Predikan av pastor Göran Appelgren
Mark 3:7-12; 1 Mos 31:18-22; GF 287; AC 4077:1-3
“När de orena andarna såg honom, kastade de sig ner för honom och ropade: ”Du är Guds Son!” Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.”
Mark 3:11-12
Djävulens största lögn
Det finns ett talesätt som låter så här: ”Djävulens största lögn var att övertyga världen att han inte finns?” Det påminner lite grand om att många som säger sig tro på Bibeln har avskaffat helvetet. ’Så skönt, då!’ är det väl meningen att man ska säga. Men egentligen är det ganska oskönt. Om någon pratar med oss – alltså inger oss än den ena, än den andra tanken – och denne någon vill få oss att fatta dåliga beslut, hur kul är det då, egentligen?!
Bara en del av Bibeln??
I läsningen från Markus hör vi hur Jesus talar med orena andar, eller tvärtom egentligen. Det är de som inleder samtalet. Det sker i en situation där Jesus har botat många människor. Vi har alltså tre positioner här, tre aktörer: Jesus, de orena andarna och människorna på jorden. Lärjungarna är på sätt och vis en fjärde kategori men behövs inte för resonemanget här.
Innan vi går vidare ska vi bara konstatera att när vi talar om djävulen så talar vi ju om någon eller något som inte finns synligt i den här världen. Antingen finns djävulen eller inte. Oavsett så handlar det om ett fenomen bortom det jordiska. De orena andarna i berättelsen är på samma sätt ett fenomen bortom det jordiska. Om djävulen inte finns, så finns inte de orena andarna heller, och då har det blivit något fel med Bibeln. Någon har skrivit in något som inte är sant. Nja, så kan det ju inte vara. Skulle det dessutom vara fel att Jesus blev frestad av satan, alltså ett annat namn för djävulen?! Den berättelsen finns med i tre av evangelierna. Bäst och ta bort det också. Men det blir lite skakigt om man ska ha en teologi som gör det bomullsmjukt för själen på bekostnad av att man skär i bibeltexterna.
Orena andar
Slutsatsen får nog ändå bli att det finns något där på andra sidan, i en annan dimension, och att Jesus faktiskt talade med varelser på andra sidan. Så vi har därför dessa tre kategorier: Gud själv, vi människor och en andlig värld. I den här texten så hör vi orena andar tala. Det är givetvis så att i det vi kallar en andlig värld också finns rena andar, eller änglar som det oftast heter. Och Bibeln är full av dem. De delarna brukar ingen klåfingrigt ta bort däremot. Vi gläds åt änglarna, men idag ska vi kika in bakom kulisserna och fundera på vad som pågår mellan dessa tre storheter: Gud, människa och närvaron av orena andar.
Herren botar
Sammanhanget är intressant. Jesus ”botade så många att alla som led av någon plåga trängde sig inpå för att få röra vid Honom.” Mark 3:10 Människor förstod att Han hade makt att ta bort deras lidande. Då är det klart att ”de trängde sig på och ville röra vid Honom”. Då har vi två av de tre kategorierna.
Den tredje kategorin, de orena andarna, visste vad som skedde. De såg vad som skedde. Jesus blev ju inte alls förvånad över att andar på andra sidan talar med Honom. De såg vad Han såg: människor blev botade. Och hur reagerade de då? Jo, med oro, kanske rädsla. De kastade sig ned för Honom. De visste att Han hade makt att förändra människors liv. Du är Guds Son!
Människans inre
I berättelsen så tänker vi oss en situation i vår naturliga värld, människor, en speciell människa, Jesus, en båt, en strand, lärjungar. Men det som är en människas liv, våra liv, är inte det yttre, kroppen. Det är i första hand det som finns inom oss. Alla tankar och känslor som vi har finns, liksom, inuti oss. I vår ande, i det som är vårt verkliga väsen. Detta väsen som vi kan kalla ande eller själ eller evighetens människa, befinner sig i samma dimension som de orena andarna. Och änglarna också för den delen.
Botad från det orena
Då kan vi göra tankeexperimentet att hela berättelsen äger rum på det andliga planet. Jesus står på en strand och botar sjuka kroppar, men verkligheten är att en Gudomlig gestalt, Jesus i Sin härlighet, fritt rör sig bland människoandarna – de som stod på stranden och blev botade – och bland det som kallas orena andar i texten. Allt sker bakom kulisserna så att säga.
