Jesper Swedberg
Regementspastorn Jesper Swedberg och hans hustru Sara Behm hade redan två barn och väntade på ytterligare ett, nämligen Emanuel Swedenborg som skulle visa sig bli en mycket berömd man. I den här artikeln får du lära dig allt du behöver veta om Emanuels far och hans beundransvärda liv.
Vem var Jesper Swedberg?
Jesper föddes 28 augusti 1653 på gården Sveden i Dalarna. Hans far var bergsmannen Daniel Isaksson, så Jesper hade kunnat heta Jesper Danielsson. Modern kom från en prästsläkt i Svärdsjö och hette Anna Bullerensia.
Fadern ägde en del av en sedan länge övergiven och vattenfylld koppargruva, men som åter tagits i bruk med nya och förbättrade utvinningsmetoder. Detta resulterade i en betydande förmögenhet för ägarna och på grund av detta välstånd kunde fadern skicka sin son Jesper till de svenska universiteten, Uppsala och Lund, för att utbilda sig i teologi.
I och med denna klassresa tog Jesper namnet ”Svedberg” efter namnet på fädernesgården ’Sveden’ utanför Falun och ’berg’ med koppling till Stora Kopparberg, nuvarande Falun. [’Sveden’ kommer från ordet svedja som i svedjebruk. Stavningen har varierat. ’Swedberg’ har blivit standard. ]
Första utnämningen blev som regementspastor
Efter teologistudierna prästvigdes Jesper i Uppsala 1675. Hans första utnämning var som regementspastor vid Livregementet till häst i Uppsala men med uppgifter i Stockholm och Stockholms slott – då slottet Tre Kronor. Dåvarande kungen Karl XI beundrade öppet sin prästs oräddhet och eldiga predikande av Guds ord, oavsett vem de drabbade.
Under denna tid träffade han Sara, dotter till en förmögen gruvägare, assessorn vid Bergskollegium Albrecht Behm, och de gifte sig 1683. Men bara sex månader efter bröllopet åkte han på en tretton månader lång bildningsresa, ett vanligt inslag i fortbildningen på den tiden. Det var tack vare det rika giftet som han kunde göra den resan.
Befordrad av kungen
Nästa steg i karriären var när kungen befordrade Swedberg till professuren i teologi vid Uppsala universitet och dessutom till universitetsrektor och domprost. 1692 flyttade familjen till Uppsala. Några år senare flyttade de in i ett stort stenhus med fin trädgård nära Stora torget mitt i staden. Swedberg hade ett intensivt arbetsschema, men trots det tog han sig tid att revidera den svenska bibeln. Efter det gick han över till att förbättra psalmboken bl.a. genom att själv skriva flera vackra psalmer och för egna pengar låta trycka den.
Familjetragedin år 1696
Som lärare i teologi var han varm och vänlig, och trodde att de bästa resultaten uppnås genom att väcka studenternas intresse, och de gillade det. Hans egen familj var nu stor. Efter Emanuel hade de fått ytterligare sex barn, totalt nio: Albert, Anna, Emanuel, Hedwig, Daniel, Eliezer, Catharina, Jesper och Margareta. Men en tragedi föll sedan över hemmet. Modern, Sara Behm, dog i feber i juni 1696, och tio dagar senare dukade Albert under för samma sjukdom. Han begravdes bredvid sin mor i mittskeppet i Uppsala domkyrka. En relativt kort tid efter Sara Behms död gifte sig Swedberg med Sara Bergia, en änka med både gott hjärta och rättfärdigt tänkande. Dessutom var hon förmögen.
Biskop i Skara
Nästa stora förflyttning skedde då Swedberg våren 1703 utnämndes till biskop i Skara och flyttade in i biskopsgården Brunsbo nära Varnhem. Biskopen och hans fru tog de två yngsta flickorna med sig till Brunsbo och lämnade 15-årige Emanuel, hans syster Hedwig och två andra bröder att tas om hand av deras 17-åriga dotter Anna, som den våren hade gift sig med universitetsbibliotekarien Erik Benzelius d.y.
Swedberg blir Swedenborg
Ett år efter att Karl XII:s syster Ulrika Eleonora blivit drottning, adlades släkten Swedberg den 26 maj 1719. Den tidens sed var att adla alla biskopars familjer. Namnet Swedberg ändrades nu till Swedenborg. Familjen Swedenborgs vapen hängdes därefter upp i denna vackra Riddarsal i Riddarhuset. Han tog plats i riksdagen som huvudman för släkten.
