Fåren på Israels berg

“Så säger Herren Jehovah: ’Jag skall själv söka upp mina får och ta mig an dem. Lik-som en herde tar sig an sin hjord när han är bland sina får, som varit skingrade.” Hes 34:11-12

Får och lamm

Har du klappat ett får i sommar? Får och lamm gör att vi känner oss lugna i vårt inre. De utstrålar frid och är avslappnade som om ingenting kunde störa deras tillvaro. Att vara på ett berg är rent praktiskt att vara närmre himlen. Det är det som ’berg’ i god mening betyder i Bibeln. Och där är fåren. Det handlar dagens predikan om.

Vi människor är – om vi vill – på väg till bättre, inre tilstånd. Vi vandrar tillsammans, och när vi förstår att vi vandrar i olika takt, kan vi vara mer inkännande och därför hjälpa varandra. ”Hej, här har du min hand. Det kommer att gå bra!”

Läsningar

Hes 34:11-16:
Ty så säger Herren Jehovah: ’Jag skall själv söka upp mina får och ta mig an dem. Liksom en herde tar sig an sin hjord när han är bland sina får, som varit skingrade, så skall också jag ta mig an mina får och rädda dem från alla de orter dit de skingrades en kulen och mörk dag. Jag skall föra dem ut från folken och samla ihop dem från länderna och låta dem komma till sitt eget land och föra dem i bet på Israels berg, vid bäckarna och där man i övrigt kan bo i landet.

På goda betesmarker skall jag föra dem i bet, på Israels höga berg skall de få sina betesmarker. Där skall de slå sig ned på goda betesmarker. Där skall de vila sig på goda be-tesmarker, och de skall ha rikligt med bete på Israels berg. Jag skall själv föra mina får i bet och låta dem vila sig, säger Herren, Jehovah.

De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och det svaga skall jag stärka. Men det feta och det starka skall jag förgöra. Jag skall ta hand om dem med rättvisa.

Joh 10:27-28:
Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.
(Översättning: Svenska Folkbibeln 1998)

Arcana Cœlestia # 549:
I himlen är varje individ liksom alla de andras medelpunkt. Detta är den himmelska formen … Det tillstånd, som är utmärkande för änglarna, är att alla delar med sig av sin egen glädje åt alla andra. Ett sådant utbyte äger rum mellan alla och envar, när den ene älskar den andre mer än sig själv.

Arcana Cœlestia # 5114:
Det första av ordningen [i människans sinne] är det intellektuella, eller förståndsmässiga, och det sista är det sensoriska, eller sinnesorienterade. Det intellektuella är i allmänhet den inre människans synförmåga, som får sin syn av himlens ljus, som kommer från Herren, och allt som det ser är andligt och himmelskt. Men det sinnesorienterade är i allmänhet den yttre människan, och här med avseende på synförmågan, eftersom detta motsvarar och är underordnat det intellektuella. Detta sinnesorienterade får sin syn av världens ljus, vilket är ljuset från solen, och allt som det ser är världsligt, kroppsligt och jordiskt.

Andlig gemenskap

Vi har alla upplevt att vara tillsammans och känna en varm, omfamnande gemenskap med alla andra som är där just då. Alla andra. Alla. Åtminstone för en liten stund. Det känns varmt, harmoniskt, avspänt, självklart. Ögonen lyser hos alla jag tittar på. Ett naturligt leende, ett litet skratt. Och denna gemenskap är sysselsatta med något. De har ett mål som de delar. Alla bidrar och alla känner glädje över det de gör tillsammans. Alla ger och gemenskapen tar emot. Något växer, blir starkt, och alla fylls av något som kan kallas himmelskt.

I läsningen från den Himmelska läran hörde vi att ”i himlen är varje individ liksom alla de andras medelpunkt, och att alla där delar med sig av sin egen glädje åt alla andra.” Arcana Cœlestia #549 Det är ett annat sätt att beskriva samma sak – den där varma, vänliga gemenskapen där det finns ett gemensamt mål och alla upplever livet som meningsfullt. Det är en andlig, himmelsk gemenskap. Den finns när människorna i gemenskapen befinner sig i en närmast fullkomlig harmoni med själva den gudomliga ordningen.

Israels berg

I texten från Hesekiel beskriver uttrycket ”Israels berg” en sådan verklighet.

”Jag, Herren Jehovah, skall föra dem i bet på Israels berg … På Israels höga berg skall de få sina betesmarker … Där skall de vila … och ha rikligt med bete. Jag skall själv föra mina får i bet och låta dem vila sig.” Hes 34:13-15

Ni har säkert lagt märke till att det i Bibelberättelserna är mycket som händer uppe på berg. Moses tog emot lagtavlorna på Sinai berg. Uppe på ett berg visade sig Jesus för tre av lärjungarna i ett förklaringens sken, ett sken som var utomjordiskt och som visade en annan verklighet.

