fbpx
5 juni, 2018

”Jerusalem” – fridens stad

Predikan av pastor Göran Appelgren

 Läsningar: Luk 19:35-44; UU 194

 “När han närmade sig sluttningen av Olivberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla kraftgärningar de hade fått se.”
Luk 19:37

På väg hem

Jesus kom till Jerusalem. Jesus var på väg hem skulle man kunna säga. Jerusalem var Hans. Det var Hans stad, ”Davids stad”, staden med templet där arken och lagtavlorna fanns. Han som ”var Ordet” kom till staden som bevarade Ordet, Hans Lag. Jerusalem med sitt tempel var centrum för dåtidens kyrka på jorden. Alla judar var ålagda att komma till Jerusalem tre gånger per år. Det var just den plikten som gjorde att Jesus och lärjungarna färdades till Jerusalem för att fira påsken. Jesus kom hem till sitt. 

Tre år

Under tre år hade Herren på många sätt visat vem Han var, vilka krafter Han hade och hur Han ville att människorna skulle förbättra sina liv. Han hade samlat stora skaror som trodde att Han var den efterlängtade Messias, Guds Smorde, som skulle återupprätta ett rättfärdighetens rike, fritt från tyranni och yttre tvång. Han hälsades därför av en jublande skara när Han drog in i Jerusalem. Det var säkert många av dem som såg Honom som en Andens härförare lika mycket som en världslig furste. Därför ropade de: ”Välsignad är Han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid i himlen och ära i höjden!”. Luk 19:38

Inre frid

”Frid i himlen och ära i höjden!” De orden säger mer än man först kan tro. De orden talar om en inre frid, om frid i människans himmel, alltså hennes inre. Herren kom inte för något annat än att visa vägen till den inre friden. 

En stad, en ringmur, tullar

Jesus kom till en stad, ja, Staden med stort S. Vi är så vana vid att prata om Jerusalem som en viktig plats i Israel, att vi glömmer bort att betona att det är en stad. Det kanske också är så att vi människor i västvärlden idag har tappat känslan för vad en stad är. Gränsen mellan stad och land suddas ut, när stadskärnan övergår i förorter och det glesnar mellan husen. 

På medeltiden hade man antagligen en mycket starkare känsla för vad en stad var. Den var avgränsad. Ringmuren var en skarp gräns. Tullarna, där man måste betala för de varor man förde in i staden till att säljas på torget, var en annan tydlig gräns. Staden betydde också skydd i orostider. Bakom ringmuren kände man sig säker. Staden var också den plats där man hittade de saker som inte fanns på landsbygden. Den som skulle utbilda sig måste flytta in till staden. Staden var också symbolen för makt och rikedom. Fursten eller kungen bodde i staden.

Jerusalem

I Ordet talas det mycket om städer. Jerusalem är den i särklass viktigaste staden, men hela tiden händer det saker med städer. Det är våldsamma saker som händer. När det råder krig handlar det om att inta eller försvara en stad. Jerusalem utsattes för belägring många gånger, och som vi vet, när Jerusalem föll för babylonierna, var det slut med hela landet. Hela befolkningen fördes bort i fångenskap. 

Ju mer man tittar på vad som sägs om städer, tycks det handla om att staden ska vara en tillflyktsort, ett säkert ställe. Det handlar också om att staden står under Guds beskydd – eller Hans förbannelse! Det ser ut som att staden pendlar mellan nåd och onåd. Om vi går tillbaka till idén att staden står för makt och inflytande, så blir det begripligt. Det är samma sak med en människas liv – när hon använder Guds gåvor på ett riktigt sätt blir hon välsignad, men om hon slösar bort sitt pund, drar hon på sig en förbannelse. 

Nåd och onåd

Lyssna på de här orden från Sakarja: ”Så säger HERREN, jag vill vända åter till Sion och ta min boning i Jerusalem, och Jerusalem skall kallas ’sanningens stad’, och HERREN Sebaots berg ’det heliga berget’.” Sak 8:4 

Jämför det med vad Jeremia säger: ”Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, över denna stad … skall jag låta all den olycka komma, som jag har beslutat över den – detta därför att de … inte har velat höra Mina ord.” Jer 19:15

Det är en skrämmande skillnad mellan de två citaten. Det handlar om räddning eller förstörelse. 

