Som leran i krukmakarens hand

Var och en, som vill tillverka en sak, har först en bild i sinnet, efter vilket han sedan försöker forma sitt arbete. Så har också krukmakaren, då han tar leran i sin hand, en idealform efter vilken han försöker forma leran. Misslyckas han, försöker han en gång till. Och om han åter misslyckas, försöker han ge leran en annan form. Lerans egenskaper är sådan att det gör det möjligt för honom att arbeta och omforma.

Läsningar:

Jeremia 18:1-6:
Detta är det ord som kom till Jeremia från Jehovah. Han sade: ”Stå upp och gå ner till krukmakarens hus. Där skall Jag låta dig höra Mina ord.” Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att han arbetade på drejskivan. Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde av leran ett annat kärl så som han vill ha det. Och Jehovahs ord kom till mig. Han sade: ”Skulle Jag inte kunna göra med er, ni av Israels hus, så som denne krukmakare gör?” Säger Jehovah. ”Se, som leran är i krukmakarens hand, så är ni, Israels hus, i Min hand.”

Himmelska hemligheter 1300, 1368, 1395: 
Att lera står för det goda som sinnet eller kyrkans människa formas av framgår av Ordet, såsom hos Jesaja. ”Men nu, också Jehovah, Du är vår Fader, vi är leran, och Du är vår keramiker, och vi är alla ett verk av Dina händer.” Jes. 64:8, 9. Leran står för den människa i kyrkan som håller på att omdanas, således för det goda av människokärlek, varigenom all människans daning, det vill säga omdaning och pånyttfödelse sker.

Att med ett vattenkrus eller en kruka menas kunskapsfakta beror på att ’vatten’ står för det sanna, och en kruka är ett kärl för vatten, liksom allt som är av kunskapsmässig natur är ett kärl för det sanna. Allt som är av kunskapsmässig natur är ett kärl för det sanna, och allt sant är ett kärl för det goda. Men kunskapsmässigt utan sant är ett tomt kärl, och likaså sant utan gott. Men kunskapsmässigt som det finns sant i, och det sanna som det finns gott i, är ett fullt kärl. Böjelsen, som hör till kärleken, förbinder samman dessa – det goda, det sanna och det kunskapsmässiga –, så att de innebor i sin ordning. Ty kärleken är andlig förbindelse.

Med ’en kruka’ som ett innehållande kärl menas inte endast det kunskapsmässiga i vilket det sanna finns, utan också det sanna i vilket det goda finns. Det sanna som förs in i det Gudomliga goda, det handlar om ett införande. Och då nu det sanna som sådant aldrig förbinds med det goda annat än med hjälp av sin böjelse, – ty i böjelsen finns liv som gör det möjligt för dem att förbindas med varandra – så är det böjelsen för det sanna som avses här.

Med ’krukor’ eller vattenkrus, och också allmänt sett med kärl, betecknas i den invärtes meningen allt som tjänar som förvaringskärl, såsom kunskapsfakta och insikter förhåller sig till sanningarna, och såsom sanningarna som sådana förhåller sig till det goda. Detta framgår på många ställen i Ordet. Att ’kärl’ står för utvärtes behållare av andliga ting är också tydligt av andra ställen i Ordet, såsom hos Jesaja: ”Liksom Israels söner för fram sina offergåvor i rena kärl till Jehovahs hus.” Jes 66: 20. Detta syftar på Herrens rike. ’En offergåva i ett rent kärl’ är en bild av den utvärtes människan i förhållande till den invärtes människan. Den som bär fram offergåvan är den invärtes människan. ’Det rena kärlet’ är en överensstämmande utvärtes människan, alltså de ting som är i den utvärtes människan, vilka utgörs av kunskapsfakta, insikter och lärobestämningar. ’Tomma kärl’ står för insikter som det inte finns något sant i, och också för sanningar som det inte finns något gott i.

Ingen lycka finns utan något att älska

Innan världen blev skapad fanns Gud, och världen fanns i Guds tankar. Gud är kärleken, och kärlekens väsen är att älska andra utanför sig själv och göra dem lyckliga. Och ingen lycka finns utan något att älska. Därför var det i Guds tankar en önskan att skapa varelser som var i stånd att ta emot Hans kärlek och i stånd till att älska. För att kunna detta måste de känna livet som sitt eget och därför leva sitt medvetna liv på ett sådant plan av tillvaron, att den skenbarheten uppstod, att de hade liv i sig själva fastän livet i verkligheten ständigt måste ges till dem från Skaparen.

