Skapelseberättelser

Vi ska fördjupa oss i ett av Ordets mest fascinerande aspekter: de två skapelseberättelserna i Första Moseboken. Varför finns det två? Vad innebär deras olikheter? Och varför är detta viktigt för oss?

Läsningar

1 Mos 2:4–8, 15–23:
Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, när Herren Gud hade gjort jord och himmel. Markens alla buskar fanns ännu inte på jorden och markens alla örter hade ännu inte vuxit upp, för Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den. Men en dimma kom upp ur jorden och vattnade hela marken. Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.
Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. Och Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd och trädet med kunskap om gott och ont.

Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den. Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö.”
Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.” Herren Gud hade format alla markens djur och himlens alla fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och markens alla vilda djur. Men åt Adam fanns ingen medhjälpare som var hans like.

Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen. När han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han tagit från mannen och förde fram henne till honom. Då sade mannen:
”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött.
Hon ska heta kvinna, för av man är hon tagen.”

Arcana Coelestia/Himmelska hemligheter §8891–8895:
Adam i Edens lustgård representerar den andliga människan som har tagit emot sanning från Herren och börjat leva efter den. Träden i lustgården symboliserar de goda och sanna ting som hör till det andliga livet. Kunskapens träd om gott och ont representerar människans förmåga att reflektera över sina handlingar och avgöra vad som är rätt och fel. Så länge hon förlitar sig på Herren och lever i kärlek och vishet, förblir hon i paradiset. Men om hon istället förlitar sig på sig själv och sitt eget förstånd, utan att låta sig vägledas av Herren, faller hon i andlig blindhet. Ormen är en bild av människans egenkärlek och begär, som leder henne bort från det himmelska och in i illusionen att hon kan existera oberoende av Gud.

Två skapelseberättelser – En djupare innebörd

När vi öppnar Bibeln hittar vi två separata skapelseberättelser i Första Moseboken kapitel 1 och kapitel 2. I den första berättelsen (1 Mos 1:1–2:3) skapar Herren världen genom sitt ord, steg för steg. I den andra berättelsen (1 Mos 2:4–25) skapas människan först, och sedan anpassas världen efter henne. Dessa berättelser är inte historiska skildringar av hur världen kom till, utan andliga bilder av hur Herren leder oss genom vår inre utveckling. Swedenborg lär oss att Bibeln är skriven i ett symboliskt språk där varje ord och händelse har en djupare mening. Skapelseberättelserna handlar om hur vi kan gå från andlig okunskap till en levande relation med det gudomliga.

De sju skapelsedagarna – vår andliga resa

Swedenborg förklarar att de sju skapelsedagarna inte beskriver en fysisk skapelse, utan stegen i människans andliga utveckling:

1. Första dagen – Ljuset skapas: ”Varde ljus!” (1 Mos 1:3). Detta är det ögonblick då vi börjar bli medvetna om andliga sanningar. Vi börjar lämna det inre mörkret och börjar förstå att det finns en djupare mening med livet.
2. Andra dagen – Himlen skiljs från vattnet: ”Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet över valvet.” (1 Mos 1:7). Här börjar vi förstå skillnaden mellan de gudomliga sanningarna och det jordiska – våra egna tankar och begär.
3. Tredje dagen – Landet, växterna och fröna uppstår: ”Låt det torra landet träda fram!” (1 Mos 1:9). När vi blir fast förankrade i andliga principer, kan goda handlingar börja växa fram inom oss, likt växter på jorden.
4. Fjärde dagen – Solen, månen och stjärnorna: ”Gud gjorde de två stora ljusen…” (1 Mos 1:16). Här får vi en djupare insikt om Herrens vishet – representerat av solens ljus – genom att vår andliga förståelse börjar växa (månen och stjärnorna).
5. Femte dagen – Fiskar och fåglar: ”Vattnet ska vimla av levande varelser och fåglar ska flyga över jorden.” (1 Mos 1:20). Våra andliga insikter blir mer levande och aktiva. Vi börjar sprida kärlek och förståelse till andra.
6. Sjätte dagen – Människan skapas: ”Gud skapade människan till sin avbild.” (1 Mos 1:27). Nu är vi redo att leva i en fullständig andlig harmoni, där vi kan älska och tjäna vår nästa på ett sant sätt.
7. Sjunde dagen – Herren vilar: ”Gud vilade på den sjunde dagen.” (1 Mos 2:2). När vi har nått en djupare andlig mognad kan vi vila i förvissningen om att vi lever i enlighet med Herrens kärlek och sanning.