Städer som går under

När man går igenom Ordet och betraktar det som olika städer råkar ut för, växer det fram en väldigt nedslående bild. Det är en lång rad katastrofer. Den ena staden efter den andra förstörs, antingen med eller utan Herrens fulla avsikt. Det första olyckliga ödet handlar om Babel. Människorna sade till sig själva: ”Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp i himlen, och så göra oss ett namn.” 1 Mos 11:4

 Guds reaktion på det är välkänd, och som avslutning står det: ”Och så spred Herren dem därifrån ut över hela jorden, så att de måste upphöra att bygga på staden.” 1 Mos 11:8

Lite längre fram har vi den likaledes välkända berättelsen om hur Jerikos murar föll. ”Då hävde folket upp ett stridsrop, och man stötte i basunerna. …Då föll murarna, och folket … intog staden. Jos 6:20-21

Krig och religion

Man brukar ofta skylla krig på religionen. Under korstågens tid var det krig mellan kristna och muslimer. 30-åriga kriget var en konflikt mellan protestanter och katoliker. Naturligtvis handlar det också om politik och maktsträvanden, men det kan ändå tjäna som illustration till att konflikter kan handla om lärofrågor. Det är just det som det här med städer i Bibeln handlar om, en äkta eller oäkta lära. Den ena läran angriper den andra. Den ena staden anfaller den andra. På ett mindre primitivt plan kan man se att det kan handla om en stad med full integritet å ena sidan och en fullkomligt korrupt stad å den andra sidan. 

Om vi fortsätter vandringen genom Ordet och tittar på städer som krossas, så hamnar vi förr eller senare i Jerusalem. Där befinner vi oss just nu, när vi närmar oss påsken, och när vi samlar oss kring det som brukar kallas palmsöndagen, som firar att Jesus slutligen tågar in i Jerusalem. Han kommer hem till Sin Stad. Men var det Hans Stad egentligen?! Vad sa fariséerna som hörde glädjeropen: ”Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.” Luk 19:39

Det Gudomliga Ordets stad 

Den som inte har integritet, den som avskyr sanningen, den vill mota bort Herren. Jerusalem var inte längre Herrens stad. Den var i händerna på människor som missbrukat makten över folket. De var falska profeter, tjuvar och rövare. De förledde folket. De visste inte hur man hittade fridens rike i sitt inre. Därför förstod de inte vad Jesus försökte lära dem. Det Gudomliga Ordets stad hade förvandlats till lögnens stad. Därför måste staden förstöras. Därför sa Jesus: ”Dagar skall drabba dig då dina fiender …  skall slå dig … till marken och inte lämna sten på sten i dig, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.” Luk 19:43,44

Det som skulle vara sanningens fäste hade blivit falskhetens fäste. Bibeln är full av till synes många hårda ord. Men det blir hårt, när man helt vänder sig bort från Guds ansikte. Herren hatar inte. Herren hämnas inte. Men den som självmant ställer sig i vägen för att sanningen ska lysa i världen måste makas åt sidan. Om man i sin uppblåsthet tror att man kan stå kvar och hindra den Gudomliga sanningen i sin strävan att nå godhjärtade människor, ja, då har man sett sin överman. Då blir det hårt. Det är just en stad som ofta används för att beskriva falskheternas inbillade makt över människor. 

”Krossas skall en tom stad, endast ödeläggelse är kvar i staden, och porten är slagen i spillror.” Jes 24:10,12

”Varje … stad …som är splittrad kan inte bestå.” Matt 12:25

Staden som tillflyktsort, eller … ?

Det är också staden som ses som tillflyktsort. Den likställs med sanningen som hjälpande kraft när man förföljs av falskheterna. 

”Vem skall föra mig till den starka staden?” Ps 60:11; Ps 108:11

 ”De ropade till HERREN i sin nöd, och Han räddade dem ur deras trångmål. Och Han ledde dem på en rätt väg, så att de kom till en stad där de kunde bo.” Ps 107:6,7

Av alla de städer som nämns i Bibelns berättelser, är det ingen som har lyckats bli den fristad som profeterna talar om. Städerna tycks intas av falskheter en efter en. Men lika enträget uppmuntras vi i inspirerade utsagor om en framtida stad som ska ge oss beskydd och kraft. 

”Våra fötter fick träda in i dina portar, Jerusalem, Jerusalem, den nyupptagna staden, där hus sluter sig väl till hus.” Ps 122:2 

”Jerusalem, dig skall man kalla ’den mångbesökta staden’.” Jes 62:12

Babylon mot det Nya Jerusalem

Så i slutet av Ordet, i Uppenbarelseboken, ställs saken på sin spets. Där hittar vi staden som symbol både för en urartad lära och för en gudomligt inspirerad lära. Där hör vi hur Babylon störtas. Och där får vi lära känna det Nya Jerusalem. Nu är ju Uppenbarelseboken inte en beskrivning av historiska händelser utan en profetisk skrift. 