En sådan skenbarhet av eget liv uppstår först med döden

Genom successiva steg sänker sig därför livet gradvis ned. Själva Livsenergin sveper sig i tätare och tätare höljen, och omsider bildas så former, som i förhållande till det föregående förhåller sig som det passiva till det aktiva. Till sist är så det lägsta eller yttersta nått, det fasta och fixerade, den döda materien, vari livet slutar. – Men slutar endast för att det skall kunna ske en begynnelse på nytt, nu inte längre något som bara går nedåt, utan åter något uppåt tillbaka mot Gud till himlen.

Materien får nu tjäna som basis för den återverkan, som börjar, får bli grunden vid uppbyggandet. Den har inte något eget inneboende liv, ty så långt bort från livets källa har den kommit, att allt är stelnat och dött. Och ändå liksom lever den, påverkad av livets krafter.

Kraftens ständiga strävan

När den från Gud utgående kraftens ständiga strävan att ge mänsklig form åt sig slutligen bildat en materia i vila, och jorden så blivit till, är en vändpunkt i skapelsen nådd. Det inre verkar på det, en levande kraft. Helt skiljt från detta enda aktiva kan inget eget liv existera, varken aktivt eller passivt. Även om det kan se så ut för våra ögon. Men när det aktiva verkar på det passiva, då alstrar det liksom ett eget liv. Från denna inverkan av det andliga på det naturliga  uppkommer allt liv som existerar i hela universum.

Jorden är en moder, som bär gyllene skördar och grönskande ängar i sitt sköte och med eller genom all denna växtlighet föder den allt liv som finns på jorden. I de andliga krafter, som verkar på materien, visar sig nu en strävan tillbaka till Gud. I dessa andliga krafter finns de sköna förebilder, som i begynnelsen fanns i Guds tankar, vilka vi talade om tidigare. Och dessa tankar avspeglas nu i materian genom en strävan hos det lägre att återge en bild av det närmast högre. Se hur en blomma avbildar solen och stjärnorna. Eller hur rimfrosten på rutan avbildar blommans fina form.

En tanke i Gud

Så kommer varje mänskligt liv i sin begynnelse från en tanke i Gud, en idealbild, varifrån en odödlig själ blir till – ett högre liv, över människans medvetna tanke. Detta högre liv kan ingen människa förvända eller fördärva. Hon kan inte råda över sin själs liv. Hon kan inte ens känna det som sitt eget. Därför sänker sig livet ned från Gud ned i materien och bildar av jordens stoft en hydda, i vilken själen kan bo. I denna hydda av jordens stoft verkar livets krafter, och här sker en återverkan. Ett barn är fött. Ett medvetande har börjat, som förnimmer verkan av livets krafter och känner detta liv som sitt eget. Detta medvetna liv, som vi kallar människans sinne, strävar nu Gud att forma i överensstämmelse med denna sköna ursprungliga bild. Detta är människans högre liv, det innersta av hennes väsen.

En ursprunglig bild av äkta sann kärlek – det är mönstret, efter vilket sinnet danas. Och innan människosläktet föll i synd var frukten god. En himmelsk människa blev formad av leran i Skaparens hand. Men kärlet, som Han gjort, gick sönder i Hans hand. Människan hade för att hon skulle kunna känna livet som sitt eget och för att hon i frihet skulle kunna älska begåvats med en fri vilja och förnuft. Och kunde denna fria vilja användas rätt, så kunde den också användas på ett felaktigt sätt. Med andra ord hon kunde falla i synd. Människan föll. Kärlet gick sönder. Den sköna ursprungsbilden splittrades och kunde inte ge någon återspegling. Tillsist blev leran fördärvad. Men Skaparen kastade inte bort den, eller förkastade den. Han söker alltid göra det bästa möjliga och börjar så om på sitt skapelsearbete. Allt sedan syndafallet måste vi alla skapas om, omdanas. Våra sinnen måste födas på nytt. Med oändligt tålamod utför Herren detta arbete med envar av oss, med var och en, som vill.

