Att återse Herren

Predikan av pastor Göran Appelgren

“Då öppnades deras ögon, och de kände igen Honom.” Luk 24:31

Läsningar:

Luk 24:13-35:
Och se, två lärjungar var just den dagen på väg till en by som heter Emmaus och ligger sextio stadier från Jerusalem. Och de gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. När de nu talades vid och överlade, närmade sig Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var slutna, så att de inte kände igen Honom. Han frågade dem: – ’Vad är det ni samtalar om?’ Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas sade till Honom: – ’Är du den ende främling i Jerusalem som inte vet vad som hänt de här dagarna?’ Han frågade dem: – ’Vad då?’ De svarade: – ’Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket. Honom har våra överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa. Men vi hade hoppats att Han var den som skulle frälsa Israel. Till allt detta kommer att Han redan har låtit den tredje dagen gå, sedan detta skedde. Och vidare har några kvinnor bland de våra gjort oss uppskakade. De gick tidigt på morgonen till graven, men fann inte Hans kropp. Och de kom och berättade att de hade sett en änglasyn och att änglarna hade sagt att Han levde. Då gick några av oss till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt, men honom själv såg de inte. Han sade till dem: – ’Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet? Och Han började med Moses och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om Honom i alla Skrifterna. När de närmade sig byn dit de var på väg, verkade det som att Han ville gå vidare. Men de bad Honom ivrigt:  – ’Stanna kvar hos oss! Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut.’ Då gick Han in och stannade hos dem. Och när han låg till bords med dem, tog Han brödet, tackade Gud, bröt det och räckte åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen Honom, men Han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: – ’Brann inte våra hjärtan när Han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?’ De bröt genast upp och vände tillbaka till Jerusalem, där de fann de elva och de andra lärjungarna församlade, och dessa sade: – ’Herren har verkligen uppstått, och Han har visat sig för Simon!’ Och själva berättade de vad som hade hänt på vägen och hur Han blev igenkänd av dem när Han bröt brödet.

Arcana Cœlestia # 6144:
Stunder av tröstlöshet och frestelse … tjänar som medel genom vilka människor vinner insikt i tillstånd motsatta det himmelska livet, och därifrån ges de en förnimmelse av och insikt om vad himmelsk lycka och glädje är, ty en förnimmelse av och insikt om vad himmelsk lycka och glädje är ges inte på något annat sätt än genom att se kontrasten från det som är motsatt. För att så det ena skall kunna fullt ut jämföras med det andra, tillåts stunder av tröstlöshet och frestelse till det yttersta, dvs. ända till förtvivlan.

Besvikelse och dröm

Besvikelse kan vara en mycket negativ känsla. Vi vet alla hur det kan kännas. Vi ska tala om att ha en dröm, förlora den, få nya insikter och får drömmen tillbaka, men nu tillsammans med en inre frid som inte fanns från början. 

Religiöst tvivel

Besvikelse är ofta förknippad med det religiösa livet. Hur många av oss har inte känt sig besviken på Herren själv? Vi har förmodligen haft tankar som denna, “Herre, varför lät Du detta ske?” 

I dagens berättelse från Lukas möter vi två män som hade en dröm. Två män i kretsen kring Jesus, Kleopas och hans vän, “var samma dag på väg till en by … som heter Emmaus.” Luk 24:13 “Samma dag” betyder här påskdagen, och de hade just hört kvinnorna berätta vad de hade upplevt vid den tomma graven. “Där stod två män i skinande kläder framför dem, som sade till dem, ‘Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här; Han är uppstånden’.” Luk 24:2-6 

Krossade drömmar

De två männen i vår berättelse kunde inte förstå vad det var som kvinnorna hade berättat för dem. Därför sägs det, att “de talade med varandra om allt det som hade hänt.” Luk 24:14 De försökte skapa ett sammanhang i allt som hade hänt deras Mästare, Jesus, den som de hade satt sin tro till, men som nu var död. De hade haft en dröm. De hade trott att Jesus från Nasaret skulle bli deras ledare och att Han skulle skapa frid för dem. De sade, “Vi hoppades att Han var den som skulle befria Israel.” Luk 24:21 Låt oss här tydliggöra att ”Israel” inte är något historiskt land utan en förebildning eller symbol för den inre människan, vår ande. 

De ansåg att Han var “en profet, mäktig i ord och gärning.” Luk 24:19 De hade haft en dröm, och nu var den krossad. “Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick Honom dömd till döden och korsfäst.” Luk 24:20 Det var slutet. Deras dröm var förintad. Jesus var förintad. Besvikelse och vanmakt fyllde deras sinnen. Den märklige mannen som kom fram till dem på vägen och som började tala med dem sade, “Vad är det ni går här och talar med varandra om? Och de stannade och såg sorgsna ut.” Luk 24:17

Döv och blind

Deras sorg fyllde deras sinnen till en sådan grad att de inte kunde se vad som faktiskt ägde rum just i den stunden. En man kom fram till dem och pratade med dem, vandrade med dem på deras väg. 