Flera gånger gick Jesus själv upp på ett berg för att be. ”Jesus gick upp på berget för att be, och han bad hela natten till Gud.” Luk 6:12,13 Bildspråket säger oss att vi är på ett berg när vårt inre är öppet för att ta emot det gudomliga och träda in i ett himmelskt, harmoniskt tillstånd. Detta finns där uppe på berget, på vårt inre berg, i vår himmel där vi är tillsammans med andra som också befinner sig på berget.

Begreppet ”Israel”, som ofta förekommer speciellt i Gamla testamentet, betyder ungefär samma sak, ett himmelskt tillstånd. Swedenborg förklarar att det vi kallar kyrka eller församling är en osynlig gemenskap av människor som bär himlen inom sig. Ja, de befinner sig alla på sitt inre berg, alltså på ett högre andligt plan. Israel är ju det namn som patriarken Jakob fick efter att ha brottats med Gud. Se 1 Mos 32:28

Ett mer jordiskt tillstånd, Jakob, förbyttes till ett himmelskt, högre tillstånd, Israel. När vi är tillsammans med många andra,  som i sitt innersta är uppe på Israels berg, så är vi helt enkelt i en himmelsk gemenskap – osynligt för det yttre ögat men i en varm, omfamnande gemenskap.

Fåren

Vi har en sommar bakom oss. Många har rest, bytt miljö och kanske gått förbi en hage med betande får. Ser ni samma innerliga bild som beskrivningen av gemenskapen på det himmelska planet, eller på Israels berg, ”fåren skall ha rikligt med bete”? Får bräker, baggar stångas, men i stort sett är fåren fridsamma. I en fårhage kan man  gå fram och klappa dem utan att de viker undan. Och de håller samman. De är en flock. ”I himlen är varje individ – eller får – liksom alla de andras medelpunkt.” Det blir sammanhållning, värme, gemenskap. ”Detta är den himmelska formen.”

Målet med vår verksamhet

Det är en sådan himmelsk gemenskap som vi har som mål med vår verksamhet som kyrka och församling. Och vi ska inte vara blyga för att säga att det är vårt mål. För det är ju så, att bara för att vi säger vad målet är, så har vi inte nått hela vägen fram. Så är det givetvis. Det vet vi, och det finns goda skäl varför det är så. Det beror på att vi är ofullkomliga, men, men vi kan enligt Herrens löfte bli fullkomliga.

”Var fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.” Matt 5:48

Vägen

Så frågan är hur vägen från det ofullkomliga till det fullkomliga ser ut. En gång i tiden var vägen ganska enkel. Den finns beskriven i början av Bibeln, i det vi kallar skapelseberättelsen. De sju dagarna … Ja, de handlar ju inte om den fysiska världens skapelse utan är en allegori, faktiskt precis som ”Israel” som betyder kyrka eller himmel. Alltså, de sju dagarna beskriver människans andliga pånyttfödelse. ”

Och det blev afton och det blev morgon” dag efter dag ända tills all möda var över och själen kunde pusta ut och för evigt vara en ”Guds avbild och likhet”, 1 Mos 1:26.  Historiskt sett så skedde detta hos de första människorna.

Ett hack i kurvan

Det skulle ha kunnat fortsätta så, men något kom i vägen – ”ormen som var listigare än alla andra djur som Herren Gud hade gjort”. Mos 3:1 Här finns det ju en riktigt stor fallgrop, som vi väl känner till. Ormen är – återigen – en sinnebild för något som sker i människans inre, i hennes sinne. Har ni tänkt på att om vi inte skulle ha våra fem sinnen, skulle vi vara utestängda från den värld vi har fötts in i, och vi skulle inte kunna kommunicera med varandra. Ormen betyder de fem sinnena. Ormen behövs, men de fem sinnena ska inte ta över.

