Stjärnan, solen och Herren

Predikan av pastor Göran Appelgren

“Var är judarnas nyfödde Konung? Vi har sett Hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe Honom.” Matt 2:2

Läsningar:

Matt 2:1-12:
När Jesus var född i Betlehem i Judéen på konung Herodes tid, se, då kom vise män från Östern till Jerusalem och frågade: Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett Hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom. När kung Herodes hörde det, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom. Och han samlade folkets alla överstepräster och skriftlärda och frågade ut dem, var Messias skulle födas. De svarade: I Betlehem i Judéen, ty så är skrivet genom profeten: ’Du Betlehem i Juda land, inte är du minst bland Juda furstar, ty från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde för mitt folk Israel’. Då kallade Herodes i hemlighet till sig de vise männen och frågade ut dem om när stjärnan hade visat sig. Sedan skickade han dem till Betlehem och sade: ’Gå och sök noga efter barnet, och när ni har funnit det, underrätta mig, så att även jag kan komma och tillbe det.’ De lyssnade till kungen och begav sig i väg. Och se, stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje. Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad det, och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld och rökelse och myrra. Och sedan de i en dröm hade blivit varnade för att vända tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land.
(Översättning: Svenska Folkbibeln 1998)

Läran om den Heliga Skrift # 112:
För att den äkta förståelsen av Ordet inte skulle gå förlorad har det behagat Herren att uppenbara Ordets andliga mening och att påvisa att Ordet i den meningen … handlar om Herren och om församlingen … Genom dessa uppenbarelser … kan nu ljuset i Ordet, som nästan var utsläckt, återställas. 

Läran om den Heliga Skrift # 75:
I Ordet finns hela änglavisheten – och den är outsäglig, och den visheten får den människa tillgång till efter döden om hon av Herren med hjälp av Ordet har blivit en ängel. 

Arcana Cœlestia # 9509:4:
Man tror att man kan närma sig Herren genom trons sanningar; men man får inte tillgång till Honom genom dessa sanningar så länge som de är skilda från kärlekens goda. Samma sak gäller tillgången himlen.

Kyla och värme

Det är kallt ute. Och det är varmt härinne i kyrkan. Den som står därute fryser. Vi härinne har det varmt och skönt. Den som står därute måste gå några steg för att komma in i värmen. Det handlar julen om. Vi hör talas om det i berättelsen om de vise männen och Herodes. Det handlar om värme och kyla. Det handlar om oss i vårt inre. 

Inre kyla

Ibland säger vi: – ’Jag känner mig så varm inombords’. Det uttrycker välbehag. Livet är gott. Vad kommer sedan? Dags att äta? Läsa en god bok, eller leka med barnen? Livet är varmt.

Och så finns de där otrevliga stunderna, då vi känner oss på det rakt motsatta sättet. Det heter att man stelnar till. Stela blir vi när vi är ute i kylan. Vi talar om ’en kall blick’. Jag är helt säker på att i båda fallen är kroppstemperaturen 37 grader, varken mer eller mindre. För det här är andliga begrepp vi använder. Det gör Bibelns berättelser också. De vise männen, Herodes, Jesusbarnet. Det är andliga begrepp som berättar om oss människor, både som individer och som mänsklighet. 

Skapelsen

Bibeln innehåller värme. Gud är ren kärlek. En kärleksfull Gud omfamnar oss och värmer oss. Ur den kärleken kom allt som han skapade – världen och människorna. Redskapet var det filosofiska ordet Vishet, det som också kallas Ordet, logos på grekiska. I johannesprologen hör vi följande: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Gud var Ordet … och i det var liv.” Joh 1:1,4 Livet som fanns inne i Ordet var ren, gudomlig kärlek. I Ordet som skapade fanns kärlekens värme. 

Tänk er in i varje steg av skapelsen. Låt oss bli bokstavstroende för en stund och tänka att Gud som konstnär och skulptör gjorde precis det han ville. Tänk er då hur han ur sin kärlek funderade på hur en viss blomma skulle se ut. Och så skapade han den. Och den blev så vacker! – ’Den som betraktar den kommer att bli alldeles varm inombords, tänkte han. Och så skapade han en fågel, och en antilop. Där fanns skönhet som skapade värme hos betraktaren. 