Kleopas blev förvånad över att träffa någon som inte visste vad som hade hänt med Jesus, den mest omtalade personen i deras land vid den tidpunkten. “Du måste vara den ende som … inte vet vad som har hänt.” Luk 24:18 Och han fortsatte att förklara vad som hänt och fick på så sätt tillfälle att ge uttryck för sin besvikelse och sorg.

En man vandrade med dem, och Kleopas sade, “Du måste vara den ende som … inte vet.” Den Mannen var Herren Själv, men de betraktade Honom som en främling.

Två män som hade fått sina förhoppningar om Jesus krossade ömkade sig själva över att ha förlorat sin ledare. Mannen som kom fram till dem var någon som skulle kunna ge deras dröm ett nytt innehåll, en ny tolkning.  Men var de villiga att lyssna? 

Vår egen besvikelse

Och hur är det när vi är besvikna? Har vi förmågan att lyssna till goda förslag från andra människor? Eller är självömkan mer tillfredsställande än en ny syn på livet, en ny tolkning av våra livsmål?

De två männen hade redan hört talas om de övernaturliga saker som hade inträffat i Jesu liv. Nu berättade de själva för främlingen: 

“Några kvinnor bland oss gjorde oss uppskakade. De … kom tillbaka [från graven] och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att Han lever …  Men Honom själv såg de inte.” Luk 24:22-24

Det tar tid 

Ja, det tar tid att förstå vad man aldrig har hört tidigare. De två männen hade hört berättas om Jesu uppståndelse, men de behövde tid för att kunna förstå vad det betydde. En ängel hade berättat för kvinnorna att Herren hade återuppstått, att Han var levande som tidigare. 

Vad kan det ha betytt för dem? Levande, men var? Levande för vem? Deras förhoppning hade varit att Han skulle befria Israel. Skulle Han nu komma tillbaka i fysisk mening och ta makten? Vad betydde ordet “uppstånden” för dem? Vad betyder det för oss? Herren är uppstånden. Han lever. Hur påverkar det oss idag?

De två männen berättade för främlingen att även om ängeln hade sagt att Jesus var vid liv, så var det ingen som hade sett Honom. Och inte heller de kunde se Honom. Främlingen som vandrade med dem var ju Herren själv, och de kunde inte se att det var Han. 

Herren vid vår sida

Vi betraktar ett drama, men alla detaljer i det dramat kan tillämpas på oss själva. Herren vandrar ständigt vid vår sida, men för det mesta ser vi Honom inte, eller vi lägger inte märke till Hans närvaro. Han är en främling som inte verkar veta vad det är som pågår i vårt liv. Vi tänker kanske: “Det är ingen som vet vad det är som jag måste utstå, ingen som förstår alla mina problem.” Och ändå är det så, att Herren vet bättre än vi själva vem vi är och vad vi behöver. 

När de två männen hade förklarat allt som hade hänt, sade Herren – säkert med ett inre, kärleksfullt leende – “Förstår ni så lite; är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt?” Luk 24:25 Därefter vädjade Han till deras kunskaper från Skriften som Han visste att de hade läst eller hört många gånger, och Han gjorde klart för dem att deras förhoppningar hade varit alltför begränsade och måste vidgas. Han sade till dem, “Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?’ Och med början hos Moses och alla profeterna förklarade Han för dem vad som står om Honom överallt i Skriften.” Luk 24:26-27

Genom kunskap

Han närmade sig dem försiktigt genom att använda deras kunskaper från Skriften. Därmed kom Han till dem via deras förstånd. På så sätt lät Han dem själva dra slutsatser och få djupare insikter. De blev därmed förberedda för en ännu större uppenbarelse. Det är så Herren också närmar Sig oss i vårt dagliga liv. Han vet vad vi behöver, men Han tvingar sig inte på oss. Han ger oss vad vi behöver en dag i taget. “Vårt dagliga bröd giv oss idag.” När förståndet har förberetts kan vi ta ett steg till.

De två männen hade blivit imponerade av den främmande mannen som vandrade deras väg. De ville inte att Han skulle lämna dem. “De var nästan framme vid byn dit de skulle, och Han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar Honom och sade, ‘Stanna hos oss’.” Luk 24:28-29

“Stanna hos oss.” Utan att veta att mannen var Herren själv, kände de trots allt att Han var någon som de gärna ville ha hos sig. Ofta vänder vi oss inte direkt till Herren. Men i våra tankar finns en önskan om att Han ska hjälpa oss och leda oss. Vi vill att Han “stannar hos oss”.