Jespers andra hustru går bort
Kort därefter, 1720, slog ödet till igen, då Swedbergs andra hustru, Sara Bergia, dog i lunginflammation efter en kort tids sjukdom. Han sörjde förlusten av sin älskade hustru och följeslagare sedan tjugotre år. Hon lämnade ett stort arv efter sig, bl.a. gården Starbo i Dalarna. Biskop Swedberg gifte sig i december 1720 med sin tredje hustru Christina Arrhusia, dotter till prosten i Falun.
Biskop för de svenska församlingarna i Pennsylvania och London
Av sina många andra åtaganden och verksamheter kan nämnas , att han av Karl XII utnämndes till biskop för de svenska församlingarna i Pennsylvania, samt för den svenska församlingen i London. Han var en flitig skribent, och förutom psalmdiktningen var han mycket intresserat av att värna om svenska språket. Så här säger han i sin Lefwernes Beskrifning: ”Min medömkan och mitt nit, som jag drager för wårt ädla modersmåhl, hafwer drifwit mig til thetta [alltså: att revidera språket i bibel och psalmbok], och drifwer så länge jag äter Swenskt bröd, och dricker Swenskt öhl.” Och med boken Schibboleth kämpade han dessutom för användningen av svenska i stället för latin.
Jesper Swedberg dog år 1735
Biskop Swedberg dog i Skara 26 juli 1735. Begravningen skedde, som brukligt var, långt senare, närmare bestämt den 29 januari 1736. Hans kvarlevor begravdes i den närliggande klosterkyrkan i Varnhem. Griftetalet hölls av biskopen i Göteborg, Jacob Benzelius.
Swedberg var övertygad om att fromhet och rättfärdighet var oumbärliga för livets välgång. Oräddhet när det gällde att lyda samvetet var en annan. Trots motgångar tappade Swedberg aldrig modet. Han var fast övertygad om att en speciell försyn vakade över honom.
Skolgången
Skolväsendet såg förstås helt annorlunda ut på 1600-talet. Jesper hade rätt mycket motgång i de yngre åren med dåliga lärare på Faluns trivialskola. När han var 13 år, lite för ung – men det var inte helt ovanligt då –började han på Uppsala universitet.
De första tre åren var inte heller där särskilt lyckade och han förflyttades till Lund. Där fick han fem år av gedigen undervisning, och efter det flyttade han tillbaka till Uppsala, 1674, 21 år gammal. Han fortsatte med humanistiska och teologiska studier och förberedde sig för prästämbetet. 1682 var han klar med sin utbildning.
Utlandsresor
Det var vanligt på den tiden att åka på en längre bildningsresa till olika delar av Europa för att hämta nya kunskaper. Swedberg gjorde sin resa ett knappt decennium efter sin prästvigning och inte långt efter giftermålet med Sara Behm. Det var som sagt hans hustrus stora förmögenhet som gjorde detta möjligt. Han for iväg vid midsommar 1684 och besökte England, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.
Swedberg var en jordnära människa inriktad på praktisk kristendom. Därför var syftet med just hans resa inte så mycket att utforska den teologiska forskningen runtom i Europa, utan det handlade mer om att lära känna hur den kristna läran gestaltade sig på olika platser, och att etablera kontakt med fromma och lärda personer inför sin kommande prästgärning i Sverige.
Jesper Swedbergs tankar om England och Paris
Hans blick var vaken och i England noterade han både att man ”helgade vilodagen” men också att det samtidigt fanns ”ett yppigt, vällustigt och ogudaktigt leverne”. I Paris, ett katolskt land (!) – ca trettio år efter det blodiga religionskriget i Europa – ja, där konstaterade han med beundran hur de tog hand om fattiga och sjuka, och dessutom sådana som inte ens hörde till landets egen befolkning. Teologerna vid Sorbonne gav han däremot inte mycket för. De höll mest på med hårklyverier i sina studier.
Resan fortsatte till Tyskland och Nederländerna
Ja, så fortsatte hans iakttagelser på resan som fortsatte till Strasbourg, Heidelberg, Mannheim, Frankfurt och Köln. Därefter åkte han utmed Rhen till Nederländerna och Leiden. Därefter styrde han hem mot Sverige via Hamburg och Lübeck. I Hamburg gästade han under två månader teologen och experten på orientaliska språk, Esdras Edzardus d.ä. (1629 – 1708). Han var sannolikt den enskilda person som gjorde störst intryck på honom under hela resan. Och 7 augusti 1685 var han åter i Stockholm. Swedberg hade inte råkat ut för några som helst missöden, och han tackade Gud som under resan ”gett honom heliga änglar till följeslagare” och därmed bevarat honom från allt ont.