Han skapade människorna också, till att vara honom lika. Med kärlek skapade han människorna och det som kom från honom fanns i dem. De betraktade varandra, Gud och människa, människa och Gud, och de kände båda kärlekens värme. 

Himlens sol

På detta tema av värme och kärlek tänker vi oss att vi en vacker dag i maj går en promenad i en park med träd, buskar och blommor där kraften i naturen visar upp sig från sin bästa sida. Vi känner på ett tydligt sätt att solen finns på vår himmel och att den värmer. I stort sett känns allt skönt och behagligt. Tryggt också. Vi får känslan att livet och världen fungerar. Vi omges av värme och liv. Är inte det en bra bild av en kärleksfull Gud som omfamnar oss? 

Himlens stjärnor

Men låt oss nu istället tänka oss en gnistrande kall vinternatt då vi står påpälsade med varma jackor, mössor och vantar och tittar upp mot en mörk men alldeles klar himmel. Och där ser vi stjärnor, olika stora, en oändlig mängd. Det är spännande, fantasieggande, nästan lite kusligt. Och vi glömmer att vi fryser. Men är det inte lite märkligt?! Det vi tittar på är ju alltihopa solar! En sol här, en sol där, överallt. Massor med solar. Men vi fryser fortfarande! Alla solarna på den mörka natthimlen är kalla. Vi fryser. Det är inte alls som med vårens promenad i parken med solen som värmer oss. Ja, förklaringen är ju enkel. Fysiken förklarar att värmen från solarna långt borta inte når fram till oss. De är visserligen solar där borta men vi kallar dem stjärnor när vi står på avstånd och tittar på dem i vinterkylan på ett nästan oändligt stort avstånd. 

Var vill vi vara!

Nu frågar vi oss, efter att ha fått de här andliga bilderna presenterade för oss, var vi helst skulle vilja vara. På promenaden i vårsolen eller ute i den kalla, mörka natten? Även om det verkar lockande att välja den där natten med de tindrande stjärnorna, så kommer valet att falla på plats med nästa fråga: Hur länge skulle du vilja vara där? Vårpromenaden verkar därför vara mest lockande. Vi kan formulera det på det här sättet istället: Föredrar du en sol på nära håll, eller många på ett långt, långt avstånd?

Betlehems stjärna

Julen förknippas otroligt starkt med Betlehems stjärna, så starkt att även de som inte kallar sig för ’religiösa’ har julstjärnor som dekorationer. Det var den stjärnan som ledde ”de vise männen från Östern”. De hade gjort en upptäckt. Det kan låta som en upptäckt av en kall sol på himlen, men det som gjorde det möjligt att göra denna upptäckt var värmen de hade i sitt inre, eller ska vi säga en längtan efter värme de hade saknat i sina liv. Den inre glöden gjorde att de kunde uppfatta ett svagt återsken av det som skulle komma att bli en Gudomlig närvaro i världen. 

Betlehems stjärna var Herren själv i himlarna fast långt borta, väldigt långt. Som ett svagt återsken av det som han är på riktigt, Gudomlig oändlig kärlek och värme, en sol som värmer och sprider dagsljusets sken. I Betlehems stjärna såg de vise männen ett löfte om allt detta. Deras inre längtan och glöd gjorde det möjligt för dem att styra sina steg åt rätt håll. Stjärnan ledde dem. Men det var ingen synlig stjärna på himlen, utan det var ett inre ljus som ledde dem. 

Tillit 

De vise männen hade en vision av att den oändlige, kärleksfulle Gud skulle komma till oss människor för att föra oss in på rätt spår i livet. ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.” De hade en beundransvärd känsla av tillit till att denna vision skulle förverkligas. Hur skulle de annars ha vågat utmana Herodes?! Det var ju han som redan var ”judarnas konung”! Lägg märke till att Betlehems stjärna inte ledde dem direkt till krubban där Gud hade fötts som människa. Nej, den ledde dem först till Jerusalem. Först efter samtalet med Herodes blev de ledda av stjärnan till det slutliga målet, barnet som hade fötts i Betlehem. 