Undret 

Till slut skedde undret. De hade sakta blivit förberedda för det största undret i deras liv. “När Han låg till bords med dem, tog Han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen Honom, och Han försvann ur deras åsyn.” Luk 24:30-31

De åt bröd som hade välsignats av Herren. Deras krossade dröm fick därmed nytt liv, men drömmen hade nu så mycket större kraft. Deras Herre Jesus hade dödats, och de hade varit förtvivlade. Man hade sagt till dem att Han hade återuppstått, att Han levde. Men det hade inte haft någon verklig mening, inte förrän nu. Ingen hade sett Honom, men nu var det de som såg Honom.

Tron åter

I och med denna underbara upplevelse fylldes deras liv med en ny glädje och med nytt hopp. Den dröm de hade förlorat kom till liv igen. De visste att Herren var vid liv och att Han för alltid skulle vara vid liv. De fick sin tro åter, och de ville bära vittnesbörd om den tron. De var inte längre rädda. De hade vandrat bort från Jerusalem, men nu ville de vända tillbaka dit. 

I sin första dröm om framtiden hade de tänkt på Jesus från Nasaret som befriare av Israel i naturlig och världslig mening. De hade blivit imponerade av Hans läror och Hans kraftfulla uppträdande. Men när Han dödades krossades deras dröm. Men nu vändes det nederlaget till något mycket större och mer betydelsefullt. Nu trodde de inte bara på Jesus från Nasaret som “en profet, mäktig i ord och gärning”, utan de trodde också på Honom som den levande Gud kommen på jorden. 

Yttre och inre

Deras tro utvecklades från en förståelse av yttre ting till en förståelse av inre ting. Att kunna se Herren som den för alltid levande Gud i våra liv är svårare än att tänka på Honom som Jesus från Nasaret för många århundraden sedan. Därför måste vi också göra en ansträngning för att levandegöra Honom i våra egna sinnen. 

En sådan ansträngning är att använda vårt förstånd, speciellt genom att studera Ordet för att därigenom vinna insikter som kan komma till nytta i livet. Jämför detta med hur Herren förberedde de två männen genom att “förklara för dem vad som står om Honom överallt i Skriften.” Det är med förståndet som det börjar.

Bröd

Men de kände inte igen Herren bara genom att använda förståndet. Ansträngningen att göra Herren levande i våra liv innefattar också att tillämpa sanningarna i våra liv. När Jesus gav dem brödet, kunde de se vem Han var. Bröd är näring för kroppen. Det som ger näring åt vår ande är viljan att göra gott mot andra människor. “Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Matt 7:12 Ju mer vi önskar att göra det goda, desto mer kommer Herren att vara levande i våra sinnen; desto mer kommer Han att bli den sanne ledaren i våra liv, den sanne befriaren av Israel. Då kommer Han också att bli inspiration till våra drömmar och förhoppningar. 

För andra människor

Därför är det när våra drömmar omfattar andra människor som Herren kommer att vara levande i våra sinnen, för då gör vi det som Han vill att vi ska göra – älska vår nästa som oss själva.  Besvikelserna kommer då – istället för att leda oss in i självömkan – att bli utmaningar till att hitta bättre sätt att leva sitt liv på. De två männen gav en ny tolkning åt sin dröm. Och de fick genast sin belöning, när de kom tillbaka till de övriga lärjungarna i Jerusalem. “Medan de ännu talade, stod Jesus själv mitt ibland dem och hälsade dem, ‘Frid vare med er’.” Luk 24:36 

Inre frid

Om vi försöker att närma oss Herren enbart med förståndet, kommer Han inte att vara levande i våra sinnen. Det är när vi från hjärtat vill följa Herren som det kommer att ske. Då kommer vi också att uppleva en inre frid. Drömmar och förhoppningar som omfattar andra människor leder till inre frid, därför att hjärtat är med.

Att bygga upp förhoppningar och en framtidstro går hand i hand med att försöka följa Herren. När drömmarna följer Hans vilja, då kommer de också att infrias. Då och då händer det att vi förlorar Honom ur sikte, men om vi försöker att omformulera våra drömmar och mål och få dem att vara mer i överensstämmelse med Herrens vilja. Då kommer vi allt oftare att kunna infria våra förhoppningar, och vi kommer att finna frid.  Därför säger Jesus, “Frid lämnar jag efter mig åt er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Min frid ger jag er.” Joh 14:27

Amen!