fbpx
5 juni, 2018

Inte av egen kraft, utan av Herrens

Predikan av pastor Göran Appelgren

Läsningar: 2 Mos 21:1, 23:1-9; Matt 5:43-48; AC 2371

 “En främling skall du inte förtrycka.  Ni vet själva hur främlingen känner det, eftersom ni har varit främlingar i Egyptens land.”
2 Mos 23:9

Jämföra sig med andra

Vi människor är bra på att jämföra oss med varandra. Det finns en god sida och en dålig sida till det. När man börjar ett nytt arbete jämför man sig med dem som redan kan arbetet, för att man vill lära sig att göra på rätt sätt. När man kommer till ett annat land, eller till människor med andra seder jämför man sig själv med andra, för att man vill passa in. Den dåliga sidan är när man jämför sig med andra för att man vill bevisa för sig själv att man är överlägsen sin omgivning.

Gud gav Moses budorden 

Läsningen från kapitel 23 i 2 Mosebok är en fortsättning på de tio budorden. Moses tar emot stentavlorna med de tio budorden och därefter tar han emot en lång rad detaljrika bud och föreskrifter från Jehovah Gud, då han fortfarande är uppe på Sinai berg. 

Gud gav Moses budorden. Moses tog emot buden och kungjorde dem sedan för folket. Gud, Moses, folket. Så var det då. Idag är det likadant. Med något annorlunda ord blir det så här: Gud ger budorden och vi läser dem. Vårt högre tänkande tar emot dem liksom Moses tog emot dem från Gud. Gud – Moses – folket.

Vårt högre tänkandet och viljandet 

Det högre tänkandet och viljandet inom oss går sedan ned för berget och förkunnar budorden för vårt lägre jag, den del av oss som är lite trög till att förstå att Guds Ord vill oss väl. Folket – trögheten i vårt lägre jag – lyssnar på Moses, som har lyssnat på Gud. 

Gud – Moses – folket    Gud – Ordet – vi idag

Andlig utveckling handlar mycket om att jämföra sig själv, både med andra men också med sig själv. Alla människor, både goda och onda, har förebilder. Människor som vill bli goda har i princip goda människor som förebild. Den godhet man kan se i medmänniskor verkar som en inspiration. Man tänker: 

Tänk om jag kunde 

Tänk om jag kunde var som han! Tänk om jag bara hade lite grand av vad hon har! Det finns många exempel. Vi jämför oss själva. Vi vill bli bättre. Vi vill låta impulserna från vårt högre jag styra vårt handlande. Då svarar vi Josua som folket gjorde 

I jämförelsen med andra gör man samtidigt en jämförelse mellan sig själv och sig själv – det vill säga man jämför en sida av sig själv med en annan. Det kallas självrannsakan, när det sker på rätt sätt. Rätt sätt är att granska sitt eget handlande i ljuset av Guds Ord, i närvaro av Herren själv, och fråga sig om man gör det som man innerst inne vill göra. Man jämför den man för tillfället är med de ideal man har satt upp för sig själv.

Stämmer verkligheten med idealen? 

Grundvalen för vår religion – och egentligen för alla religioner i världen – är det tio budorden. Man speglar sig i dem. Stämmer verkligheten med idealen? Om de inte gör det, ändrar man på sig. Guds Ord ger oss vägledning och styrka. Om vi vågar lyssna på Herrens röst där, den Helige Ande, så kommer vi att få hjälp med att bli bättre människor. 

Och sedan, när vi har blivit bättre – vad händer då? Jo, då finns det fortfarande råd och hjälp i Guds ord för att det goda inte ska förstöras. Det är just det som verserna från dagens läsning i 2 Mosebok handlar om. Först får vi en lång rad med råd för hur vi ska kunna förbättra oss själva med Herrens hjälp. 

Några goda råd

Det första rådet lyder så här: ”Du skall inte sprida ett falskt rykte.” 2 Mos 23:1 Om man tar till sig Guds Ord är det ett väldigt handgripligt råd. Det är lätt att jämföra sig själv med ett andligt ideal man har. Idealet är att inte sprida falska rykten. Gör jag det? Jag tror inte det. Är det verkligen sant? Frågan lämnar oss inte förrän vi i Herrens åsyn ärligt kan säga att vi har följt idealet, buden. 