Den andra skapelseberättelsen: En fördjupad andlig förståelse

Den andra berättelsen beskriver hur människan formas av Herren och placeras i Edens lustgård. Enligt Swedenborg symboliserar detta att vi, när vi har mottagit ljuset av andlig förståelse, måste låta oss formas inifrån. Adam representerar vår ursprungliga, naturliga människa – formad av jorden, vilket betyder att vi inledningsvis styrs av våra naturliga böjelser och vanor.

När Herren blåser in livets ande i Adam, innebär det att vi börjar utveckla en sann andlig vilja. Detta är början på en förnyelse där vi inte längre bara handlar efter yttre kunskap, utan efter en inre, levande tro, som har kärleken inom sig. Lustgården representerar en tillvaro där vår inre människa är i harmoni med Herren och himlen. Träden i lustgården symboliserar olika aspekter av vår andliga tillväxt – kunskapsträdet om gott och ont är vår förmåga att välja mellan sanning och illusion.

Floderna som rinner ut från Eden representerar olika former av andlig insikt – och också kärleken som flödar ut från Herren till oss. När vi är i harmoni med Herren, får vi näring från dessa andliga strömmar och vårt inre liv blomstrar.

När Eva skapas ur Adams revben betyder det att vår kärlek och vishet måste förenas. Adam representerar förståndet och Eva viljan. När dessa fungerar i samklang lever vi enligt Herrens gudomliga ordning. Men när vi låter vårt ego och våra själviska begär styra – symboliserad av ormen – förlorar vi vår andliga oskuldsfullhet och börjar se världen genom en mer begränsad, självcentrerad lins.

Ormen i lustgården symboliserar de falska begär och tankar som försöker locka oss bort från Herrens ljus. När Adam och Eva äter av kunskapens träd, innebär det att de börjar lita mer på sitt eget förstånd än på Herrens vishet. Det är en bild av hur vi alla kan falla i frestelsen att sätta vårt eget jag framför det gudomliga.

Fördjupningen i denna berättelse hjälper oss att förstå att den andliga resan inte är en enkelriktad väg. Vi måste ständigt välja mellan det sanna och det falska, mellan människokärlek och själviskhet. Genom att följa Herrens ord och öppna oss för Hans vishet kan vi återvända till ett andligt Eden, där vi lever i harmoni med Herren och vår nästa.

Att leva i himmelskt inflöde

Swedenborg förklarar att himlen inte är en plats långt borta, utan ett tillstånd vi kan uppleva redan här och nu. Himmelskt inflöde handlar om att öppna vårt sinne och hjärta för Herrens kärlek och vishet. Det börjar med små steg. Vi kan fråga oss: Hur kan jag idag vara ett redskap för Herrens godhet? Hur kan jag göra en annan människas dag lite ljusare? Varje gång vi väljer att tänka på andra, att förlåta, att tala sanning, att lyssna på någon som behöver oss, då öppnar vi oss för himmelsk inverkan.

Sammanfattning

De två skapelseberättelserna visar oss att vår andliga resa är en process. Först får vi kunskap och insikt, men det är när vi börjar leva enligt den sanningen som vi verkligen låter Herren skapa något nytt i oss. Det är inte en engångshändelse, utan en pågående resa där vi varje dag har möjligheten att välja ljuset framför mörkret, kärleken framför själviskheten, och sanningen framför illusionen.

Herren – den gudomliga kärleken och visheten som är alltings utgångspunkt och orsak– kommer att leda oss in i ett liv där vi känner det gudomligas närhet, inte bara i högtidliga stunder, utan i det vardagliga livet – i vårt arbete, i våra relationer, i de små val vi gör varje dag. En teoretisk förståelse av det gudomliga är inte nog. Istället måste vi låta Herrens kärlek och vishet forma oss inifrån och ut, så att vi kan bli en del av himlen redan här och nu.

Amen!