De hade litat på sin starka vilja och hade utmanat Herodes, som ju hade kunnat arrestera dem på fläcken och döma dem till döden för att vara utländska spioner som planerade en statskupp! Men de hade ett gudomligt beskydd. Efter besöket i Betlehem hör vi detta: ”Och sedan de i en dröm hade blivit varnade för att vända tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land.” Matt 2:12 

Inre glöd

Något vi kan lära oss av detta är att hålla fast vid det som vi tror på och som leder oss rätt i livet. Om vi känner att det är en inre värme som inte försvinner, så ska vi vara rädda om den. Den leder oss nämligen rätt, därför att denna ’inre glöd’ handlar om en slags gudagiven instinkt att söka efter det som ger livet mening och riktning. Vi skulle till och med kunna kalla det för en liten inre sol, för det är en glöd som ger både värme och ljus.

När vi låter den glöden verka på rätt sätt, blir vi varma inombords. Vi tror på livet och längtar efter en äkta gemenskap med våra medmänniskor. I den positiva attityden finns ett effektivt sökljus. Vi söker efter det som bygger upp och undviker det som river ned. De vise männen hade precis detta. Deras inre sol var verksam, de sökte med all den kunskap de hade, och de hittade till slut fram.

Ta emot Herren

Den här julberättelsen är en berättelse för alla tider, för alla folk, för alla människor. Det är inte en historisk berättelse i första hand. Det är en berättelse om hopp och tillförsikt. Men att ta emot Herren kan inte ske på ett ögonblick. Den Gudomliga solen är först som en stjärna långt borta i våra liv. Det kan t ex börja med att man slås av tanken att det måste finnas ett bättre liv. ”Vi har sett Hans stjärna gå upp”, säger de vise männen. Den idén, eller kunskapen kan föra oss ända fram till Betlehem, men det är inte heller där en oändlig, överväldigande Gud som möter oss utan till att börja med en levande Gud i skepnad av ett litet barn.

Sedan växer både tron på vår Herre och Gud och vår närhet till honom och det blilr mer värme i våra liv. Stjärnan kan bli en sol som aldrig slocknar på vår inre himmel. Den kalla natthimlen kan förvandlas till en promenad i den livgivande vårsolens värme. Detta är en mognadsprocess och det är inget fel med det. Alla människor är olika och vi går i olika takt. Så här står det i Skrifterna: 

”Det är en fastställd, oföränderlig lag, att i den mån människan närmar sig Herren, i samma mån närmar Herren sig till människan.” Sanna kristna religionen # 100

Liten inre sol

Ja, stjärnan långt bort är faktiskt en sol – men inte ännu för oss som bara ser den lysa på den kalla vinternattens himmel. Men det finns värme i alla människors liv. Samtidigt med natthimlens stjärnor finns det en liten sol i vårt inre. Den lockar oss att utforska stjärnan. ”Och se, stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.” Matt 2:9,10 Men en sak är säker, om vi följer den, så kommer den att leda till ett förverkligande i människokärlek och närhet till Herren. 

Den klara morgonstjärnan

Till slut ska vi bara slå fast att Herren aldrig ger upp. Han vill att stjärnan växer till en värmande sol. I Uppenbarelseboken har vi ett förnyat löfte om en förnyad ankomst. Där finns det också en stjärna, nämligen ”den klara morgonstjärnan.” Upp 22:16 Detta är avslutningen på profetian om det Nya Jerusalem, den heliga staden som kommer ned från himlen från Gud. Se Upp 21:2 Med de djupare insikterna som den staden ger oss – alltså de nya lärorna – blir det lättare och lättare för den inre glöden att få kontakt med den yttre betlehemsstjärnan som då växer och växer tills den blir en värmande och klart lysande sol på vårt livs himmel. Precis som stjärnan för två tusen år sedan ledde de vise männen till Jesusbarnet i Betlehem, säger den ”klara morgonstjärnan till oss: Ja, jag kommer snart, och vi svarar, Amen, kom, Herre Jesus!” Upp 22:20

Amen!