Det här är inte en fråga om att jämföra sig med andra. Man jämför sig med sig själv inför Herren. I den jämförelsen, i den rannsakan kan man naturligtvis tänka på andra människor som ideal. Om det blir svårt att erkänna en svaghet, kan man tänka: Jag kan aldrig bli som han eller hon om jag inte är fullständigt uppriktig mot mig själv i min andliga utveckling. Herrens Ord och andra människor som förebilder arbetar därför gemensamt, som i par. 

Längre fram i texten står det: ”Du skall inte följa mängden och rätta dig efter den i det onda.” 2 Mos 23:2 ”Mängden”, massan, en okontrollerbar, konturlös, anonym hord som väller fram och sveper med sig allt som kommer i dess väg. Att uppslukas av massan kan för många vara en mardröm. Hur kommer man bort från massans dominans över ens liv? 

Grupptryck

Jo, man håller fast vid sina principer när massan leder åt fel håll. Vi måste då stanna upp. Vi måste fråga oss vad vi själv vill. ”Du skall inte följa med mängden i det onda.” 2 Mos 23:2 ”I det onda.” Det fortsätter med: ”Så att du vränger rätten när du vittnar i något mål.” 2 Mos 23:2 

Grupptryck är ett ord som ofta används. Kamratpåverkan är ett annat ord. I förhållande till massan är man så fruktansvärt liten. Varför ska man göra det svårt för sig? Jo, för att man vet innerst inne – Moses talar till folket – man vet att det man själv vill är rätt och sant och att det som de andra vill är fel och dåligt. 

Var frimodig och oförfärad

Då är det skönt att ha sådana här ord att stärka sig med: 

”Du skall vara helt frimodig och oförfärad att i alla avseende hålla den lag som min tjänare Moses har gett dig och göra efter den. Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster, för att du må ha framgång i allt vad du företar dig. Se, jag har befallt dig att vara frimodig och oförfärad. Så var nu inte förskräckt eller försagd. Ty Herren, din Gud, är med dig i allt vad du företar dig.” Jos 1:7,9

Guds Ord handlar om det – att vi från Herren och Ordet ska ta emot en inre styrka som gör att vi stå emot grupptryck, sned kamratpåverkan och massans dominans över individen. På första sidan i alla Nya Kyrkans Skrifter står detta Herrens ord: ”Sök först Hans rike och Hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Matt 6:33 Folket, det lägre jaget, vill inte lyssna, men Moses, det högre jaget, som har talat med Gud försöker övertyga.

Spegla sig i Ordet

Vi får råd efter råd. Ju mer vi klarar av att spegla oss i dessa ord, desto starkare kommer vi andligen att bli. 

”Du skall inte i någon rättssak förvanska rätten för den fattige som du har hos dig.” 2 Mos 23:6

”Du skall inte döda den som är oskyldig och har rätt.” 2 Mos 23:7

”Du skall inte ta mutor, ty mutor förblindar de klarsynta och förvränger de rättfärdigas ord.” 2 Mos 23:8

Ju mer vi övar oss i att jämföra oss själva med Guds Ord, med våra ideal, desto längre kommer vi att nå. Vi kommer så småningom att innerligt vilja göra det goda som budorden talar om. Vi kommer att upptäcka att sann glädje kommer från en högre källa, att den kommer när vi tjänar våra medmänniskor. Vi blir som dem som beskrivs i läsningen från Arcana Cœlestia: 

”De människor som vinnlägger sig om att av sig själva göra det goda, … känner en sådan avsky för egen förtjänst, att enbart tanken på egen förtjänst gör dem bedrövade.” Arcana Cœlestia # 2371

Egen förtjänst, övermod

”Egen förtjänst” i det här sammanhanget innebär att man ser ett gott resultat av sitt eget handlande, men man inser att det aldrig hade kunnat ske utan Herrens hjälp. Sådana människor känner och säger att de är Herrens redskap. De säger:

HERREN, vår Gud, vill vi tjäna och hans röst vill vi lyda. Jos 24:24

Men på vägen mot det stora målet står vi inför en frestelse, som har med jämförelser att göra. Om man nu gradvis blir mer och mer god – vilket är målet med livet och målet med all religiös utövning – så finns risken att man börjar känna sig förmer än andra. Det är den dåliga sidan av att jämföra sig med andra. 