Jesper Swedbergs arbetsliv
Swedberg hade prästvigts i Västerås domkyrka 12 februari 1683, men redan två månader innan dess hade han fått tjänsten som regementspastor vid Kgl. Livregementet till häst. Med den tjänsten flyttade han sommaren 1863 till Stockholm. Livregementet till häst bildades 1667 genom att Upplands ryttare upphöjdes till kunglig livtrupp. En stor del av Swedbergs arbete utfördes i början i Uppland där livregementet i huvudsak verkade, men han blev senare inkallad som vikarierande hovpredikant hos Karl XI under ett års tid.
Som regementspastor verkade Swedberg för att soldaterna skulle få både mer andlig spis men också lära sig läsa. Han var mycket angelägen om rikets välstånd och utveckling, och läskunnighet och en kristelig vandel var två saker han brann för. Dessa ansträngningar påverkade sannolik hur 1693 års skolordning utformades.
Sommaren 1690 beslutades att Swedberg skulle ta över pastoratet i Vingåker i Södermanland. Det blev ingen omedelbar flytt därför att han som medlem i bibelkommissionen och psalmbokskommittén inte kunde lämna Stockholm, så han blev kvar där i ett och ett halvt år. Först 1692 flyttade Swedberg och tjänstgjorde där under en period, men familjen hann aldrig flytta dit, förrän nästa steg i hans karriär var ett faktum.
Swedberg stod under hela sin karriär på god fot med regenterna, hela fyra stycken, Karl XI, Karl XII, Ulrika Eleonora och Fredrik I. Så, t ex, ville Karl XI nu att Swedberg skulle bli teologie professor vid Uppsala universitet. I september 1692 fällde kungen avgörandet om att han skulle få den lediga tjänsten i Uppsala. I november installerades han som professor, och därmed var tjänsten i Vingåker avslutad i förtid, något som Swedberg beklagade eftersom han hade kommit att fästa sig vid människorna där.
Det finns mycket att säga om hans arbetsbörda som var stor men självpåtagen. Studenterna tycket om hans undervisning, men ”bröderna”, alltså kollegorna på universitetet motarbetade honom på många sätt. Det som han mest tog illa upp var hur många av hans bidrag till den nya psalmboken, 1694, hånades och senare uteslöts ur andra upplagan 1695.
Han var involverad på många områden. Det som låg honom varmt om hjärtat var Bibeln och än mer att den skulle få en bra översättning till svenska. Han behärskade både hebreiska och grekiska. Han använde sitt goda förhållande till både Karl XI och Karl XII för att driva på arbetet. Bibelkommissionens arbete började 1691, och slutresultatet som ju kom att heta Karl XII:s Bibel låg färdig 1703. Även om Swedberg inte fick gehör för alla sina synpunkter, så var det den första egentliga förnyelsen av Bibelns svenska språkdräkt sedan 1541.
Förutom att vara med i Bibelkommissionens arbete översatte han de 5 Moseböckerna. Den översättningen var också hans eget försök att modernisera stavningen i det svenska språket, men det var ingen som ville följa upp det försöket i någon större utsträckning. Men översättningen trycktes i alla fall med hans stavning i Skara 1728.
Han hade större framgång med arbetet på en ny psalmbok, även om han också där blev motarbetad. Det var Urban Hjärne och han som satte i gång arbetet med en ny psalmbok. Ytterligare två medarbetare var teologerna Jacob Boëthius och Israel Kolmodin. Swedberg var påverkad av pietismen och en mer innerlig kristendom. Han gjorde mer eller mindre ingripande förändringar och i den andan skrev han själv 16 nya psalmer och översatte 20. Psalmboken trycktes i flera upplagor 1694, men som redan nämnts fick den kritik och en ny mindre pietistiskt färgad psalmbok kom ut året efter.
Biskop i Skara
Swedberg utnämndes till biskop i Skara stift 1702 och behöll ämbetet livet ut, till 1735. Året därpå, 1703, flyttade så familjen till biskopsgården Brunsbo mitt emellan Skara och Varnhem. Det var bara de två yngsta flickorna som följde med. Övriga inackorderades i Uppsala.
Han tog sig an sin nya syssla med stor iver och kom till sin rätt i praktiskt arbete. Det som var viktigast för honom för att predika och lära ut katekesen. Han menade faktiskt att katekesförhören gav folket mer uppbygglig kraft än predikningarna, för då satt han personligen och pratade med dem, ibland i flera timmar.