Det blir därmed ännu tydligare att Babylon, liksom det Nya Jerusalem står för andliga realiteter. Babylon står för en i grunden förstörd lära om Herren och om ett människokärleken. Babylon står i vägen för den Gudomliga sanningen, ja, Babylon förstör sanningen. Babylon måste störtas. Och så sker. 

”Störtat, störtat är det stora Babylon, för vars otukts skull alla folk har fått dricka vredens vin.” Upp 14:8

”Ve, ve, denna stora stad som gjorde alla som har skepp på haven rika med sitt överflöd. På en enda timme har den ödelagts.” Upp 18:19

”Gud har dömt henne och gett er upprättelse.” Upp 18:20

Från misslyckande till framgång

Genom hela Bibeln har vi sett hur städer har förstörts därför att de som sinnebild inte har kunnat vara en andlig förebildning för den Gudomliga ordningen. Vi ser en lång rad misslyckanden. Men Bibeln slutar alltså med visionen om det Nya Jerusalem som aldrig kommer att förstöras. Det handlar inte om en återupprättad stad i denna världen. Det handlar om ett sätt att tänka på som i allt är inspirerat av Gud själv. 

För två tusen år sedan kom Jesus till Sin Stad. ”Jerusalem är den store konungens stad.” Matt 5:35 Men det var inte ett jordiskt rike Han kom för att upprätta. Ingen stad i historisk tid skulle kunna bli bestående, eftersom ”Guds rike inte är av denna världen”. Se Joh 18:36 Så är inte heller det Nya Jerusalem menat att vara en stad här på jorden. Men vi behöver ändå ”en stad” att fly till. Den staden är en pålitlig Lära. Den staden är en plats där Gud själv finns. Därför sägs det om det Nya Jerusalem, att det kom ”ned ifrån himlen från Gud”. Upp 21:2 En sådan stad kommer att bestå för evigt, för dess sanningar kommer aldrig att kunna förfalskas. Den staden kommer alltid att bebos av individer som rätt tar emot den Gudomliga sanningen. I den staden finns den inre frid som alla människor söker. 

Som ett förebud om en sådan stad, en sådan Lära, säger Herren i evangeliet: ”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas. Ert ljus skall lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” Matt 5:14, 16

I det Nya Jerusalem är Herren hemma i Sitt himmelska Jerusalem, i Sin Stad. Dit bjuder Han in alla dem som gläds över ”alla de kraftgärningar som de har sett”, alltså alla som vet var den riktiga hjälpen kommer ifrån. 

”Välsignad är Han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid i himmelen och ära i höjden!” Luk 19:38

Amen!

 


Läsningar:

Luk 19:35-44:
Lärjungarna ledde åsnefålen till Jesus och lade sina mantlar på det och lät Jesus sitta upp. Och där han red fram bredde man ut sina mantlar på vägen. När han närmade sig sluttningen av Olivberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla kraftgärningar de hade fått se: ”Välsignad är han som kommer, kungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!” Några fariséer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så”. Han svarade: ”Jag säger er: Om de tiger, kommer stenarna att ropa.” När Jesus kom närmare och såg staden, grät han över den och sade: ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig frid! Men nu är det dolt för dina ögon. Dagar ska drabba dig då dina fiender bygger en belägringsvall runt dig och omringar och pressar dig från alla håll. De ska slå dig och dina barn i dig till marken och inte lämna sten på sten i dig, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.”

Uppenbarelseboken uppenbarad, nr 194:
Med det Nya Jerusalem betecknas den Nya församlingen, och med denna, när den kallas ”stad”, betecknas den Nya församlingen med hänsyn till läran. … Att ”städer” betecknar lärosaker kan i någon mån tydliggöras av följande citat från Jesaja: ”Landet blir ödelagt, jorden blir förvirrad, landet skall ohelgas, krossas skall en tom stad, endast ödeläggelse är kvar i staden, och porten är slagen i spillror.” (Jes 24:3-5,10,12) … Eftersom med staden det Nya Jerusalem förstås församlingen med hänsyn till läran, fördenskull kallas den ”sanningens stad” (Sak 8:3,4) och på många andra ställen ”den Heliga staden”, och detta eftersom ”heligt” sägs om sanningar från Herren.