fbpx
5 juni, 2018

Stanna kvar hos oss!

Predikan av pastor  Göran Appelgren

Läsningar: Joh 14:1-7; Luk 24:13-35; AC 9412:6; UU 469:2; GKV 13

 “Men de bad Honom ivrigt: ’Stanna kvar hos oss! Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut.’ Då gick Han in och stannade hos dem.’’
Luk 24:29

Överraskningar 

Glada överraskningar är något vi alla längtar efter. Ibland kan man ana att något bra kommer att hända. Och så händer det. Man blir glad, även om man hade anat något. Överraskningar då man inte hade förväntat sig något alls ger en ännu starkare känsla av tillfredsställelse. Men starkast av allt är när överraskningen kommer i en situation, där när man har varit inställd på att en dålig situation inte kan förbättras. 

Bort från Jerusalem 

Sådana var omständigheterna, då två av Jesu lärjungar – två andra än de elva –  var på väg bort från Jerusalem till en by som hette Emmaus. De hade bevittnat vad som hänt under påsken i Jerusalem, och de var bedrövade. ‘‘Men vi hade hoppats att Han var den som skulle frälsa Israel.’’ Vers 21 De hade hoppats men nu var det slut. De var förtvivlade. ‘‘De såg bedrövade ut.’’ Vers 17

Förtvivlan

Vi känner oss förtvivlade, när det inte blir som vi tänkt, och vi ser inte heller några alternativ. Våra tankar har varit inställda på en viss sak. Lärjungarna här hade satsat allt på sin Mästare. De hade gjort ett viktigt val. De hade lämnat mycket bakom sig, gjort uppoffringar för att kunna följa den som de trodde skulle leda dem till något nytt. 

När det inte blev som de tänkt, blev de förtvivlade. Också det är en rimlig reaktion. Sinnet orkar inte med, klarar inte av att omedelbart vända sig åt ett annat håll. Besvikelsens och förtvivlans tillstånd ger oss tid att låta något dö. Det ger oss tid att samla ny kraft, även om det inte riktigt känns så. Men det sista som överger människan är hoppet. I förtvivlans stund, börjar samtidigt ett nytt frö att gro. 

Berättelsen om lärjungarna på väg till Emmaus har många saker att lära oss. Idag ska vi titta på hur deras förtvivlan barmhärtigt och långsamt vänds till något nytt och upplyftande. 

Inte helt förberedda 

De var på väg bort, och då kom Herren till dem: ‘‘När de nu talades vid och överlade, närmade sig Jesus själv och slog följe med dem.’’ Vers 15 Om de hade känt igen Honom med detsamma, skulle det inte ha varit lika bra för dem. De var ännu inte helt förberedda. Förtvivlans timme var inte fullgången. ’’Men deras ögon var slutna, så att de inte kände igen Honom.’’ Vers 16

Förtvivlans timme var inte fullgången. En annan sida av samma sak vore att säga att kunskapens timme inte var till ända. Kunskap bereder väg för nya insikter. Utan grundläggande kunskaper kan man inte dra nytta av en djupare förståelse. När professorn talar på sin nivå, förstår de nyintagna studenterna inte någonting. När de lyssnar till samma resonemang efter tre, fyra års studier, blir de lyriska över professorns insikter och eggas till fortsatta studier och forskning. 

För lite kunskap 

Lärjungarna på väg till Emmaus hade inte en tillräckligt bra kunskap om Herren, en bristande förståelse för vem Han var. De kanske hade hört Jesus säga: ‘‘En kort tid och ni ser Mig inte längre, och ännu en kort tid och ni kommer att se Mig.’’ Joh 16:16 För oss som läser det idag, är det självklart att det syftar på att Herren skulle dö på korset, återuppstå och visa sig för lärjungarna. 

För de två som vi betraktar i dagens läsning har det bara gått tre dagar sedan Jesus utlämnades till att dö på korset. Det som de visste med säkerhet var att de inte såg Honom längre. De hade för lite kunskap för att kunna tolka orden ‘‘En kort tid och ni ser Mig inte längre, och ännu en kort tid och ni kommer att se Mig.’’ 

Herrens barmhärtighet 

Men Herren är barmhärtig emot oss. Det visar Han med dagens berättelse ur Ordet. Herren vandrar hela tiden med oss, men vi känner inte igen Honom. Ibland är det till och med så att vi tror att Han inte riktigt förstår hela sammanhanget. Vi behöver förklara för Honom. ‘‘Är du den ende främling i Jerusalem som inte vet vad som hänt de här dagarna? Vers 18 

Jo, Han visste. Mer än någon dödlig. Han visste så mycket att de två lärjungarna skulle ha stelnat av skräck om de omedelbart hade fått se bara så mycket som en skymt av all plåga som Herren gått igenom för att rädda människosläktet från andlig undergång. Eller för all del, om de bara fått se en glimt av den oändliga glädje Herren kände över att ha bringat frälsning till människorna, skulle de ha svimmat av hänförelse. De skulle inte kunna bära det. Herren är barmhärtig. Han låter oss känna oss nöjda i vår egen lilla värld. 