Hur ömsint och oförtrytligt anpassar Herren sig inte efter materialet. Vid olika tider och i skilda stadier av utveckling kommer Han till oss på olika sätt, alltid lämpade efter våra sinnelag och vår fattningsförmåga. Därför uppenbarade Han sig för de gamle i sekler som flytt i gestalten av en ängel, uppenbarade sig i berättelser, i lagar, i profetior och i sång. Och när omsider släktet sjönk så djupt i materialism, gick så långt bort från sin himmelska urbild, att knappast någon enda svag reflex av den kunde skönjas i den grova leran, som nästan hade hårdnat, då måste Skaparen själv komma ned i skapelsen. Han måste komma i denna yttersta och lägsta del av skapelsen, och Själv vara klädd i materiens dräkt och på så sätt visa oss ursprungsbilden, idealmänniskan, som vi fatalt hade glömt. Han måste visa den i sig själv. Han, som av kärlek skapat, kom i kärlek ned i skapelsen för att i kärlek dra oss alla till sig, för att förbinda sig med oss.

Kärleken vill och strävar alltid efter förbindelse

Och denna förbindelse sker genom ömsesidig samverkan. Därför måste det vara en ömsesidig samverkan mellan Gud och människan, för att det skall kunna uppstå en förbindelse. Det är i denna förbindelse som människan finner verklig och äkta lycka. En ömsesidighet, en förbindelse, en samverkan, kan det inte vara utan att människan själv fritt kan bestämma, frihet att välja denna förbindelse eller välja bort denna ömsesidiga samverkan. Och har hon en sådan frihet, har hon också en möjlighet att inverka på Guds arbete i hennes sinne. Hon måste få lov att känna hur hon liksom samarbetar med Gud, och i den mån hon gör detta, blir sinnets form i enlighet med den sköna ursprungsbild, som finns i hennes själ ifrån Guds tanke. Och hon blir en ängel. Men i den mån hon inte samarbetar med Gud, förvänder hon Guds verk och förstör den form, som var ämnad att bli i överensstämmelse med idealbilden i Guds tanke, i Guds avbild och efter Hans likhet.

Men såsom krukmakaren inte kastar bort leran, när den inte vill anta den form han hade tänkt sig, så förkastar inte heller Gud den människa, som blivit en vrångbild. Han börjar om på nytt. Han försöker med henne på nytt, om och om igen. Han ger henne varje möjlighet att formas om på nytt så att hon kan bli en ängel i den högsta himlen, så att hon kan uppleva den obeskrivliga salighen en gång.

Men om en människa ändå inte vill, utan vänder sig bort från Gud, så att allt i hennes sinne får en felaktig inriktning, en förvänd form, så försöker ändå Herren på nytt och strävar efter att ge henne en annan form. En form som kan vara villig att anta, om inte den högsta skönaste formen, så dock en annan form, som åtminstone har någon mindre likhet men ändå någon likhet. Vill människan i sin blindhet och dårskap inte ta emot den högsta lyckan, försöker Gud ändå ge henne en annan lycka, en lycka, så stor och så skön, som hennes sinne gör det möjligt att bära. Väljer människan att leva ett ont liv så ändå försöker Herren genom sin kärlek att göra det mindre ont.

Så har Gud skapat alla människor, för att de må bli lyckliga

Det finns inte något sådant som predestination till helvetet. Alla är vi avsedda för ett liv i himlen och ämnade för den högsta sällhet och lycka där. Varje barn, som föds i världen, föds sålunda för himlen, för att förverkliga en Guds tankes oändliga sköna målsättning. Men detta innebär inte att alla måste gå till himlen. Ingen kommer till himlen av tvång. Ingen kan tvingas till kärlek. Människan är fri och har frihet att handla och agera om hon bara inte försöker ta bort friheten för andra. Framför allt inte ta bort någon annans andliga frihet.

Det vore inte kärleksfullt att tvinga den som älskar det onda att leva i det goda eller låta de goda och onda leva tillsammans. Helvetet är därför också, inte ett uttryck för någon Guds vrede, utan är ett bevis på Hans barmhärtighet.

Så är människan i frihet att välja det goda eller det onda och välja olika grader av det. Hon kan välja en högre himmel eller en lägre. Hon kan välja ett mildare eller djupare helvete. Men något annat kan hon inte välja. Hon kan inte välja sina föräldrar, inte välja det slags av tendenser och böjelser, smak och fallenhet, som hon ärver från sina fäder. Hon kan inte välja en manlig eller kvinnlig natur. (Även om några idag försöker.) Hon föds alltså med individuella anlag och med vissa förutsättningar, olika för oss alla. Varje människa är unik. Och detta gör henne lämpad just för en viss uppgift, för ett visst kall, kanske redan här på jorden, men i än högre grad i evigheten. Detta kan hon inte ändra på.