Därför slutar det parti som vi läst ur 2 Mosebok med dessa ord: ”En främling skall du inte förtrycka.  Ni vet själva hur främlingen känner det, eftersom ni har varit främlingar i Egyptens land.” 2 Mos 23:9 

Plötsligt kommer en väldigt påträngande jämförelse. Vi måste tänka tillbaka på den tid, då vi själva inte alls var så lyckligt lottade som vi nu är. Att vara en främling, både i naturlig och i andlig mening, är att inte kunna känna sig säker. Omvärlden ter sig hotfull, svårbegriplig och nyckfull. Man vet inte hur nästa dag kommer att se ut. Det enda man kan göra är att hoppas på det bästa, och önska att någon beskyddar en, ifall okända krafter skulle slå till. 

Rätt tjänande

Om vi drabbas av övermod och tror att vi är förmer än andra, försöker Herren genast tala om för oss att vi inte förvaltar vår andliga rikedom på rätt sätt. För det är så här, att

  • Den som vinner styrka ska handla utifrån den styrkan. 
  • Den som är rik ska dela med sig. 
  • Den som är stark ska beskydda och vägleda. 
  • Den som har insikter ska kärleksfullt dela med sig. 

Om en Kyrka är andligen stark delar den med sig. 

Den andliga principen att låta de rikedomar man fått komma till aktivt bruk uttrycks av Herren Jesus med dessa ord: ”Ni har fått för intet, så ge också för intet.” Matt 10:8

Vinna styrka, sedan handling

Det finns två faser i en människas andliga utveckling. Den första fasen är att ta sig ur fångenskapen och bli stadgad på den nya vägen. När hon väl har gjort det, måste hon undvika den farliga fällan att bli högmodig och anse sig förmer än andra. Därför säger Jesus: ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Luk 18:14 Och det är ingen dom utan helt enkelt ett gott råd.

Den andra fasen är att bli aktiv, att dela med sig av sin styrka och rikedom. Ju mer man växer i inre styrka, och ju mer man blir medveten om den nöd som man själv har kommit ur, desto mer motiveras man att se sina medmänniskors behov och hjälpa dem. Den andra fasen kan börja, givandet, och livet blir ännu mer givande och innehållsrikt.

Och vi vet att vi har fått en gåva av Herren, och vi vet
att det var vår tro på Honom som gjorde att vi kunde höra Ordet – Moses – och sedan gå ned för berget, till vardagen, verkligheten, och verka där i Herrens namn. 

Gud – Moses – folket. Gud – Ordet – vi idag där ute i verkligheten bland behövande människor.

Vi står där bland främlingarna som behöver oss: 

“En främling skall du inte förtrycka.  Ni vet själva hur främlingen känner det, eftersom ni har varit främlingar i Egyptens land.” 2 Mos 23:9

Amen!

 


Läsningar:

2 Mos 21:1, 23:1-9:
Och Jehovah sade till Moses … Dessa är de lagar du skall lägga fram för dem: … Du skall inte sprida ett falskt rykte. Du skall inte stödja den ogudaktige genom att bli ett falskt vittne. Du skall inte följa mängden och rätta dig efter den i det onda, så att du vränger rätten när du vittnar i något mål. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans rättssak. Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som har kommit vilse, skall du föra djuret tillbaka till honom. Och om du ser din oväns åsna ligga nertyngd under sin börda, skall du inte lämna mannen utan hjälp. Du måste på allt sätt hjälpa honom. Du skall inte i någon rättssak förvanska rätten för den fattige som du har hos dig. Håll dig långt ifrån orätt sak. Du skall inte döda den som är oskyldig och har rätt, ty jag frikänner inte någon som är skyldig. Du skall inte ta mutor, ty mutor förblindar de klarsynta och förvränger de rättfärdigas ord. En främling skall du inte förtrycka.  Ni vet själva hur främlingen känner det, eftersom ni har varit främlingar i Egyptens land. 

Matt 5:43-48:
Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Men jag säger er: älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders söner. Ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också? Och om hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningarna det också? Var alltså fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.

Arcana Cœlestia # 2371:
De människor som vinnlägger sig om att av sig själva göra det goda, eftersom Herren så har befallt, är de som så småningom tar emot detta goda. Efter att sådana människor sedan har fått undervisning, erkänner de trosvisst att allt gott är av Herren, och då känner de en sådan avsky för egen förtjänst, att enbart tanken på egen förtjänst gör dem bedrövade, och de förnimmer hur sällheten och lycksaligheten hos dem i samma mån förminskas.