Tröga till att tro 

Men Han vill mer. Det visar Han så fint i den här berättelsen. Lärjungarna är förtvivlade. Han vill ge tröst. Det gör Han på ett fantastiskt fint sätt. Han låter dem berätta om Jesus Kristus och om Hans fiender. De berättar också om vad som hände, när kvinnorna kom till graven. ‘‘Änglarna hade sagt att Han levde.’’ Vers 23 Lärjungarna hade inte förstått. Men nu, genom att de började berätta kom de in i rätt tankebanor. Då kunde Jesus ta vid: ‘‘Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet? Vers 25,26 

Jesus visste att de hade studerat Ordet, Gamla Testamentet. Han utgick ifrån de kunskaper de hade och byggde vidare på det. ‘‘Han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om Honom i alla Skrifterna.’’ Vers 27 Steg för steg förde Han dem närmre än djupare förståelse av vem Jesus var, att Han inte var en kung i ett rike på jorden. Om de hade hört Honom citera Hans egna ord, ‘‘Denna världens furste kommer. Mot Mig förmår han ingenting’’, Joh 14:30 hade de nog börjat förstå att Herren försökt visa dem på att Livet var mer än en tid i ära och glans i ett jordiskt rike styrt av en kung vid namn Messias. 

Deras förtvivlan upphörde gradvis. De började tänka på ett nytt sätt. De blev allt bättre stämda i sitt sinne. Hjärtat började bli varmt igen. Emmaus betyder heta källor. Så kommer avgörandets ögonblick. Återigen ser vi hur barmhärtig Herren är. 

’Stanna kvar hos oss!’

De hade vandrat en lång sträcka tillsammans, de tre. Men nu kom de till en skiljepunkt: ‘‘När de närmade sig byn dit de var på väg, verkade det som Han ville gå vidare. Men de bad Honom ivrigt: ’Stanna kvar hos oss!’ Vers 28, 29 De hade vandrat rakt fram. Nu måste de två lärjungarna vika av. Men den främmande mannen skulle fortsätta rakt fram. 

De två lärjungarna hade nu hunnit bli så fästa vid främlingen att de inte ville att gemenskapen skulle brytas. Man anar att de kände sig otrygga vid tanken på att behöva skiljas från Honom: ‘‘Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut.’’ Vers 29 

Herren låter dem själva ta initiativet. Det är inte Han som säger att ‘‘det snart blir kväll och att dagen går mot sitt slut’’. Det är en aktiv handling från lärjungarnas sida. Detta speglar vårt förhållande till Herren. Han finns alltid i vår närhet. För att förbindelse ska uppstå är det vi själva som måste agera. Det gör vi, när hjärtat blivit varmt, när vår kunskap blivit levande och styr våra liv. Skriften, Ordet blir levande. Vi närmar oss Herren. Vi känner undermedvetet att något är på väg att hända. Vi vill en förändring. Vi vill ha mer närhet till Herren. 

Förlösningen 

Nu var allt förberett för förlösningen. Vi människor längtar efter en förbindelse med Gud. Vi vill känna en trygghet utöver det som jordelivet har att erbjuda. Vi vill fyllas av känslan av att livet är ett mirakel och att det är en Guds gåva. Vi vill förbindas i en levande tro och med kärlek till Herren. De två lärjungarna bar på en sådan längtan. 

Deras förtvivlan var ett uttryck för det. De hade hoppats. De blev besvikna. De saknade Herren. Genom vandringen kunde de ledas in i ett nytt tillstånd. Deras gudslängtan fick en ny tolkning och innebörd. Nu var de förberedda för undret. Och Herren visade sig för dem. Förbindelse upprättades. De visste att Han levde. ‘‘’ Då gick Han in och stannade hos dem. Och när han låg till bords med dem, tog Han brödet, tackade Gud, bröt det och räckte åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen Honom.’’ Vers 29-31 

Bryta bröd

Ja, vi längtar efter visshet. Är jag älskad av Herren? Har Han förlåtit mig för mina överträdelser mot Hans bud som är människokärlekens bud? Jesus säger: ‘‘Jag är vägen och sanningen och livet.’’ Joh 14:6 När vi har vandrat vägen, rakt fram, följt sanningen, så stannar vi upp ett tag, lyssnar, ser upp mot himlen, går in i vår kammare, och där finner vi Herren, livet och godheten. Främlingen bryter brödet och delar med sig. Och det är Herren som står där. Han visar sig för oss. Vi känner visshet. 

Det märkliga och avgörande i den här berättelsen är att det är när Herren bryter brödet med lärjungarna som deras ögon öppnas. Bröd står för godhet. Det betyder att när vi nått fram till godhetens tillstånd inom oss, ja, då blir vi öppna för Herren. Det är nämligen bara i godheten som det går att förbindas med Herren. Sanningen visar oss vägen till livet, som är godheten. Lärjungarna behövde tiden under vandringen med Jesus för att sanningen skulle mogna. ‘‘Brann inte våra hjärtan?!’’ sa de efteråt. Den levande sanningen värmde deras hjärtan. De kunde öppna sitt inre, så att godhetens tillstånd kunde ta över. Då var det dags för dem att bryta brödet med Jesus, och Han blev synlig för dem. 