Det förvända kan vändas rätt igen

Varje falskhet är en förvänd sanning. Varje ont ett förvänt gott. Allt kan som sagt kan vändas rätt igen, och människan kan trots alla sina nedärvda tendenser till ont dock bli en ängel. Ja hon – alla kan, om hon vill, bli en ängel i den högsta himlen. Men hon kanske inte vill komma dit. Inte det, att hon inte vill bli lycklig. Men detta är då inte för henne lyckan.

Men hennes anlag gör henne lämpad för en viss uppgift inom den tillvaro hon föredrar att välja. Kommer hon inte fram till den uppgiften, är hon inte i det som bäst passar henne och är därför inte heller då i sitt livs kärlek. Därför måste hon komma till sitt livs kärlek, få den uppgiften, det må nu vara i en högre eller lägre sfär av tillvaro. Hon väljer dock att tjäna denna uppgift, på ett bättre eller sämre sätt, i en högre eller lägre syssla. Ja, på ett positivt eller negativt sätt. Även om hon i sin frihet väljer det onda, leder Herren det ändå mot något gott.

Herrens uppmaning till oss att vid festlighet inte självmant ta de förnämsta platserna, utan vara villiga att sätta oss på den lägsta, lär oss att inte eftersträva högre sysslor än dem, för vilka vi ör lämpade, och som Herren själv bäst känner, och som Han anvisar oss.

Och så leder Han oss till vår uppgift i evigheten och till den lycka denna uppgift skänker. Så för Han oss också till den lycka, som följer den innerliga förening med den man eller kvinna, med vilken vi i evigheten kan förenas såsom ett, för Han oss i frihet. Precis som Han förde Eva till Adam, som genast instinktivt kände, att ”hon var ben av hans ben och kött av hans kött”.

Så är vi alla av Gud avsedda för himlen och för att där utföra den högsta och härligaste syssla där. Och väl den som i tid söker himlen och vill vara till den nytta, som han tror, att Gud avser, att han skall utföra. Här på jorden kan denna nytta väl vara helt annorlunda än vad den är i evighetens värld, men det väsentliga är, att vi försöker finna Herrens avsikter med oss och rättar oss efter Hans vilja. Den som söker han finner, och ber han till Gud om hjälp och kraft att rätt fylla sin plikt, skall förvisso också hans bön bli hörd.

Valet mellan himmel och helvete

Valet mellan himmel och helvete är alltså ett val till vilken grad vi villigt skall tjäna Herren eller inte tjäna Honom. Och att vår villighet kan ha olika karaktärsdrag och anta olika drag, vilket kan bero på många olika orsaker. Vi kan vara villiga blott och bart på grund av lydnad för Herrens bud eller främst från kärlek till vår medmänniska eller också i första rummet från kärlek till Herren. Av detta kommer det vilken himmel som öppnas för oss.

Det fordras inte mer av oss än efter det mått av kunskap om sanningen som vi fått och efter den förmåga vi har att fatta den. Det betyder inte heller något, var vi varit, utan vad som gäller är, om vi upphör att göra det onda, såsom vi ser det vara ont, och försöker lyda Guds bud, såsom vi fattar dem. Gör vi det, då skall också Herren kunna forma våra sinnen efter himmelska förebilder och göra våra sinnen i stånd till att mota evigt liv.

Därför beror allt på karaktären, inte på omständigheterna i vårt liv som bara är till för formandet av karaktären. Herren är inte någon sträng Gud, som straffar oss människor för våra misslyckanden och misstag. Han är istället en kärleksfull Fader, som hjälper oss igenom våra svårigheter och uppmanar oss till att försöka igen och åter igen, där vi inte tycks ha lyckats.

Herren kom inte i världen för att döma världen, utan för att frälsa oss, för att ge oss liv, så att vi skall kunna leva för evigt. Vårt sinnes form kan göras om och ständigt göras bättre, så länge det ännu är ödmjukt och böjer sig för Herrens vilja. Men dess form kan inte längre göras om, när det hårdnat i synd och bekräftat sig i det onda.

Än är det tid. Det kan var för sen en gång.

Jag tar ett stycke plastisk lera
Och tanklöst däråt formar mera
Det viker lätt vid minst tryck
Och böjes för min viljas nyck
Jag kom igen, en tid förgått
Min lera hade hårdhet fått
Den form jag gav den än jag ser
Nu kan den inte ändras mer

Jag tar ett stycke mänskligt lera
Åt barnasinnet former ger
Ger nya former dag för dag
I piltens mjuka anletsdrag
Jag kom igen, och år då flytt
Och barnet var till man förbytt
Den form jag gav jag ännu ser
Nu kan den aldrig ändras mer.

Amen!