Berättelsen beskriver då två tillstånd. I det första tillståndet står den Gudomliga människan som har gudomlig kraft, och tittar på hur orena andar – alltså människor som har fullbordat sitt liv på jorden och gått vidare till den andliga världen, där de är lika mycket människor som förut – omringar och trakasserar de stackars människorna, som fortfarande till det yttre lever på jorden men vill botas från de andliga sjukdomarna som Bibelns fysiska sjukdomar representerar. De orena andarna inbillar dem att allt som är gott är ont och att allt som är ont är gott. Det är det som är sjukdomarna som Jesus botar. Bibelberättelserna om alla gånger som Jesus botar blinda, besatta, lama osv framställer på ett bildligt sätt det som är andliga sjukdomar. De orena andarna fick den här människoskaran att tro t ex att äktenskapsbrottets lustar var helt acceptabla, ja, önskvärda, att list, svek och smicker för egen vinnings skull var i högsta grad tillåtet och eftersträvansvärt. De intet ont anande människorna på stranden hade blivit lurade. När kraften från den Gudomliga människan – nu är vi på andra sidan igen – blev uppenbar för dem, så tvekade de inte att få del av en ny kraft, Ordet, som kunde hela deras sinnen.
Då, då ville de orena andarna inte längre vara kvar. De kapitulerade: Du är Guds Son. Det är ingen idé att vi försöker lura dessa människor längre. – ’De tror oss inte längre!’
Vår verklighet
Och där är vi också, på stranden, med Jesus och änglarna som en positiv kraft, och de orena andarna som ett negativt inflytande. Och vi är också lurade. Vi låter oss luras. Vi intalar oss att det inte finns någon djävul och inte något helvete. Det som är så bra med det – skulle någon kunna säga – är att allt blir tillåtet. Det finns ingen synd, inget straff, ingen evig fördömelse. Allt är tillåtet. Vi bestämmer vad som är rätt och fel. Hm, har vi inte hört det där förut? Vi och ingen annan bestämmer vad som är rätt och fel. Uttryckt på ett annat sätt, så känns det som att det jag tänker och känner är mitt eget. Det är mitt. Det är jag. Lika mycket som mitt kött och blod är mitt kött och blod, så är det som jag tänker och känner mitt eget. Och inget av det är fel, eftersom inget kan komma utifrån, från en djävul, från ett helvete.
Förändring
Men så händer något där på stranden. En ny sorts kraft uppenbarar sig, en Gudomlig kraft, ett inflytande av något nytt. Jesus. När Jesus har botat dem kan de se att sjukdomen inte är deras längre. Den är inte länger en del av deras kött och blod. De är befriade. De kan se, att det som de identifierade sig med var något som hade blivit pålagt utifrån. Och någon tog sedan bort det.
Inströmning
Vi har alltså de tre kategorierna: människor – det första – som drar till sig orena andar – det andra – och någon, Jesus – det tredje – som har makt att särskilja de orena andarna från människorna. I dagens läsning hörde vi det här:
”Människan kan inte tänka eller vilja någonting av sig själv, utan allt som hon tänker och vill och således talar och gör, uppstår genom inströmning – om det är gott genom en inströmning från himlen, om ont genom inströmning från helvetet.” Gudomliga försynen # 287
Det betyder att de orena andarna inte är en del av ens eget kött och blod. De är något som liksom läggs till. På samma sätt är rena, goda andar något som läggs till. Vi som individer plockar på oss lager på lager av något som inte ÄR vi själva men som vi går omkring och bär på. Det betyder att vi kan lägga av oss det vi har lagt på oss. Men …
Det svåra
Men, det svåra är att det känns behagligt med vissa plagg vi klär oss i. Vi försvarar dem och behåller dem. Det känns som att de är vårt kött och blod. Och så är det tills det är något som börjar få oss att tvivla. Det är Ordet, Jesus, som har den makten. Berättelsen om människorna på stranden som ville bli botade handlar om den där vändpunkten, när vi inser att vi har släpat runt på något som inte alls har något evigt värde. Och då flyr de orena andarna. Du är Guds Son!
Ovilligt
Men för att vara exakt, så sker inte detta på ett ögonblick. I en bibelberättelse kan det gå fort, för att vi ska få en bild att förhålla oss till. Men i levande livet så går saker och ting gradvis i förändringen av människans sinne. Det finns beskrivet i berättelsen om Jakob och Laban som en del av oss har trängt in i genom mycket läsande och grubblande.
Vi hörde några verser i dagens läsning. Det handlar om att Laban motvilligt låter Jakob gå vidare. Nu är det inte alls så att det som Laban står för vare sig är djävulen, helvetet eller orena andar. Lättast är att säga att Laban är ”andra andar”. Andra än de något bättre andar som vi nu förstår att vi mår bättre av att vara i kontakt med.
