Längtan som öppnar vägen för ljuset
“Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!” Johannes 1:23
Glad första advent!
Nu tänds tusen juleljus i vintermörkret. Advent betyder “ankomst” på latin och markerar den fyra veckor långa förberedelsetiden inför julen, som inom kristendomen handlar om väntan på Jesu ankomst. I dagens adventpredikan kommer vi utforska djupare vad det denna förberedelse har innebar historiskt men också vad det betyder för oss människor idag.
Läsningar
Johannes 1:19-28:
Detta är Johannes vittnesbörd, när judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte sanningen. Han bekände: “Jag är inte Messias.” De frågade honom: “Vad är du då? Är du Elia?” Han sade: “Nej, det är jag inte.” “Är du Profeten?” Han svarade: “Nej.” Då sade de till honom: “Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?” Han svarade med profeten Jesajas ord: “Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!” Några fariseer hade också sänts ut, och de frågade honom: “Varför döper du, om du inte är Messias och inte heller Elia eller Profeten?” Johannes svarade dem: “Jag döper i vatten. Men mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler.” Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.
(Översättning: Svenska Folkbibeln 1998)Sanna Kristna Religionen # 689:
Vägen bereddes genom Johannes dop, eftersom människor genom detta dop infördes i Herrens framtida kyrka och i himlen bland dem som sökte och längtade efter Messias; och de bevakades således av änglar, så att djävlarna från helvetet inte skulle bryta sig in och förgöra dem… Det framgår att om inte en väg hade beretts för Jehova när han steg ner till världen, genom dopet, vars verkan i himlen var att stänga helvetet och skydda judarna från total förstörelse, skulle de alla ha gått under.
Julens förberedelser, Advent!
Det finns inget härligare än första advent. Att vi tänder ljus och längtar efter julen samtidigt som vinterns mörker faller, det är is och slask överallt och mycket känns bara jobbigt. Vi ser omkring oss hur adventsljusstakar tänds i alla fönstren, träd och annat får julbelysning och vi räknar ner till något himmelsk, julafton. Ett hopp i mörkret.
För många är det nu det börjar, att förbereda hela hemmet inför julen. Att det ska bli perfekt! Ljusstakarna tänds, hyacinterna doftar i köket, julpynt överallt och allt ska bli rent, allt för julefridens skull. Samtidigt kanske vi försöker “förbereda oss själva” inför julen genom att bli en bättre version av oss själva. Tankar som: “Jag ska vara snäll. Jag ska vara lugn. Jag ska absolut inte bråka.”
Men hur mycket vi än försöker pynta och städa så är det alltid något som fortfarande känns skrynkligt, något som inte går att torka bort med en trasa eller annat som inte riktigt blir perfekt. Våra goda tankar om en bättre version av oss själva suddas långsamt ut när vi vandrar i decembers mörka dagar…
Advent är en tid då vi gör vackert omkring oss. Det är glöggen, ljusen, stjärnorna i fönstren, den där lilla extra omsorgen om hemmet. Vi vill att allt ska vara i ordning.
Men, som många har upplevt, man kan inte adventsstäda och pynta sig hela vägen till Herren. Man kan ordna utsidan, och det är bra och viktigt, men vårt inre behöver en annan sorts förberedelse. Vi kanske försöker rena oss med vatten, som Johannes döparen gjorde, men det är bara något för utsidan och oavsett vad vi gör själva så saknas det alltid något…
Ropet och längtan
Detta beror på att under allt detta yttre arbete och i all världslig förberedelse finns det en ännu djupare längtan. Den är mer försiktig, mer sårbar, mer verklig. Den viskar: “Herre, jag längtar efter något mer än en ren diskbänk. Jag längtar efter ett rent hjärta.”
Det är just den längtan Psaltaren uttrycker så vackert:
“Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta.” (Ps 51:12)
Från dagens läsning i Ordet läste vi att Johannes döpte människor med vatten, ett yttre tecken. Den Himmelska läran, Sanna Kristna Religionen 690, bekräftar detta. Det står: “Johannes dop representerade en rening av det yttre jaget…”
Så när vi förbereder inför advent och julen, gör vi egentligen bara, i liten skala, det vi innerst inne längtar efter. Vilket är en längtan efter frid, renhet, en nystart. Något större, något för hjärtat… En längtan efter Herren.
Bered en väg för Herren
Johannesevangeliet berättar hur Johannes Döparen får frågan: “Vem är du?”
Och han svarar med en av Bibelns mest befriande meningar: “Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!”
Han är inte frälsaren. Inte ljuset. Inte målet. Han är rösten som förbereder. Han är adventets personifiering: en människa som gör plats för Herren.
Johannes är tydlig: Jag är inte ljuset. Jag bara pekar på ljuset. Precis som Sanna Kristna Religionen 688 uttrycker det:
“Johannes var profeten… som sändes för att bereda vägen för Herren.”
Johannes uppdrag var förberedelsen. Inte frälsningen.