En stor olycka för honom var att biskopsgården 1712 brann ner till grunden. Mirakulöst nog hittades några av hans käraste ägodelar oskadda när elden väl lagt sig, bl a ett kopparstick med hans porträtt och flera av hans egna verk som Katekesen (Catechismi Öfning), Ungdoms Regel och 1694 års psalmbok, samt en del nyskrivet som ännu inte hade tryckts.
Som biskop utsågs han också till superintendent för den svenska församlingen i London, Ulrika Eleonora församling, och dessutom för svenska kyrkan i Delaware, och lite senare även Lissabon. Han reste aldrig själv till något av dessa ställen. Däremot använde man i Amerika hans psalmbok från 1694, den som inte tilläts bli den officiella psalmboken i Sverige.
Swedbergs familj blev adlad av Ulrika Eleonora 1719, men med det styrelseskick som fanns på den tiden med fyrståndsriksdagen, kunde Swedberg själv inte bli adlad. Som biskop satt han ju i riksdagen som representant för prästeståndet. Det var ett arbete som för honom var mer av en plikt än något för honom nyttigt.
Jesper Swedberg upprätthöll sitt ämbete ända till livets slut och han dog 26 juli 1735. Han ligger begraven i Varnhems kyrka.
Vilken påverkan hade Jesper Swedberg på sin son?
Det swedbergska hemmet präglades av en djup och levande religiositet där tron på en nådefull Gud var självklar. Där fanns också en levande tro på en högre värld och på änglar som fanns med i människors liv. Swedberg sa om sonen ”att änglar måste tala genom honom”. Swedberg var själv med om flera övernaturliga händelser i sitt liv. Ett annat drag var pliktkänslan och inriktningen på att vara till nytta för sina medmänniskor och för samhället. Dessa idéer kommer igen i sonens uppenbarade teologi.
Också på ett mer praktiskt plan ville han sonens bästa. Han önskade sin son fördelen av att resa och studera utomlands, precis som han själv hade gjort. Därför ansökte Swedberg om respass för Emanuel under ett av sina besök i Stockholm i maj 1709 hos kungens sekreterare. Och redan före hemkomsten från Emanuels bildningsresa hade Swedberg berättat för kungen, att sonen Emanuel var mycket intresserad av matematik och mekanik, och kunde bli till stor nytta.
Att Swedberg ofta motarbetades av – ibland avundsjuka – kollegor, politiker och kyrkan tyder på att han var principfast och hade stark vilja. Det kan ha gjort Emanuel lite avvaktande, men inget tyder på någon större negativ reaktion. Tvärtom skrev han hyllningsdikter på latin till sin far.
Uppskattning fanns från bägge håll. På sitt trosvissa sätt säger Swedberg i sin självbiografi bl a följande om sin son:
”Gud har intill denna stund varit med honom, och må han länge än vara med honom tills han för evigt är förenad med Honom i Hans rike.”
Och på ett annat tillfälle:
”Min son Emmanuels namn betyder ’Gud med oss’, för att ständigt påminna sig själv om den där särskilt heliga och dolda förbindelse, i vilken vi förblir, genom tro, med vår generösa och kärleksfulla Gud, att han är med oss och i oss, och att vi är med honom och i honom…”
I en dröm, 1748, hör Swedenborg sig själv säga – underförstått – till sin far:
”En son skall icke erkänna sin fader som fader efter det han blivit myndig. Men under uppfostran i faderns hus bör han erkännas som sådan, ty denne är då i Herrens ställe. Sonen vet då ej heller hur han skall förhålla sig utan faderns uppfostran och ledning. Men när han lämnar sin faders hus och blir sin egen herre, så att han kan handla självständigt och vet vad han skall göra, då är Herren hans fader.”
Ett avslutande hälsoråd
Och så till slut ett hälsoråd från vår käre biskop:
Vill ock giva vid handen varmed jag mig hulpit haver när jag haver känt hos mig någon svaghet, matthet, krämpo eller benägenhet till någon sjukdom, nämligen gott uppriktigt gammult renskt vin. Därmed haver jag hulpit mig och andra med som hava varit nära nog döden. Det måste vara uppriktigt och gammult och dessemellan sällan brukas. Ty när kroppen får där för ofta utav, så bliver han där så vaner vid att vinet intet haver sådan verkan. Minnens detta, mina barn och efterkommande. Lärdomen kan komma eder en gång till pass.”
