tog tag i sina kläder och rev dem mitt itu. Därefter tog han upp Elias’ mantel, som hade fallit av denne, och vände tillbaka och ställde sig vid Jordans strand. Han tog Elias’ mantel, som hade fallit av denne, och slog på vattnet och sade: “Var är HERREN, Elias’ Gud?” Då nu också Elisa slog på vattnet, delade det sig åt båda sidor, och han gick över. När de profetlärjungar som var … på något avstånd såg detta, sade de: “Elias’ ande vilar på Elisa.”
(Översättning: Svenska Folkbibeln 1998)

Arcana Cœlestia # 3182:
När det sanna som skall introduceras i och förbindas med det goda lyfts upp ifrån det naturliga, då skiljs allt det ifrån som finns i det naturliga. … Separationen äger rum när människan inte längre betraktar det goda från det sanna, utan betraktar det sanna från det goda, eller vilket är detsamma, när hon inte längre utifrån läran betraktar levernet, utan utifrån levernet betraktar läran- så som följande exempel visar.

Läran lär den sanningen att man inte skall hata någon, ty den som hatar någon dräper honom varje ögonblick. Under tidiga ungdomsår erkänner människan knappast detta, men allteftersom hon blir äldre räknar hon – ifall hon håller på att omdanas – denna sanning bland de lärosanningar som man bör leva efter. Slutligen lever hon efter denna sanning. Då tänker hon inte längre från läran, utan från livet. När så sker lyfts denna lärans sanning upp från det naturliga och plantas in i det goda i det förnuftiga. När detta inträffar, tillåter hon inte längre den naturliga människan att betvivla det genom något spetsfundigt argument, ja, hon tillåter inte alls den naturliga människan att föra något resonemang emot det.

Jag bara vet

Ibland säger man: ’Jag bara vet.’ Jag vet att det är så. Vi kan kalla det intuition, övertygelse, eller varför inte dårskap – alltså dårskap i andra människors ögon. ’Jag bara vet.’

Dagens text om Elias och Elisa handlar om det – Gudomligt ingiven dårskap – alltså dårskap i andra människors ögon. 

När profetlärjungarna talade om att Elias skulle tas ifrån Elisa, sa han: ”Ja, jag vet. Men var tysta!” Han visste, och han ville inte tala om det. Den övertygade människan behöver inte basunera ut vad hon vet är sant och riktigt. Övertygelsen, idealen lever utan att man behöver orda så mycket om det. 

Elisa står därför för ett mer utvecklat stadium i vår andliga utveckling. Bortom orden – nästan. Det är därför vi hör så mycket om Elias, det första stadiet, där det är mycket ord som behövs. Och vi hör bara lite om Elisa, det mogna stadiet, då allt har blivit självklart. Självklart lämnar vi tillbaka det vi har lånat. Självklart ska jag hälsa på min gamla mamma en gång i veckan. Självklart saktar man in, när man ser att någon försöker gå över på ett markerat övergångsställe. Detta är andlighet på ett himmelskt plan, andlighet som lever ett inkännande, engagerat liv i vardagen. 

Himmelsfärd

Det handlar Elias’ himmelsfärd om. ”Medan de gick och samtalade, se, då kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elias for i stormvinden upp till himlen.” 2 Kon 2:11,12 Den bilden har fångat mångas intresse, också i svensk allmogekonst. 

Vi vet att alla profeter förebildar Herren Jesus Kristus. Det är därför ingen överraskning att en nästan likadan händelse beskrivs i samband med pingsten: Lärjungarna ”såg hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn.” Apg 1:9 

Med Herrens himmelsfärd avslutades den största av alla händelser som mänskligheten varit med om alltsedan jorden och människorna skapades – att Gud själv kom till jorden. Han kom för att visa oss att han finns. 

När han till synes försvann, så betydde det bara att han finns på ett annat sätt. Ska vi säga ett tyst sätt. Det är inte längre Mästaren som står på berget och predikar. Nu är han synlig och närvarande hos den människa som söker honom i sitt inre. Och när han så kommer till den människa som söker honom, så är det som att han kommer tillbaka till jorden, fast osynligt för andra, bara för den som sökt honom, som älskar honom och som håller hans bud. 

Elisa – en synlig bild av den tysta närvaron

I dagens berättelse är det som att vi får en synlig bild för att beskriva denna mystiska, inre, tysta återkomst. Elisa tar upp manteln. De som finns runtomkring kan se honom. “Elias’ ande vilar på Elisa.” 2 Kon 2:15 När Elisa övertar Elias mantel får vi en biblisk bild för något som sker i vårt inre. Andligt sett så är vi nu annorlunda. Från att ha följt yttre bud, varit lydiga mot sanningen, så styrs vi nu inifrån vårt äkta jag. Det är inre bud som gäller. Det är kärlekens och godhetens bud, som vi strävar efter att följa. Den kraften är en inre, gudomligt given kraft, och den kan ingen ta ifrån oss. Människor kunde döda Guds Son, men de kunde inte hindra honom från att återuppstå och för alltid vara med oss. 

Elisa var med hela tiden

Elisa dyker upp efter att Elias har gått igenom många vedermödor. Se 1 Kon, kap 17 – 19 Han

• utmanade kungar och drottningar – falskhet och ondska,
• hittade bröd i öknen,
• skänkte nytt liv åt en fattig änkas son,
• utmanarde falska profeter och segrade över dem,
• flydde ut i öknen, skrämd av ondskan,
• lyssnade till slut till en stilla susning som betyder Guds vind i vårt samvete. 