Han försvann

Men berättelsen fortsätter på ett förunderligt sätt, något överraskande. Så fort lärjungarna fått se Honom, försvann Han. ‘‘De kände igen Honom, men Han försvann ur deras åsyn.’’ Vers 31 Man kanske skulle tycka att Han borde ha stannat en stund. Men återigen handlar det om barmhärtighet. Herren vill att vi alltid befinner oss i frihet. Vi måste hela tiden vandra och mogna. För varje steg blir det ett nytt möte med Herren. Gång på gång öppnar vi dörren, och det blir en ny måltid. Vi ber Herren stanna upp och följa med in i byn. Främlingen bryter bröd med oss, och vi inser att det är Herren som – återigen – har välsignat oss med ytterligare något gott. 

Uppståndelse och närvaro

Han försvann helt och hållet för att komma tillbaka en annan gång. Det visste nu lärjungarna. De hade sett Honom. De visste att Han hade återuppstått. De hade visshet. Därför var det inte nödvändigt att Han stannade kvar hos dem en stund till. Eller säg så här. De fick se Honom med sin ögon och fick visshet. Den vissheten gjorde att de efter detta kände Hans ständiga närvaro inom sig. 

Och med det vände de tillbaka till Jerusalem och delade sina upplevelser med de andra. Och så gör vi också. När vi har upplevt att Herren har kommit till oss, lett oss på vägen och hjälpt oss att hitta tillbaka till godheten, då kan vi också vittna för andra: 

‘‘Herren har verkligen uppstått.’’ Luk 24:34

Amen!

 


Läsningar:

Joh 14:1-7:
Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud, och tro på Mig. I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till Mig, för att ni skall vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni. Thomas sade: ’Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?’ Jesus sade till honom: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom Mig. Om ni har lärt känna Mig, skall ni också lära känna Min Fader. Och härefter känner ni Honom, och har sett Honom.

Luk 24:13-35:
Och se, två av lärjungarna var just den dagen på väg till en by som heter Emmaus och ligger sextio stadier från Jerusalem. Och de gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. När de nu talades vid och överlade, närmade sig Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var slutna, så att de inte kände igen Honom. Han frågade dem: ’Vad är det ni samtalar om?’ Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas sade till Honom: ’Är du den ende främling i Jerusalem som inte vet vad som hänt de här dagarna?’ Han frågade dem: ’Vad då?’ De svarade: ’Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket. Honom har våra överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa. Men vi hade hoppats att Han var den som skulle frälsa Israel. Till allt detta  kommer att Han redan har låtit den tredje dagen gå, sedan detta skedde. Och vidare har några kvinnor bland de våra gjort oss uppskakade. De gick tidigt på morgonen till graven, Men fann inte Hans kropp. Och de kom och berättade att de hade sett en änglasyn och att änglarna hade sagt att Han levde. Då gick några av oss till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt, men honom själv såg de inte. Han sade till dem: ’Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet? Och Han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om Honom i alla Skrifterna. När de närmade sig byn dit de var på väg, verkade det som Han ville gå vidare. Men de bad Honom ivrigt: ‘Stanna kvar hos oss! Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut.’ Då gick Han in och stannade hos dem. Och när han låg till bords med dem, tog Han brödet, tackade Gud, bröt det och räckte åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen Honom, men Han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ‘Brann inte våra hjärtan när Han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?’ De bröt genast upp och vände tillbaka till Jerusalem, där de fann de elva och de andra lärjungarna församlade, och dessa sade: ’Herren har verkligen uppstått, och Han har visat sig för Simon!’ Och själva berättade de vad som hade hänt på vägen och hur Han blev igenkänd av dem när Han bröt brödet.

Arcana Cœlestia # 9412:6:
Se, dagar skall komma [säger Herren, HERREN], då jag skall sända hunger i landet, inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord.’ Amos 8:11 ’Hunger efter bröd’ och ’törst efter vatten’ är avsaknad och brist på kunskaper om gott och sant. Därav är det tydligt vad som betecknas med att ’lärjungarnas ögon öppnades och de kände igen Herren, när Herren bröt brödet och gav till dem’ Luk 24:30, 31, eftersom ’bryta bröd och ge åt dem’ i den andlig världen betecknar att undervisa i trons goda och sanna, genom vilka Herren syns. Av detta förstås också vad ’bröd’ och ’vin’ och vad ’äta’ och ’dricka’ i den Heliga nattvarden betecknar. 

Gudomliga kärleken och visheten # 13:
Den idé man har om Gud bildar det innersta av tanken hos alla som har en religion, ty allt som tillhör religionen och gudsdyrkan syftar på Gud.  

Uppenbarelseboken uppenbarad # 469:2:
på en rätt föreställning om Gud grundas hela himlen, och på jorden hela församlingen, och i allmänhet all religion, ty genom den sker förbindelse, och genom förbindelsen finns det ljus, vishet och evig lycksalighet