I den Himmelska läran, Arcana Coelestia 8028, kan vi läsa något otroligt spännande och fascinerande. Den Himmelska läran beskriver att när änglar ska komma till någon, så sänds en ande först. Den anden går före, väcker både vördnad och förberedelse, hjälper till att rensa bort det ovärdiga och öppnar sinnet för det himmelska som är på väg.
Och den Himmelska Läran avslutar med:
“Därför var det enligt himlens ordning att Johannes Döparen sändes före Herren.” (Arcana Coelestia 8028)
Det betyder att Johannes är mer än en historisk person, han är ett exempel på hur Herren och Hans gudomliga ordningen arbetar. Herren sänder alltid en förberedande röst i oss. En röst som väcker längtan. En röst som säger: “Det är något på väg. Öppna hjärtat.”
Johannes dop i Jordan var en sådan förberedelse. Vattnet han använde symboliserade en rening av vårt yttre. Den Himmelska läran, Sanna Kristna Religionen 690, bekräftar detta, och Uppenbarelsen uppenbarad 378 förklarar att vatten står för Ordets sanningar som blir godhet om man lever dem, medan Herren, när Han skulle komma, skulle döpa med “Ande och eld”, vilket är den gudomliga sanningen och godheten. Med andra ord:
Johannes förbereder och Herren fulländar. Notera att båda delarna nödvändiga. Hesekiel såg detta när han skrev i Hesekiel 36:
“Jag skall stänka rent vatten på er… och ge er ett nytt hjärta.” (Hes 36:25–26)
Vattnet, och hjärtat. Utsidan, och insidan. Johannes, och Jesus.
När Johannes säger i Johannesevangeliet 1:30:
“Efter mig kommer en man som är före mig, ty han var före mig”. Då rör vi vid adventets största hemlighet.
Mika erbjöd samma insikt redan i Gamla testamentet:
“Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar.” (Mika 5:2)
Herren som kommer efter Johannes, går före allt skapat.
Herren är evigheten som böjer sig ner i tiden. Ljuset som stiger ner i mörkret.
Herren som kommer till oss där vi är. Mitt i vår längtan, i våra brister, i våra försök att rena både hem och själ.
Johannes döper oss i vatten men Herren renar oss med gudomlig sanning och kärlek.
Gör plats för Herren
Så var finns vi i berättelsen? Det finns en Johannes Döpare i varje människa. En liten röst i öknen innerst inne i oss. En röst som viskar: “Det finns mer. Du är skapad för något djupare. Gör plats för Herren.”
Det är rösten som får oss att be om förlåtelse. Rösten som väcker vårt samvete när vi är vilse i livet. Rösten som gör att vi längtar efter meningsfullhet. Rösten som påminner oss om att yttre ordning inte är allt, utan hjärtat måste också få ljus.
Vi behöver den rösten. Vi behöver yttre rening, ordning, förlåtelse, omvändelse, ett nytt steg.
Det är väldigt lätt att tro att om vi bara jobbar hårt med våra liv, bättre vanor, renare samvete, mer kontroll, att det är då vi hittar friden, meningsfullheten och glädjen. Men vi märker snabbt att vi inte kan lösa detta själva.
Rösten inom oss kan aldrig frälsa oss. Den kan bara förbereda oss. Precis som Johannes inte kunde frälsa någon, kan inte vår inre röst frälsa oss. Den kan bara peka uppåt. Den kan bara ropa efter det goda och det sanna.
Och ropet är alltid detsamma, precis som Johannes Döparen ropade i Johannesevangeliet 1:36:
“Se, Guds Lamm.”
Det är Herren vi längtar efter. Han är den som inte bara döper oss med vatten, Han ger oss anden och livet. Allt det vårt inre ropar efter!
Herrens ankomst i våra liv
Så här i advent står vi inte ensamma. Vi står tillsammans med människor över hela världen som förbereder sig inför Herren ankomst, på ett eller annat sätt. Vi erkänner att vi behöver Johannes, som hjälper oss att ordna upp, vända om, börja om, vilket är vår öppenhet att vilja förändras mot det goda och sanna. Vår egen Förberedelse!
Med förberedelsen så kan Herren bli en del av våra liv och förändra oss till det goda och sanna genom att ge oss ett nytt hjärta och ett nytt liv.
Så låt oss gå in i advent tillsammans som folket vid Betania vid Jordanfloden: Förväntansfulla, öppna och redo att låta Herren få den bästa platsen i våra liv.
Vi tänder ljusen, vi läser Ordet, vi sjunger våra sånger, vi bakar pepparkakor, men framför allt så gör vi plats för Han som var före Johannes, före världen, före allt, men som ändå skall komma till oss.
Bjud in Herren att tända elden i ditt inre. Be Honom om den välsignelsen ingen människa kan ge. Låt Honom skapa det nya hjärtat som Hesekiel talade om.
Och när vi gör det, när vår Johannes inom oss får peka mot Herren, då händer det som advent handlar om: Ljuset kommer, mörkret ger vika och längtan stillas.
Lyssna på rösten som ropar i öknen och svara:
”Gör vägen rak för Herren!” (Johannes 1:23)
Amen!