Om vi väljer att lita enbart på de yttre sinnena, så blir det omöjligt att inte tänka på sig själv och sedan bli alltmer och mer egoistisk, krävande, grym och hatisk. Som vi vet av de första tre kapitlen i Bibeln så var det så det utvecklade sig. Ja, det står inte så bokstavligen, utan det beskrivs med att människorna åt av trädet med kunskap om gott och ont, och de blev ”lika Gud”, 1 Mos 3:5, – trodde de. Det är den illusionen som uppstår när enbart sinnesintrycken styr medvetandet. Citatet från dagens läsning handlar om det:

”Det första av ordningen [i människans sinne] är det förståndsmässiga, och det sista är det sensoriska, eller sinnesorienterade … Detta sinnesorienterade får sin syn av världens ljus, vilket är ljuset från solen, och allt som det ser är världsligt, kroppsligt och jordiskt.” Arcana Cœlestia # 5114

Vägen tillbaka

Under mänsklighetens andra fas, alltså efter att de hade lämnat ett himmelskt paradis, befann sig människosläktet i ett andligt mörker. Det är ett mörker som varje generation har ärvt och kommer att ärva. Det som det, från och med den tiden, handlar om är att komma ut ur mörkret. Det är det som berättelsen om Noa handlar om. Ja, inte heller Noa är vad man tror, en gammal man. Det är ett symboliskt namn för en tidsepok i människans andliga framåtskridande, en väg bort från mörkret. Vi ska inte fördjupa oss i det idag utan bara citera en vers från den berättelsen:  

”Så länge jorden består, skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.” 1 Mos 8:22

Sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt. Här är det inte längre en rak väg, dag 1, dag 2, dag 3 osv som i skapelseberättelsen, utan det är hela tiden ett fram och tillbaka. Men för varje runda sker det ändå ett framsteg. Tänk på en spiral. Börja längst ned. Det är en cirkelrörelse, men cirkeln höjer sig steg för steg. Ja, höja sig är vad det handlar om. Att höja sig över det sinnesorienterade, ormen, att börja skåda från ett himmelskt ljus och inte från ett jordiskt, oandligt ljus.

”Det intellektuella eller förståndsmässiga är den inre människans synförmåga, som får sin syn av  himlens ljus, som kommer från Herren, och allt som det ser är andligt och himmelskt.” Arcana Cœlestia #5114

Vår gemensamma resa

På den resan, den spiralen – från ormen till berget – befinner vi oss allihopa. På den resan har vi principiellt sett samma förutsättningar, nämligen ett dubbelt arv. Det ena är skapelseberättelsens uppnådda mål, att vara precis den som Herren Gud avser med våra liv, det fullkomliga. I vårt innersta jag finns ett jag som är helt och hållet i överensstämmelse med de gudomliga lagarna. Se Gudomliga kärleken och visheten #432; Arcana Cœlestia #8771:2

Glöm inte det! Men så har vi det andra arvet – att människosläktet grovt, grovt trampade fel. Vårt yttre jag, det sinnesorienterade vänder blicken åt helt fel håll, och vi skapar en helt fel bild av vad livet handlar om.

Det är de här två arven som kämpar i vårt inre. Gud och Mammon är en bild för det. Vår uppgift är att se till att Gud segrar i våra liv. Men det går bara om vi anstränger oss.

Spiralrörelse uppåt

Noa guppade omkring i sin ark och nådde fram till torr mark till slut, och efter det blev det bara bättre och bättre. En duva kom till honom. Spiralrörelsen uppåt kunde börja. Det är en bild av hur vi i vårt mörker söker efter ljus och vägledning. Det gör vi genom att lyssna på Herrens röst. Det gör vi framför allt genom att läsa Bibeln och Swedenborgs skrifter men även andra tänkare som pekar åt rätt håll. Ordet lyser upp vårt inre och vi kan se klarare. I Psaltaren hör vi dessa ord:

”Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig … Jag plågas svårt, HERRE, håll mig vid liv enligt ditt ord!” Ps 119:105, 107

Vårt mål

Vårt mål är klart. Vi ska bli som fåren på Israels berg. ”På Israels berg skall jag föra dem i bet på goda betesmarker … Jag skall själv … låta dem vila sig, säger Herren, Jehovah. De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och det svaga skall jag stärka.” Hes 34:13-16 När vi låter Herren verka i våra liv, så kommer vi att nå vårt gemensamma mål – en varm, vänlig gemenskap där alla upplever livet som meningsfullt.

Hänsyn

När vi vet att förutsättningarna ser ut så för oss alla, kan vi förstå att vi befinner oss i olika tillstånd på vår resa mot målet. Var och en måste följa med i sina egna inre rörelser. Vi är alla någonstans i spiralrörelsen, på den ljusa eller mindre ljusa sidan. ”Sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt.” Det sker hos oss alla. Den insikten lockar fram en känsla av hänsynstagande till varandra. Vi kan förstå varandra bättre, bli mer förlåtande och därför bli en bättre medmänniska.

På så sätt gör vi det lättare att nå fram till en gemenskap som är i harmoni med själva den gudomliga ordningen. Allt detta är möjligt därför att vår Herre och Gud Jesus Kristus gjorde sig till vår herde, precis som Hesekiel profeterade om, och precis som Jesus säger:  

”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.” Joh 10:27-28

Amen!