Om vi mildrar berättelsen på stranden lite grand, kan vi säga att det har blivit dags att gå lite längre bort på stranden, eller en bit upp i bergen, för där finns det andra människor, andra möjligheter, en annan näring för själen. Vi säger adjö till de andar som vi varit i förbindelse med, ja, helt osynligt och omärkligt förstås. Vi säger tack och adjö! Men de som står kvar gillar inte det. – Duger inte vi! Det krävs en andlig kraft för att våga säga adjö, tack och nu går jag vidare. Jakob representerar den nya kraften:
”Och Jakob flydde, han och allt som var hans, och han stod upp, och han gick över floden, och han vände sina ansikten mot Gileads berg. Och det tillkännagavs för Laban på tredje dagen, att Jakob hade flytt.” 1 Mos 31:21, 22 Och Laban representerar det gamla, mindre andliga som vi lämnar bakom oss.
Förbindelser och släktskap
Så, om vi sammanfattar det här, så innebär det att om vi kan förstå att allt – allt – som finns i våra tankar och känslor strömmar in från den andliga världen, från olika andra, olika samfund, så kan vi för det första känna oss mindre skyldiga till det dåliga vi gör, och för det andra känna oss mer tacksamma för det goda vi gör, eftersom vi inser att det är en gåva någonstans ifrån, att det är med Guds kraft vi gör det goda. Och för det tredje kan vi lita på att vår Herre och Gud, Jesus Kristus, hjälper oss i vartenda steg vi tar för att lämna något bakom oss och ta emot något nytt som för oss allt närmre både himlen och vår Gud.
”Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty HERREN, din Gud, är med dig vart du än går.” Jos 1:9
Amen!
Läsningar:
Mark 3:7-12:
Jesus och hans lärjungar drog sig undan ner mot sjön, och en stor skara från Galileen följde efter. Också från Judéen, Jerusalem, Iduméen och från andra sidan Jordan och området runt Tyrus och Sidon kom folk till honom i stora skaror när de hörde talas om allt han gjorde. Jesus sade åt sina lärjungar att hålla en båt redo för honom så att han inte skulle bli trängd av folkmassan, för han botade så många att alla som led av någon plåga trängde sig inpå för att få röra vid honom. När de orena andarna såg honom, kastade de sig ner för honom och ropade: ”Du är Guds Son!” Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.
(Översättning: Svenska Folkbibeln)
1 Mos 31:18-22:
Och Jakob förde bort hela sitt förvärv, och hela sin förmögenhet som han hade förvärvat, sitt köps förvärv som han förvärvat i Paddan Aram, för att komma till Isak sin fader till landet Kanaan. Och Laban hade gått för att klippa sin hjord, och Rakel stal husgudarna som tillhörde hennes fader. Och Jakob stal aramén Labans hjärta, därigenom att han inte tillkännagav för honom, att han stod i begrepp att fly. Och han flydde, han och allt som var hans, och han stod upp, och han gick över floden, och han vände sina ansikten mot Gileads berg. Och det tillkännagavs för Laban på tredje dagen, att Jakob hade flytt.
(Översättning: Göran Appelgren)
Gudomliga försynen # 287:
Människan kan inte tänka eller vilja någonting av sig själv, utan allt som hon tänker och vill och således talar och gör, uppstår genom inströmning – om det är gott genom en inströmning från himlen, om ont genom inströmning från helvetet.
Arcana Cœlestia # 4077:1-3:
Samfunden av andar [hos människan] viker inte så lätt bort från den människa som de har varit hos. Utan när människan, hos vilken de är, drar sig tillbaka, så förtörnas de och uppför sig på samma sätt som Laban här gör mot Jakob. Ja, om de förnimmer att något gott har kommit människan till del genom dem, så säger de att hon har fått det av dem. Ty i sin förtrytelse talar de av det onda. [2] På samma sätt förhåller sig saken hos varenda människa som pånyttföds, nämligen att samfund ansluts till henne av Herren, vilka är till tjänst för införandet av äkta godheter och sanningar … igenom dem. Och när den som pånyttföds överflyttas till andra samfund, så blir de som förut varit där förtörnade. Detta syns visserligen inte för människan, eftersom hon inte tror att hon befinner sig i ett samfund av andar och änglar, men för änglarna syns det helt klart, … [3] Andarna beklagar sig högeligen över, att människan inte vet detta, inte ens att de är hos människan, och ännu mer över detta, att många förnekar inte enbart deras närvaro, utan också att det finns ett helvete och en himmel. Men detta tillskriver de människans dumhet, för faktum är att människan inte har det minsta av tanke, inte heller det minsta av vilja på grund av något annat än det som genom inflytelsen från Herren kommer genom andarna. Och det är genom dem som Herren indirekt styr människosläktet och i synnerhet varje individ.