Vi har inte hört talas om Elisa tidigare. Men egentligen har han varit med hela tiden. Det påminner om berättelsen om Jakob och hans bror Esau. Vi hör mycket om Jakob, men ett avgörande steg i berättelsen är när Jakob efter fjorton år faktiskt återvänder till sin bror Esau. De möts och Esau förlåter Jakob för att han hade tagit hans förstfödslorätt. Sanningen och godheten återförenades. Sanningen lyftes upp till en högre nivå. Esau hade funnits där hela tiden, fast långt bort, inte synligt förrän på slutet. 

Vi bär hela tiden idealen, övertygelsen, den Gudomliga dårskapen inom oss. Det tar bara tid att röja väg fram dit. 

Trogna mot Elias 

För att vi ska nå fram till Elisa krävs att vi går igenom allt som Elias gick igenom. Allt detta måste vi göra för att vi ska komma fram till Elias, idealen, övertygelsen, den Gudomliga dårskapen. Och Elisa visar så starkt att han beundrar Elias, och han markerar sin beundran genom att vilja föra arvet vidare genom att om möjligt göra ännu mer än Elias. ”När Elias sade till Elisa: ’Bed mig om vad du vill att jag skall göra för dig, innan jag tas ifrån dig’, så svarade Elisa: ’Må en dubbel arvslott av din ande komma över mig’.” 2 Kon 2:9 

Som vi vet så såg Elisa vad som skedde och han tog upp hans mantel, och med manteln kunde han dela vattnet i Jordanfloden. 

När Herren själv kommer, så gör han det när vi har gjort det som behövs för att kunna se honom. Det handlar löftet till lärjungarna om också vid pingsthändelsen:

”Medan de såg mot himlen dit han for upp, se, då stod två män i vita kläder hos dem. Och de sade, ’Denne Jesus skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen’.” Apg 1:10-11 

Mirakler

Varje gång Herren kommer till oss, så är det ett mirakel, en gåva som vi inte kan fånga in. Det sker när Ordet är levande för oss. Det innersta av Ordet, den Gudomliga kärleken berör oss då och fyller oss. Det sker utan ord, i hemlighet, osynligt för någon annan. Låt oss vandra med Elias, som är Ordets uppmaningar att leva rättfärdigt, för då kommer mirakler att ske. ”Elisa såg det.”

Två steg i den andliga utvecklingen

Människans pånyttfödelse har två stadier som är helt väsensskilda. Det första är att göra det goda från det sanna. Enkelt uttryckt: man gör det som är rätt och riktigt för att man vet att det ska vara så. Det andra stadiet är att se det sanna från det goda. Uttryckt på ett annat sätt: godheten är så självklar att man inte behöver kämpa med sig själv, och därför blir det kraft över till att upptäcka ännu bättre sätt att utforma sina kärleksfulla handlingar på. 

Övergången från det ena till det andra beskrivs i dagens läsning från den Himmelska läran. Övergången äger rum:

”när människan inte längre betraktar det goda från det sanna, utan betraktar det sanna från det goda, eller vilket är detsamma, när hon inte längre utifrån läran betraktar levernet, utan utifrån levernet betraktar läran.” Arcana Cœlestia # 3182 

Det här mönstret dyker upp gång på gång på gång i Ordet och i Läran. Exemplet med Jakob och Esau som vi nämnde tidigare passar in här. Lärjungarna Petrus och Johannes är ett annat fall. Och i dagens text är det Elias och Elisa som beskriver samma sak. När Elisa säger: Du, [Elias,] som för Israel är både vagnar och ryttare”, så beskriver det hur det är genom sanningarna som Herren först förnyar vår ande. “Vagnar” och “ryttare” har med sanning, lära och förståndet att göra. Se Uppenbarelseboken uppenbarad # 298:3, Arcana Cœlestia # 2762:2

Guds kärlek kommer närmre människan

Det blir dags för Elias att lämna sin plats åt Elisa. När Elias tas upp i himlen så hör vi talas om eld. Vagnen var av eld och likaså hästarna. Det är en fin bild för hur det som har med förståndet att göra är på väg att öppna upp för det som har med äkta människokärlek att göra.  Se Arcana Cœlestia # 2762:2 Förståndet brinner. Det har fått nytt liv. 

När sanningarna har mognat, så bleknar de bort i jämförelse med nästa steg, där kärleken blir mer och mer närvarande. Ungefär som bladen på ett träd faller av efter att frukten har mognat. Frukten var målet för bladen som fångade in solens ljus och gjorde växtkraft av den. Bladen har gjort sitt. Elias har gjort sitt. Eller tänk på larven som blir till en fjäril. 

Vandringens mål

Denna märkliga vandring ser för världen ut som dårskap, men det är dit vi är på väg, till vår innersta övertygelse, till förverkligandet av våra ideal – även om det verkar som dårskap för andra – men det är en Gudomligt ingiven dårskap. 

På resan med Elias har vi lärt oss att definiera om vad som är framgång. Det kan en världsligt sinnad människa inte förstå. Men det är den vandringen och den nya synen på livet som gör att livet bär rik frukt. 

”Välsignad är den som förtröstar på HERREN, den som har HERREN till sin förtröstan. Han är som ett träd planterat vid vatten … Det … upphör aldrig att bära frukt.” Jer 17:7-9

Amen!